Dystopidebut

Den nya människan av Boel Bermann XXXX-
dennyaVisst har befolkningskurvorna pekat nedåt en längre tid, men plötsligt händer det som inte får ske: det föds inga barn längre. Världen är i chock, men som tur börjar de plötsligt komma igen, barnen. Fast något är fel, det hävdar Rakel, bokens jagperson, bestämt. De nya barnen är liksom avtrubbade, kalla. Står vid sidan av och iakttar.

Boel Bermanns debut ser vid en första igenombläddring rätt tunn och spretig ut. Men liksom fallet med de nya människorna så bedrar skenet och det händer mycket mer än man tror. Berättelsen framskrider snabbt, och framför allt i början är det väldigt skickligt gjort. Tänk att man kan sugas in, ana och förstå så mycket, med så förhållandevis få och korta kapitel och insprängda (fiktiva) tidningsnotiser.

Vi försöker bygga upp en normal vardag tillsammans. Den börjar naturligtvis på Ikea.

Det är nog början jag gillar bäst, den smygande rädslan och förvirrningen, insikten, metoderna för att ta sig vidare, för någonting måste man ju göra. Livet måste ju liksom fortgå ändå. Takten vrids upp mot slutet, närmar sig kraschbombang och apokalyps möter thrilleruppgörelse. Lite väl häftigt i min smak, slutet, men överlag helt klart en bok och ett spirande författarskap att räkna med.

Det är svårt att lära gamla bokbloggare läsa

20140327-110411.jpgJaha, så var man här igen då, slalomläsning grandioso. Plus att jag ivrigt klappar på några nyanlända recensionsexemplar, varav några känns snabblästa och jag därför försöker motivera för mig själv att jag får börja på… Och så var det biblioteksböckerna som snart måste lämnas tillbaka – vad ska jag göra med dem, inte kan jag väl lämna dem förbisedda?
Lärde jag mig ingenting förra året?

Alternativa pocketslut – en styggelse!

Det här med pocketböcker och alternativa slut, vad tycker ni om det? Personligen tycker jag det är en styggelse! Naturligtvis ska eventuella korrfel rättas till, och jag kan förstå att man vill unna läsaren som väntat troget på pocketversionen lite extramaterial i form av en intervju med författaren eller dylikt. Men att skriva om slutet, t.ex. så att kommissarie Erik Winter plötsligt inte dör i Den sista vintern (egentligen ingen spoiler eftersom det utkommit två eller tre Winter-böcker efter den!)? Monika Fagerholms thriller Lola uppochner har precis utkommit i pocketformat och även den stoltserar med ett omskrivet slut. Jag har inte läst den boken, varken som inbunden eller pocket, och kan således inte ana vad som har ändrats, men jag muttrar ändå. Speciellt som jag alltid då och då får förklara för kunder att pocketböcker inte är förkortade versioner av den inbundna boken – en underlig men förvånansvärt vanlig missuppfattning! – irriterar de där glada Omskrivet slut!-dekalerna på pärmarna mig oerhört.

Uppdaterat: Monika Fagerholm svarar i kommentarsfältet och påpekar att det omskrivna slutet inte påverkar intrigen i Lolauppochner.

Helgpepp (förestående och framtida)

Så här glad blev jag häromdagen då jag insåg att en framtida långhelg infaller samtidigt som Kindle-släppen av både S.J. Bolton och Erin Kellys nya böcker. Välkommen thrillerbonanza deluxe alltså!

apa

Fast de släppen infaller då alltså först i maj – typiskt bokmaligt att börja ta ut peppen så långt i förskott! Just nu får jag gotta mig åt Harlan Coben i stället, den mannen har åtminstone den goda smaken att alltid släppa en bok lagom till min födelsedag. Tyvärr glömde jag dock önska mig lästid, får hålla tummarna att den bristvaran på något sätt kan åtgärdas snarast. Trevlig bokhelg!

