”Himmelstrand” och andra önskesläpp

Multum bokpepp på den här nyheten alltså! Häromveckan skämtade vi om att böcker Helena önskar sig också ges ut, måhända ligger hon bakom denna också? Jag gillar Ajvide Lindqvist, hans böcker är nästan den enda skräck jag läser, men nu var det såpass länge sedan han gav ut en vuxenbok att han hamnat längre ner på listan över författare jag scannar efter när det släpps nya bokkataloger. Inte på grund av minskat intresse alltså, utan för att jag ”gett upp hoppet” litegrann.

Önskeböcker på svenskt håll? Nå, efter att ha hittat Anna-Karin Palms böcker bara för ett drygt år sedan, gläds jag över novellsamlingen Jaktlycka som kommer nu i mars. Också andra litterära trotjänare såsom Moa Herngren och Therese Bohman levererar böcker till mina utsträckta händer i år. Jag hörde även ryktas om en ny Kepler-bok nästa senhöst, och är det inte på tiden att Hjorth & Rosenfeldt skriver mer om den trasiga psykologen Sebastian? Åsa Larsson såklart – we want Kiruna! Och när jag nu håller på och önskar: gärna nytt från andra änden av Sverige, nämligen Susanna Alakoskis Skåne!
Vilka författare får era hjärtan att stå över ett slag när ni ser deras namn i en rykande färsk förlagsbroschyr?

Gräset är mörkare i Kronohagen

gräsetI tisdags var jag på teater Viirus och såg dramatiseringen av Kaj Korkea-Ahos roman Gräset är mörkare på andra sidan. Som jag gillade! Jag hade alltså läst romanen före, även om den inte längre var i färskast möjligaste minne. Mr Bokbabbel hade inte läst, men vi var båda lika tagna av pjäsen. Romanen är, förutom mörk, rätt spretig med många viktiga karaktärer, nästan som en kollektiv karaktär. Inte minst den österbottniska hembygden och den mytologiska skräckfiguren Raamt spelar en viktig roll. Därför är det imponerande att se vilken gjuten helhet pjäsen har blivit, och hur man problemfritt hoppar mellan tid och rum med en förhållandevis liten ensemble och ett mycket avskalat rum. Det är en njutning att gå på teater och få njuta av en maffig dekor, men det är nästan ännu intressantare att få ta del av en regissörs visioner när scenen och rekvisitan är så enkel som den är på Viirus. Två stolar, några vedträn och en bakvägg som vinklas framåt och bakåt är, förutom några klädbyten, nästan allt som behövs. Kanske är det därför de fyra unga männens, och runt dem den kretsande systern/hustrun/vännen Sofies historia blir så stark.
Intressant är att prästen Simon i romanen, trots sina troskval, förblev en blekare bakgrundsfigur, medan han i pjäsen i Oskar Pöystis fina rollprestation i mina ögon växer som karaktär. Kristoffers komma ut-problematik har däremot tonats ner och mest krut har – med rätta! – lagts på den glimrande stjärnkonstellationen Loke – Sofie – Simon.

En österbottnisk nätbekant konstaterade i sociala media att hon saknade en mer österbottnisk touch på pjäsen som spelas på standardsvenska och inte dialekt. Jag kan förstå den lokalpatriotiska önskningen, men ur ett egoistiskt perspektiv är jag glad över att den spelas på en teater nära mig (gästspel i Vasa har dock gjorts!). Att tvinga på skådespelarna en konstlad dialekt hade knappast fungerat, och även om pjäsen – dock i lägre grad än romanen – bär spår av just det österbottniska i form av kyrkans stora roll i samhället och folksägnen om Raamt, känns berättelsen och dess teman lika viktig här i söder.
Om ni bara har möjlighet – se pjäsen!

