Dystopidebut

Den nya människan av Boel Bermann XXXX-
dennyaVisst har befolkningskurvorna pekat nedåt en längre tid, men plötsligt händer det som inte får ske: det föds inga barn längre. Världen är i chock, men som tur börjar de plötsligt komma igen, barnen. Fast något är fel, det hävdar Rakel, bokens jagperson, bestämt. De nya barnen är liksom avtrubbade, kalla. Står vid sidan av och iakttar.

Boel Bermanns debut ser vid en första igenombläddring rätt tunn och spretig ut. Men liksom fallet med de nya människorna så bedrar skenet och det händer mycket mer än man tror. Berättelsen framskrider snabbt, och framför allt i början är det väldigt skickligt gjort. Tänk att man kan sugas in, ana och förstå så mycket, med så förhållandevis få och korta kapitel och insprängda (fiktiva) tidningsnotiser.

Vi försöker bygga upp en normal vardag tillsammans. Den börjar naturligtvis på Ikea.

Det är nog början jag gillar bäst, den smygande rädslan och förvirrningen, insikten, metoderna för att ta sig vidare, för någonting måste man ju göra. Livet måste ju liksom fortgå ändå. Takten vrids upp mot slutet, närmar sig kraschbombang och apokalyps möter thrilleruppgörelse. Lite väl häftigt i min smak, slutet, men överlag helt klart en bok och ett spirande författarskap att räkna med.

Annonser

Det är svårt att lära gamla bokbloggare läsa

20140327-110411.jpgJaha, så var man här igen då, slalomläsning grandioso. Plus att jag ivrigt klappar på några nyanlända recensionsexemplar, varav några känns snabblästa och jag därför försöker motivera för mig själv att jag får börja på… Och så var det biblioteksböckerna som snart måste lämnas tillbaka – vad ska jag göra med dem, inte kan jag väl lämna dem förbisedda?
Lärde jag mig ingenting förra året?

Alternativa pocketslut – en styggelse!

Det här med pocketböcker och alternativa slut, vad tycker ni om det? Personligen tycker jag det är en styggelse! Naturligtvis ska eventuella korrfel rättas till, och jag kan förstå att man vill unna läsaren som väntat troget på pocketversionen lite extramaterial i form av en intervju med författaren eller dylikt. Men att skriva om slutet, t.ex. så att kommissarie Erik Winter plötsligt inte dör i Den sista vintern (egentligen ingen spoiler eftersom det utkommit två eller tre Winter-böcker efter den!)? Monika Fagerholms thriller Lola uppochner har precis utkommit i pocketformat och även den stoltserar med ett omskrivet slut. Jag har inte läst den boken, varken som inbunden eller pocket, och kan således inte ana vad som har ändrats, men jag muttrar ändå. Speciellt som jag alltid då och då får förklara för kunder att pocketböcker inte är förkortade versioner av den inbundna boken – en underlig men förvånansvärt vanlig missuppfattning! – irriterar de där glada Omskrivet slut!-dekalerna på pärmarna mig oerhört.

Uppdaterat: Monika Fagerholm svarar i kommentarsfältet och påpekar att det omskrivna slutet inte påverkar intrigen i Lolauppochner.

Helgpepp (förestående och framtida)

Så här glad blev jag häromdagen då jag insåg att en framtida långhelg infaller samtidigt som Kindle-släppen av både S.J. Bolton och Erin Kellys nya böcker. Välkommen thrillerbonanza deluxe alltså!

apa

Fast de släppen infaller då alltså först i maj – typiskt bokmaligt att börja ta ut peppen så långt i förskott! Just nu får jag gotta mig åt Harlan Coben i stället, den mannen har åtminstone den goda smaken att alltid släppa en bok lagom till min födelsedag. Tyvärr glömde jag dock önska mig lästid, får hålla tummarna att den bristvaran på något sätt kan åtgärdas snarast. Trevlig bokhelg!

Den rappa koffeinisten

The Crazy School av Cornelia Read XXXX-

We couldn’t stand each other, but I hated her more. She was so shallow she couldn’t even dislike people properly.

Some people are bi-polar. I’m just polar.

My question scattered across his attention, weightless as a flat stone whipped sidearm along the surface of a pond.