Den rappa koffeinisten

The Crazy School av Cornelia Read XXXX-

We couldn’t stand each other, but I hated her more. She was so shallow she couldn’t even dislike people properly.

Some people are bi-polar. I’m just polar.

My question scattered across his attention, weightless as a flat stone whipped sidearm along the surface of a pond.

De här citaten säger väl redan det mesta, va? (Anti?-)hjältinnan Madeline Dare, sedan
crazy2tidigare känd från A Field of Darkness, jobbar i den här boken på en internatskola för problemungdomar och även personalen verkar minst sagt dodgy. Maddie ägnar som vanligt väldigt mycket tid åt att tänka på kaffe – kanske mer, eftersom koffein egentligen är förbjudet på skolan – och också de rappa replikerna med ett underliggande mörker man inte riktigt kan ta på känns igen från bok ett. Faktum är att det nog är Maddie som är den största behållningen med de här böckerna, för även om jag först gillar beskrivningen av framför allt eleverna på skolan tycker jag det flippar ut rejält mot slutet. Med detta inte sagt att jag ger upp Maddie – klickade nyligen hem tredje boken Invisible Boy med mitt julklappspresentkort och den fjärde bokens pocketupplaga hårdbevakar jag i samma nätbokhandel. De där spot on-citatet ser ni, dem kan jag inte få nog av!

Tomheten

finish

 

Åh Nemi, vi har alla varit där! En bok så bra och/eller spännande att man både vill och är tvungen att läsa den helt andlöst överallt – och sedan: tomheten. Man bläddrar tillbaka i boken, återupplever vissa scener eller citat, stryker med fingret längs orden, försöker förgäves krypa tillbaka in i det där magiska universumet igen.

Sällsam, stillsam, sorgsen dystopi

In i skogens djup av Jean Hegland XXXX+
Det blev omedvetet ett tema på de senaste böckerna jag recenserat, nämligen böcker jag troligen inte hade hittat och/eller plockat upp om det inte vore för att andra bokbloggare skrivit om dem (Nathan Filer möjligen undantagen, men det var Mind the Book och Ninas inlägg som fick mig att faktiskt plocka upp och börja läsa). Men Jean Hegland alltså, har ni hört talas om henne? Nej just det, inte jag heller, om det inte vore för att Fiktiviteter sökte dystopitips i höstas och blev tipsad om In i skogens djup, som hon sedan läste och i sin tur tipsade vidare om. Och det förstår ni ju, att när någon så klok som Fiktiviteter tipsar om en välskriven dystopi, ja då måste jag ju också läsa!

*Paus för kärlek till biblioteket som hade den här boken och så mycket annat i bokväg jag suktar över.*

Djupt inne i skogen i norra Kalifornien, långa vägar från närmaste granne och ännu längre från närmaste stad, bor de tonåriga systrarna Nell och Eva. Sakta smög sig förändringen in i deras liv. Elektriciteten började vackla i perioder för att slutligen försvinna helt. Telefonen fungerar inte längre, butikerna i staden Redwood slog igen en efter en.

Andra fönster täcktes av wellpapp eller plywood men en del var nakna och sönderslagna, med taggiga titthål in mot tomheten.

heg

Folk blev sjuka, kom inte mer till jobbet. Gradvis skedde det, utan desto mer panik, speciellt som Nell och Eva bara besökte staden ibland, ända tills bensinen tog slut och de blev strandsatta i sitt hus i skogen. Nell vill in till Harvard och läser sig igenom det tjocka uppslagsverket, Eva dansar balett till metronomens tickande eftersom musiken försvann med elektriciteten.