Vandraren

Wild. A Journey from Lost to Found av Cheryl Strayed XXXX-
wildVi hade redan haft den här boken inne på jobbet ett tag då Mind the Book plötsligt bloggade om den (och diskussionen sedermera fortsatte på Twitter – så som den så ofta gör numera) och mitt intresse väcktes som när man slår eld på en tändsticka. Tydligen kunde man ana Jenny Diski-vibbar i boken, och som ni vet är Diski min husgudinna och eventuella vibbar måste ju såklart undersökas! Nu vet jag inte om Wild sist och slutligen var särskilt diskiesque, men det är okej, för jag gillade den i alla fall!

I felt suddenly exposed, less exuberant than I had thought I would. I’d spent the past six months imagining this moment, but now that it was here – now that I was only a dozen miles from the PCT itself – it seemed less vivid than it had in my imaginings, as if I were in a dream, my every thought liquid slow, propelled by will rather than instinct.

Jag läste boken under en särskilt tung vecka på jobbet, när mina platta fötter värkte om kvällarna. Jag har även minsann haft my share of alldeles vidrigt skoskav i mina dar, och inte heller är vandring något som intresserar mig (däremot kunde jag tänka mig att någon gång få uppleva Nora Roberts Montana från en hästrygg, haha! Varsågod för underligt sidospår..!). Ändå slår Wild an någon slags naturromantisk sträng hos mig och jag börjar ooh:a och aah:a över de magnifika utsikter som möter Cheryl Strayed där hon med sin gigantiska ryggsäck kallad Monster vandrar längs Pacific Crest Trail, PCT, som sträcker sig från Mexikos till Kanadas gräns. Jag blir förvisso irriterad på att hon förberett sig så lite inför sin långa vandring (Aj va, är det rekordmycket snö? Hoppsan, jag har aldrig ens lyft upp min färdigpackade ryggsäck innan jag redan står vid vandringledens början..), och intressant nog intresserar jag mig klart minst för hennes livshistoria och de svårigheter som fick henne att söka sig till PCT för att komma på rätt spår (höhö) i livet igen. Nej, jag längtar till styckena om vandringsleden, funderar över vad hennes paket hon skickat till postkontoren längs vägen innehåller, vill läsa vad hon tänker på när hon bytt om från sin svettiga smutsiga t-shirt och krupit in i sitt lilla nylontält. Och vad hon läser – i Monster släpar hon nämligen med sig livsnödvändiga böcker (det måste man ju älska henne för, om inte annat). Därför förlåter man henne också för – känsliga bloggläsare varnas härmed! – att hon också om kvällarna bränner upp de sidor ur böckerna hon läst föregående kväll för att minska packningens tyngd. Jaja, man blir väl lite tossig av den där tunna bergsluften.

Skräck på två meningar

Hemingways berömda sexordsnovell känner ni kanske till: For sale: baby shoes, never worn. På Nene Ormes blogg stötte jag igår kväll på länken till två meningars skräcknoveller i stället, och jag, mitt dumma nöt, klickade på länken trots att jag redan låg i sängen och skulle sova. Nåväl, det slutade bra, men jag tycker ni ska klicka på länken medan det fortfarande är ljust ute, okej?

”I can’t sleep,” she whispered, crawling into bed with me. I woke up cold, clutching the dress she was buried in.

Intressant vilket djup man får på bara två meningar, jag tänker mig att det kan bli en bra skrivövning också, eller vad tror du Mia?

Varför faller jag inte för Filer?

The Shock of the Fall av Nathan Filer XXX½
shockSupersnyggt omslag, debutant som vinner Costa Book of the Year, vibbar av både The Perks of Being a Wallflower, When God Was a Rabbit och The Mysterious Incident With the Dog in the Night Time. Men kanske är det just de här jämförelserna – uttalade av så väl andra som mig själv –  som gör att jag aldrig faller (höhö) handlöst för den här boken? Jag var nämligen väldigt förtjust i de andra böckerna, och även om likheterna finns i denna bok, så som den personliga men inte helt pålitliga berättarrösten, att det plötsligt dyker upp bilder i texten etc., så saknas det den slutgiltiga gnistan.
Och så är den ganska svart också, förvisso inget som brukar stoppa mig vad gäller läsning. Berättaren Matthew förlorade nämligen sin storebror Simon i en olycka som liten, och det gnager i honom och överskuggar hans liv, så till den milda grad att han nu vårdas på ett psykiatriskt sjukhus medan han försöker komma till rätta med sin sorg, sin skuld och sina minnen. Jag gillar sättet berättelsen löper framåt, att den hoppar omkring efter Matthews tankar och stundvis avbryts till förmån för sjukhusets rutiner. Men för mig lyfter den aldrig riktigt till hundra procent, och trots att jag rannsakar mig själv kan jag inte komma på varför. Blir det kluriga berättargreppet trots allt för mycket? Känner jag inte tillräckligt starkt för Matthew? Är min läsning för splittrad på grund av andra böcker jag läser simultant?