De här citaten säger väl redan det mesta, va? (Anti?-)hjältinnan Madeline Dare, sedan
crazy2tidigare känd från A Field of Darkness, jobbar i den här boken på en internatskola för problemungdomar och även personalen verkar minst sagt dodgy. Maddie ägnar som vanligt väldigt mycket tid åt att tänka på kaffe – kanske mer, eftersom koffein egentligen är förbjudet på skolan – och också de rappa replikerna med ett underliggande mörker man inte riktigt kan ta på känns igen från bok ett. Faktum är att det nog är Maddie som är den största behållningen med de här böckerna, för även om jag först gillar beskrivningen av framför allt eleverna på skolan tycker jag det flippar ut rejält mot slutet. Med detta inte sagt att jag ger upp Maddie – klickade nyligen hem tredje boken Invisible Boy med mitt julklappspresentkort och den fjärde bokens pocketupplaga hårdbevakar jag i samma nätbokhandel. De där spot on-citatet ser ni, dem kan jag inte få nog av!

Tomheten

finish

 

Åh Nemi, vi har alla varit där! En bok så bra och/eller spännande att man både vill och är tvungen att läsa den helt andlöst överallt – och sedan: tomheten. Man bläddrar tillbaka i boken, återupplever vissa scener eller citat, stryker med fingret längs orden, försöker förgäves krypa tillbaka in i det där magiska universumet igen.

Sällsam, stillsam, sorgsen dystopi

In i skogens djup av Jean Hegland XXXX+
Det blev omedvetet ett tema på de senaste böckerna jag recenserat, nämligen böcker jag troligen inte hade hittat och/eller plockat upp om det inte vore för att andra bokbloggare skrivit om dem (Nathan Filer möjligen undantagen, men det var Mind the Book och Ninas inlägg som fick mig att faktiskt plocka upp och börja läsa). Men Jean Hegland alltså, har ni hört talas om henne? Nej just det, inte jag heller, om det inte vore för att Fiktiviteter sökte dystopitips i höstas och blev tipsad om In i skogens djup, som hon sedan läste och i sin tur tipsade vidare om. Och det förstår ni ju, att när någon så klok som Fiktiviteter tipsar om en välskriven dystopi, ja då måste jag ju också läsa!

*Paus för kärlek till biblioteket som hade den här boken och så mycket annat i bokväg jag suktar över.*

Djupt inne i skogen i norra Kalifornien, långa vägar från närmaste granne och ännu längre från närmaste stad, bor de tonåriga systrarna Nell och Eva. Sakta smög sig förändringen in i deras liv. Elektriciteten började vackla i perioder för att slutligen försvinna helt. Telefonen fungerar inte längre, butikerna i staden Redwood slog igen en efter en.

Andra fönster täcktes av wellpapp eller plywood men en del var nakna och sönderslagna, med taggiga titthål in mot tomheten.

heg

Folk blev sjuka, kom inte mer till jobbet. Gradvis skedde det, utan desto mer panik, speciellt som Nell och Eva bara besökte staden ibland, ända tills bensinen tog slut och de blev strandsatta i sitt hus i skogen. Nell vill in till Harvard och läser sig igenom det tjocka uppslagsverket, Eva dansar balett till metronomens tickande eftersom musiken försvann med elektriciteten.

Jag fascineras av den värld Hegland målar upp. I och med att huset ligger så avsides och samhällsförändringen smugit sig på så gradvis, förändras flickornas liv också efter hand, så där att de inte riktigt tänker på det innan Eva en dag skriker till då hon upptäcker att de bara har fyra tändstickor kvar. Berättelsen lyckas med konststycket att vara både skrämmande och vilsam på samma gång, för i isolationen har livet sin stilla gång med vardagssysslor och inventering av förråden och läsandet av det där tjocka uppslagsverket. Samtidigt är det uppenbart att faran hotar i utkanten, men svårigheterna består också i att leva tillsammans med den enda som finns kvar och som är så viktig men också så olik en själv. Är det bättre att hoppas på att allt en dag ska bli som vanligt? Eller att ge upp sina drömmar och skapa en ny framtid?

Nu för tiden bär våra kroppar våra sorger som skålar bräddfyllda med vatten. Vi måste alltid vara försiktiga: minsta ryck, minsta oväntade rörelse skulle få vattnet att spillas ut. Svämma över. Och sedan finns ingen hejd.