Jag fascineras av den värld Hegland målar upp. I och med att huset ligger så avsides och samhällsförändringen smugit sig på så gradvis, förändras flickornas liv också efter hand, så där att de inte riktigt tänker på det innan Eva en dag skriker till då hon upptäcker att de bara har fyra tändstickor kvar. Berättelsen lyckas med konststycket att vara både skrämmande och vilsam på samma gång, för i isolationen har livet sin stilla gång med vardagssysslor och inventering av förråden och läsandet av det där tjocka uppslagsverket. Samtidigt är det uppenbart att faran hotar i utkanten, men svårigheterna består också i att leva tillsammans med den enda som finns kvar och som är så viktig men också så olik en själv. Är det bättre att hoppas på att allt en dag ska bli som vanligt? Eller att ge upp sina drömmar och skapa en ny framtid?

Nu för tiden bär våra kroppar våra sorger som skålar bräddfyllda med vatten. Vi måste alltid vara försiktiga: minsta ryck, minsta oväntade rörelse skulle få vattnet att spillas ut. Svämma över. Och sedan finns ingen hejd.

”Himmelstrand” och andra önskesläpp

Multum bokpepp på den här nyheten alltså! Häromveckan skämtade vi om att böcker Helena önskar sig också ges ut, måhända ligger hon bakom denna också? Jag gillar Ajvide Lindqvist, hans böcker är nästan den enda skräck jag läser, men nu var det såpass länge sedan han gav ut en vuxenbok att han hamnat längre ner på listan över författare jag scannar efter när det släpps nya bokkataloger. Inte på grund av minskat intresse alltså, utan för att jag ”gett upp hoppet” litegrann.

Önskeböcker på svenskt håll? Nå, efter att ha hittat Anna-Karin Palms böcker bara för ett drygt år sedan, gläds jag över novellsamlingen Jaktlycka som kommer nu i mars. Också andra litterära trotjänare såsom Moa Herngren och Therese Bohman levererar böcker till mina utsträckta händer i år. Jag hörde även ryktas om en ny Kepler-bok nästa senhöst, och är det inte på tiden att Hjorth & Rosenfeldt skriver mer om den trasiga psykologen Sebastian? Åsa Larsson såklart – we want Kiruna! Och när jag nu håller på och önskar: gärna nytt från andra änden av Sverige, nämligen Susanna Alakoskis Skåne!
Vilka författare får era hjärtan att stå över ett slag när ni ser deras namn i en rykande färsk förlagsbroschyr?

Gräset är mörkare i Kronohagen

gräsetI tisdags var jag på teater Viirus och såg dramatiseringen av Kaj Korkea-Ahos roman Gräset är mörkare på andra sidan. Som jag gillade! Jag hade alltså läst romanen före, även om den inte längre var i färskast möjligaste minne. Mr Bokbabbel hade inte läst, men vi var båda lika tagna av pjäsen. Romanen är, förutom mörk, rätt spretig med många viktiga karaktärer, nästan som en kollektiv karaktär. Inte minst den österbottniska hembygden och den mytologiska skräckfiguren Raamt spelar en viktig roll. Därför är det imponerande att se vilken gjuten helhet pjäsen har blivit, och hur man problemfritt hoppar mellan tid och rum med en förhållandevis liten ensemble och ett mycket avskalat rum. Det är en njutning att gå på teater och få njuta av en maffig dekor, men det är nästan ännu intressantare att få ta del av en regissörs visioner när scenen och rekvisitan är så enkel som den är på Viirus. Två stolar, några vedträn och en bakvägg som vinklas framåt och bakåt är, förutom några klädbyten, nästan allt som behövs. Kanske är det därför de fyra unga männens, och runt dem den kretsande systern/hustrun/vännen Sofies historia blir så stark.
Intressant är att prästen Simon i romanen, trots sina troskval, förblev en blekare bakgrundsfigur, medan han i pjäsen i Oskar Pöystis fina rollprestation i mina ögon växer som karaktär. Kristoffers komma ut-problematik har däremot tonats ner och mest krut har – med rätta! – lagts på den glimrande stjärnkonstellationen Loke – Sofie – Simon.

