The Shock of the Fall av Nathan Filer XXX½
Supersnyggt omslag, debutant som vinner Costa Book of the Year, vibbar av både The Perks of Being a Wallflower, When God Was a Rabbit och The Mysterious Incident With the Dog in the Night Time. Men kanske är det just de här jämförelserna – uttalade av så väl andra som mig själv –  som gör att jag aldrig faller (höhö) handlöst för den här boken? Jag var nämligen väldigt förtjust i de andra böckerna, och även om likheterna finns i denna bok, så som den personliga men inte helt pålitliga berättarrösten, att det plötsligt dyker upp bilder i texten etc., så saknas det den slutgiltiga gnistan.
Och så är den ganska svart också, förvisso inget som brukar stoppa mig vad gäller läsning. Berättaren Matthew förlorade nämligen sin storebror Simon i en olycka som liten, och det gnager i honom och överskuggar hans liv, så till den milda grad att han nu vårdas på ett psykiatriskt sjukhus medan han försöker komma till rätta med sin sorg, sin skuld och sina minnen. Jag gillar sättet berättelsen löper framåt, att den hoppar omkring efter Matthews tankar och stundvis avbryts till förmån för sjukhusets rutiner. Men för mig lyfter den aldrig riktigt till hundra procent, och trots att jag rannsakar mig själv kan jag inte komma på varför. Blir det kluriga berättargreppet trots allt för mycket? Känner jag inte tillräckligt starkt för Matthew? Är min läsning för splittrad på grund av andra böcker jag läser simultant?