Spritz – en bokmals gudagåva?

PrintKanske har den här app-nyheten snurrat omkring i också era Facebook-/Twitter-flöden, om inte så tycker jag ni ska ta er en snabbtitt, för det är faktiskt rätt intressant! Spritz app för Samsung tillåter nämligen läsarens öga att vara stilla medan orden blinkar förbi, och på så vis kan din hjärna koncentrera sig på det väsentliga, nämligen att bara ta in orden och informationen. På sidan får man testa att läsa 250, 350 och till och med 500 ord i minuten, och visst fungerar det ju! 500 ordstakten blir nog för snabb och flimrande till och med för en snabbläsare som jag själv, och jag har svårt att tro att man faktiskt skulle orka och kunna absorbera längre texter på det här viset. Fast visst svindlar ju tanken, för om det är något vi bokmalar ständigt saknar (vid sidan av pengar kanske, då vi återigen ”råkat” gå in i en bokhandel och ”råkat” plocka med oss fem absoluta must haves hem..!) är det ju tid att läsa alla de där böckerna i bokhyllan, och de nya böckerna man hör talas om, och de gamla klassikerna man ännu inte hunnit med, och de fina favoriterna man gärna skulle läsa om etc. etc. Kanske kommer man att fem år på bokbloggar i årsstatistiken redoföra för vilka böcker man har läst och vilka man har spritzat

Skarabéer och Sally Bauer – eller en av orsakerna att det är viktigt att läsa

IMG_6510Vi spelade Trivial Pursuit med några kompisar häromdagen. Jag är den första att erkänna att det är ett lite underligt spel, hur graderar de frågornas svårighetsgrad till exempel (vi har en nyare version där svårighetsgraden är 1-6 beroende på vad man slår med tärningen)? Spelet finns ju naturligtvis inte på finlandssvenska heller, så vill man ha det på svenska får man dels dras med helt orimliga frågor om rikssvenska skidåkare och dragsspelsmusiker, dels stöna när det motspelarna får frågor som Vad heter bastu på finska?

Trivial Pursuit testar både ens allmänbildning och ens tur. Det finns gånger jag önskar att jag var mer allmänbildad – flera gånger i veckan när jag läser morgontidningen till exempel, och när jag spelar sagda spel såklart. Och det är ju sällan man solklart kan peka på var och när man tillskansat sig specifik information. Förutom den här gången faktiskt, då jag suckade åt att det inte var mitt lag som fick frågan om vad den i Egypten viktiga pillerbaggen kallas med ett annat namn, och vad den första kvinnan som simmade över Engelska kanalen hette.

Hur jag visste svaren (skarabé och Sally Bauer)? För att jag har köpt, klappat, längtat, läst, och lånat böcker sedan dagen jag lärde mig läsa. För att jag just i de här specifika fallen läst Maria Gripes Tordyveln flyger i skymningen och Sara Stridsbergs Happy Sally. Jag kan förstå människor som läser mindre än jag, men inte människor som inte läser alls. Förstår de inte vad de går miste om? Alla dessa världar, dessa berättelser och tankar, alla fina ord och smulor av information och allmänbildning som du absorberar när du håller boken i din hand. Varför är det egentligen viktigt att vara en läsare? frågar Boktimmen, och det här inlägget är bara ett av svaren.