En österbottnisk nätbekant konstaterade i sociala media att hon saknade en mer österbottnisk touch på pjäsen som spelas på standardsvenska och inte dialekt. Jag kan förstå den lokalpatriotiska önskningen, men ur ett egoistiskt perspektiv är jag glad över att den spelas på en teater nära mig (gästspel i Vasa har dock gjorts!). Att tvinga på skådespelarna en konstlad dialekt hade knappast fungerat, och även om pjäsen – dock i lägre grad än romanen – bär spår av just det österbottniska i form av kyrkans stora roll i samhället och folksägnen om Raamt, känns berättelsen och dess teman lika viktig här i söder.
Om ni bara har möjlighet – se pjäsen!

Vandraren

Wild. A Journey from Lost to Found av Cheryl Strayed XXXX-
wildVi hade redan haft den här boken inne på jobbet ett tag då Mind the Book plötsligt bloggade om den (och diskussionen sedermera fortsatte på Twitter – så som den så ofta gör numera) och mitt intresse väcktes som när man slår eld på en tändsticka. Tydligen kunde man ana Jenny Diski-vibbar i boken, och som ni vet är Diski min husgudinna och eventuella vibbar måste ju såklart undersökas! Nu vet jag inte om Wild sist och slutligen var särskilt diskiesque, men det är okej, för jag gillade den i alla fall!

I felt suddenly exposed, less exuberant than I had thought I would. I’d spent the past six months imagining this moment, but now that it was here – now that I was only a dozen miles from the PCT itself – it seemed less vivid than it had in my imaginings, as if I were in a dream, my every thought liquid slow, propelled by will rather than instinct.

Jag läste boken under en särskilt tung vecka på jobbet, när mina platta fötter värkte om kvällarna. Jag har även minsann haft my share of alldeles vidrigt skoskav i mina dar, och inte heller är vandring något som intresserar mig (däremot kunde jag tänka mig att någon gång få uppleva Nora Roberts Montana från en hästrygg, haha! Varsågod för underligt sidospår..!). Ändå slår Wild an någon slags naturromantisk sträng hos mig och jag börjar ooh:a och aah:a över de magnifika utsikter som möter Cheryl Strayed där hon med sin gigantiska ryggsäck kallad Monster vandrar längs Pacific Crest Trail, PCT, som sträcker sig från Mexikos till Kanadas gräns. Jag blir förvisso irriterad på att hon förberett sig så lite inför sin långa vandring (Aj va, är det rekordmycket snö? Hoppsan, jag har aldrig ens lyft upp min färdigpackade ryggsäck innan jag redan står vid vandringledens början..), och intressant nog intresserar jag mig klart minst för hennes livshistoria och de svårigheter som fick henne att söka sig till PCT för att komma på rätt spår (höhö) i livet igen. Nej, jag längtar till styckena om vandringsleden, funderar över vad hennes paket hon skickat till postkontoren längs vägen innehåller, vill läsa vad hon tänker på när hon bytt om från sin svettiga smutsiga t-shirt och krupit in i sitt lilla nylontält. Och vad hon läser – i Monster släpar hon nämligen med sig livsnödvändiga böcker (det måste man ju älska henne för, om inte annat). Därför förlåter man henne också för – känsliga bloggläsare varnas härmed! – att hon också om kvällarna bränner upp de sidor ur böckerna hon läst föregående kväll för att minska packningens tyngd. Jaja, man blir väl lite tossig av den där tunna bergsluften.

Skräck på två meningar

Hemingways berömda sexordsnovell känner ni kanske till: For sale: baby shoes, never worn. På Nene Ormes blogg stötte jag igår kväll på länken till två meningars skräcknoveller i stället, och jag, mitt dumma nöt, klickade på länken trots att jag redan låg i sängen och skulle sova. Nåväl, det slutade bra, men jag tycker ni ska klicka på länken medan det fortfarande är ljust ute, okej?

”I can’t sleep,” she whispered, crawling into bed with me. I woke up cold, clutching the dress she was buried in.

Intressant vilket djup man får på bara två meningar, jag tänker mig att det kan bli en bra skrivövning också, eller vad tror du Mia?

Varför faller jag inte för Filer?

