In i skogens djup av Jean Hegland XXXX+
Det blev omedvetet ett tema på de senaste böckerna jag recenserat, nämligen böcker jag troligen inte hade hittat och/eller plockat upp om det inte vore för att andra bokbloggare skrivit om dem (Nathan Filer möjligen undantagen, men det var Mind the Book och Ninas inlägg som fick mig att faktiskt plocka upp och börja läsa). Men Jean Hegland alltså, har ni hört talas om henne? Nej just det, inte jag heller, om det inte vore för att Fiktiviteter sökte dystopitips i höstas och blev tipsad om In i skogens djup, som hon sedan läste och i sin tur tipsade vidare om. Och det förstår ni ju, att när någon så klok som Fiktiviteter tipsar om en välskriven dystopi, ja då måste jag ju också läsa!

*Paus för kärlek till biblioteket som hade den här boken och så mycket annat i bokväg jag suktar över.*

Djupt inne i skogen i norra Kalifornien, långa vägar från närmaste granne och ännu längre från närmaste stad, bor de tonåriga systrarna Nell och Eva. Sakta smög sig förändringen in i deras liv. Elektriciteten började vackla i perioder för att slutligen försvinna helt. Telefonen fungerar inte längre, butikerna i staden Redwood slog igen en efter en.

Andra fönster täcktes av wellpapp eller plywood men en del var nakna och sönderslagna, med taggiga titthål in mot tomheten.

Folk blev sjuka, kom inte mer till jobbet. Gradvis skedde det, utan desto mer panik, speciellt som Nell och Eva bara besökte staden ibland, ända tills bensinen tog slut och de blev strandsatta i sitt hus i skogen. Nell vill in till Harvard och läser sig igenom det tjocka uppslagsverket, Eva dansar balett till metronomens tickande eftersom musiken försvann med elektriciteten.

Jag fascineras av den värld Hegland målar upp. I och med att huset ligger så avsides och samhällsförändringen smugit sig på så gradvis, förändras flickornas liv också efter hand, så där att de inte riktigt tänker på det innan Eva en dag skriker till då hon upptäcker att de bara har fyra tändstickor kvar. Berättelsen lyckas med konststycket att vara både skrämmande och vilsam på samma gång, för i isolationen har livet sin stilla gång med vardagssysslor och inventering av förråden och läsandet av det där tjocka uppslagsverket. Samtidigt är det uppenbart att faran hotar i utkanten, men svårigheterna består också i att leva tillsammans med den enda som finns kvar och som är så viktig men också så olik en själv. Är det bättre att hoppas på att allt en dag ska bli som vanligt? Eller att ge upp sina drömmar och skapa en ny framtid?

Nu för tiden bär våra kroppar våra sorger som skålar bräddfyllda med vatten. Vi måste alltid vara försiktiga: minsta ryck, minsta oväntade rörelse skulle få vattnet att spillas ut. Svämma över. Och sedan finns ingen hejd.