I tisdags var jag på teater Viirus och såg dramatiseringen av Kaj Korkea-Ahos roman Gräset är mörkare på andra sidan. Som jag gillade! Jag hade alltså läst romanen före, även om den inte längre var i färskast möjligaste minne. Mr Bokbabbel hade inte läst, men vi var båda lika tagna av pjäsen. Romanen är, förutom mörk, rätt spretig med många viktiga karaktärer, nästan som en kollektiv karaktär. Inte minst den österbottniska hembygden och den mytologiska skräckfiguren Raamt spelar en viktig roll. Därför är det imponerande att se vilken gjuten helhet pjäsen har blivit, och hur man problemfritt hoppar mellan tid och rum med en förhållandevis liten ensemble och ett mycket avskalat rum. Det är en njutning att gå på teater och få njuta av en maffig dekor, men det är nästan ännu intressantare att få ta del av en regissörs visioner när scenen och rekvisitan är så enkel som den är på Viirus. Två stolar, några vedträn och en bakvägg som vinklas framåt och bakåt är, förutom några klädbyten, nästan allt som behövs. Kanske är det därför de fyra unga männens, och runt dem den kretsande systern/hustrun/vännen Sofies historia blir så stark.
Intressant är att prästen Simon i romanen, trots sina troskval, förblev en blekare bakgrundsfigur, medan han i pjäsen i Oskar Pöystis fina rollprestation i mina ögon växer som karaktär. Kristoffers komma ut-problematik har däremot tonats ner och mest krut har – med rätta! – lagts på den glimrande stjärnkonstellationen Loke – Sofie – Simon.

En österbottnisk nätbekant konstaterade i sociala media att hon saknade en mer österbottnisk touch på pjäsen som spelas på standardsvenska och inte dialekt. Jag kan förstå den lokalpatriotiska önskningen, men ur ett egoistiskt perspektiv är jag glad över att den spelas på en teater nära mig (gästspel i Vasa har dock gjorts!). Att tvinga på skådespelarna en konstlad dialekt hade knappast fungerat, och även om pjäsen – dock i lägre grad än romanen – bär spår av just det österbottniska i form av kyrkans stora roll i samhället och folksägnen om Raamt, känns berättelsen och dess teman lika viktig här i söder.
Om ni bara har möjlighet – se pjäsen!