The Shock of the Fall av Nathan Filer XXX½
shockSupersnyggt omslag, debutant som vinner Costa Book of the Year, vibbar av både The Perks of Being a Wallflower, When God Was a Rabbit och The Mysterious Incident With the Dog in the Night Time. Men kanske är det just de här jämförelserna – uttalade av så väl andra som mig själv –  som gör att jag aldrig faller (höhö) handlöst för den här boken? Jag var nämligen väldigt förtjust i de andra böckerna, och även om likheterna finns i denna bok, så som den personliga men inte helt pålitliga berättarrösten, att det plötsligt dyker upp bilder i texten etc., så saknas det den slutgiltiga gnistan.
Och så är den ganska svart också, förvisso inget som brukar stoppa mig vad gäller läsning. Berättaren Matthew förlorade nämligen sin storebror Simon i en olycka som liten, och det gnager i honom och överskuggar hans liv, så till den milda grad att han nu vårdas på ett psykiatriskt sjukhus medan han försöker komma till rätta med sin sorg, sin skuld och sina minnen. Jag gillar sättet berättelsen löper framåt, att den hoppar omkring efter Matthews tankar och stundvis avbryts till förmån för sjukhusets rutiner. Men för mig lyfter den aldrig riktigt till hundra procent, och trots att jag rannsakar mig själv kan jag inte komma på varför. Blir det kluriga berättargreppet trots allt för mycket? Känner jag inte tillräckligt starkt för Matthew? Är min läsning för splittrad på grund av andra böcker jag läser simultant?

Spritz – en bokmals gudagåva?

PrintKanske har den här app-nyheten snurrat omkring i också era Facebook-/Twitter-flöden, om inte så tycker jag ni ska ta er en snabbtitt, för det är faktiskt rätt intressant! Spritz app för Samsung tillåter nämligen läsarens öga att vara stilla medan orden blinkar förbi, och på så vis kan din hjärna koncentrera sig på det väsentliga, nämligen att bara ta in orden och informationen. På sidan får man testa att läsa 250, 350 och till och med 500 ord i minuten, och visst fungerar det ju! 500 ordstakten blir nog för snabb och flimrande till och med för en snabbläsare som jag själv, och jag har svårt att tro att man faktiskt skulle orka och kunna absorbera längre texter på det här viset. Fast visst svindlar ju tanken, för om det är något vi bokmalar ständigt saknar (vid sidan av pengar kanske, då vi återigen ”råkat” gå in i en bokhandel och ”råkat” plocka med oss fem absoluta must haves hem..!) är det ju tid att läsa alla de där böckerna i bokhyllan, och de nya böckerna man hör talas om, och de gamla klassikerna man ännu inte hunnit med, och de fina favoriterna man gärna skulle läsa om etc. etc. Kanske kommer man att fem år på bokbloggar i årsstatistiken redoföra för vilka böcker man har läst och vilka man har spritzat

Skarabéer och Sally Bauer – eller en av orsakerna att det är viktigt att läsa

IMG_6510Vi spelade Trivial Pursuit med några kompisar häromdagen. Jag är den första att erkänna att det är ett lite underligt spel, hur graderar de frågornas svårighetsgrad till exempel (vi har en nyare version där svårighetsgraden är 1-6 beroende på vad man slår med tärningen)? Spelet finns ju naturligtvis inte på finlandssvenska heller, så vill man ha det på svenska får man dels dras med helt orimliga frågor om rikssvenska skidåkare och dragsspelsmusiker, dels stöna när det motspelarna får frågor som Vad heter bastu på finska?

Trivial Pursuit testar både ens allmänbildning och ens tur. Det finns gånger jag önskar att jag var mer allmänbildad – flera gånger i veckan när jag läser morgontidningen till exempel, och när jag spelar sagda spel såklart. Och det är ju sällan man solklart kan peka på var och när man tillskansat sig specifik information. Förutom den här gången faktiskt, då jag suckade åt att det inte var mitt lag som fick frågan om vad den i Egypten viktiga pillerbaggen kallas med ett annat namn, och vad den första kvinnan som simmade över Engelska kanalen hette.

