Dystopidebut

Den nya människan av Boel Bermann XXXX-
dennyaVisst har befolkningskurvorna pekat nedåt en längre tid, men plötsligt händer det som inte får ske: det föds inga barn längre. Världen är i chock, men som tur börjar de plötsligt komma igen, barnen. Fast något är fel, det hävdar Rakel, bokens jagperson, bestämt. De nya barnen är liksom avtrubbade, kalla. Står vid sidan av och iakttar.

Boel Bermanns debut ser vid en första igenombläddring rätt tunn och spretig ut. Men liksom fallet med de nya människorna så bedrar skenet och det händer mycket mer än man tror. Berättelsen framskrider snabbt, och framför allt i början är det väldigt skickligt gjort. Tänk att man kan sugas in, ana och förstå så mycket, med så förhållandevis få och korta kapitel och insprängda (fiktiva) tidningsnotiser.

Vi försöker bygga upp en normal vardag tillsammans. Den börjar naturligtvis på Ikea.

Det är nog början jag gillar bäst, den smygande rädslan och förvirrningen, insikten, metoderna för att ta sig vidare, för någonting måste man ju göra. Livet måste ju liksom fortgå ändå. Takten vrids upp mot slutet, närmar sig kraschbombang och apokalyps möter thrilleruppgörelse. Lite väl häftigt i min smak, slutet, men överlag helt klart en bok och ett spirande författarskap att räkna med.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s