Vi spelade Trivial Pursuit med några kompisar häromdagen. Jag är den första att erkänna att det är ett lite underligt spel, hur graderar de frågornas svårighetsgrad till exempel (vi har en nyare version där svårighetsgraden är 1-6 beroende på vad man slår med tärningen)? Spelet finns ju naturligtvis inte på finlandssvenska heller, så vill man ha det på svenska får man dels dras med helt orimliga frågor om rikssvenska skidåkare och dragsspelsmusiker, dels stöna när det motspelarna får frågor som Vad heter bastu på finska?

Trivial Pursuit testar både ens allmänbildning och ens tur. Det finns gånger jag önskar att jag var mer allmänbildad – flera gånger i veckan när jag läser morgontidningen till exempel, och när jag spelar sagda spel såklart. Och det är ju sällan man solklart kan peka på var och när man tillskansat sig specifik information. Förutom den här gången faktiskt, då jag suckade åt att det inte var mitt lag som fick frågan om vad den i Egypten viktiga pillerbaggen kallas med ett annat namn, och vad den första kvinnan som simmade över Engelska kanalen hette.

Hur jag visste svaren (skarabé och Sally Bauer)? För att jag har köpt, klappat, längtat, läst, och lånat böcker sedan dagen jag lärde mig läsa. För att jag just i de här specifika fallen läst Maria Gripes Tordyveln flyger i skymningen och Sara Stridsbergs Happy Sally. Jag kan förstå människor som läser mindre än jag, men inte människor som inte läser alls. Förstår de inte vad de går miste om? Alla dessa världar, dessa berättelser och tankar, alla fina ord och smulor av information och allmänbildning som du absorberar när du håller boken i din hand. Varför är det egentligen viktigt att vara en läsare? frågar Boktimmen, och det här inlägget är bara ett av svaren.