Hur jag visste svaren (skarabé och Sally Bauer)? För att jag har köpt, klappat, längtat, läst, och lånat böcker sedan dagen jag lärde mig läsa. För att jag just i de här specifika fallen läst Maria Gripes Tordyveln flyger i skymningen och Sara Stridsbergs Happy Sally. Jag kan förstå människor som läser mindre än jag, men inte människor som inte läser alls. Förstår de inte vad de går miste om? Alla dessa världar, dessa berättelser och tankar, alla fina ord och smulor av information och allmänbildning som du absorberar när du håller boken i din hand. Varför är det egentligen viktigt att vara en läsare? frågar Boktimmen, och det här inlägget är bara ett av svaren.

#shelfie, det nya svarta?

I slutet av januari uppmanade New York Public Library folk att på Instagram i stället för selfies, självporträtt, ta bilder på sina bokhyllor: shelfies. Mycket intressantare om ni frågar mig, och ohmigod vilka underbara bilder och hyllor man fick ta del av under den hashtaggen!IMG_6283

En bokbabbelsk #shelfie

Nu har lokaltidningen Västra Nyland hakat på idén och har bett både författare och sina läsare att ladda upp bilder på bokhyllan samt svara på några frågor om den. Kolla mer här om ni vill läsa mer om exempelvis Märta Tikkanens bokhylla – vem vill inte det?

Marconi snark

Marconi Park av Åke Edwardson XX½
mparkDen här boken utkom redan i höstas, men den hanns liksom inte med då. Den fick rentav hänga med mig till Thailand, och sedan hem igen, fortfarande oläst. Men förra veckan kände jag plötsligt suget efter Göteborgsmiljö och välbekanta poliser, och vad var väl bättre än att då ha kvar Marconi Park oläst?
Svaret är tyvärr att det skulle ha varit bättre om Marconi Park hade varit en bättre bok. Nu har en tinnitusdrabbad kommissarie Erik Winter fått en seriemördare à la tv-serien Criminal Minds på halsen men se, jag blir då inte alls varken nyfiken eller rädd. En massa pojkar och män bara, som undviker direkta frågor. Och en dialog som jag från tidigare minns som fungerande känns nu mest som en skrivövning med instruktionen Kom ihåg att inte bara haka på nästa replik, låt personerna tala förbi varandra.
Hallå Åke, du brukar ju vara en författare jag kan rekommendera, en författare att ty sig till när längtan efter göteborgska gatunamn blir för stor. Vad är nu detta?
Rec.ex. från Bonniers.

Månadssummering februari 2014

Elly Griffiths – The Outcast Dead
Alex Marwood – The Killer Next Door
Neil Gaiman – The Ocean at the End of the Lane
Hugh Howey – Dust
Vilja-Tuulia Huotarinen – Ljus, ljus, ljus
Nathan Filer – Shock of the Fall
Cheryl Strayed – Wild
Boel Bermann – Den nya människan
Åke Edwardson – Marconi Park

Antal böcker på finska/engelska: 0/6
Antal novellsamlingar: 0
Antal ungdomsböcker: 1
Antal graphic novels: 0
Antal tegelstenar: 0
Antal böcker lästa på Kindle: 2
Sammanlagt antal: 9

Månadens bästa: Sällan är väl de engelska böckerna i så här krossande majoritet, men jag gillar att de är det, jag vill läsa på engelska just nu!
Månadens sämsta: De halvljumma böckerna, som blev rätt många.
Månadens överraskning: Att The Killer Next Door skulle vara så obehaglig. Drömde tack och lov inga mardrömmar, men liksom vred mig i soffan när jag läste. Isch!
Månadens besvikelse: Kände mig halvljummen inför både allas vår arkeolog-Ruth, samt den prisbelönade ungdomsboken.