Efterlyses: SF-tips (as in staden, inte genren)

sanfran

Wohoo, i år kommer vi att fira midsommar i San Francisco! Det blir en dryg vecka där, en sväng via vingårdsdalen Napa Valley och slutligen några dagar i San Diego och jag är såklart over-the-rooftops-pepp! Samt letar – såklart – efter resetips, både på vad jag ska göra (eller möjligen undvika) väl där, och vad jag ska läsa inför resan för att komma i stämning! Gulle-Klogg skrev redan ihop ett helt jäkla inlägg åt mig, men har ni andra några tips? City Lights Bookstore ska jag såklart besöka, men sen då?

Annonser

Den harmlösa som bränner till

The Woman Upstairs av Claire Messud XXXX
messudClaire Messud, den heta potatisen i framför allt den svenska litteraturvärlden för tillfället, på grund av besöket på Internationell författarscen häromveckan, och den färska översättningen förstås. Och – bör tilläggas – helt klart en het potatis med rätta!

Kvinnan på övervåningen är inte inlåst eller galen, hon är den som inte gör så mycket väsen av sig alls. Den harmlösa, osynliga.
Nora är en sådan kvinna, kring fyrtio år gammal och utan man och barn. Lågstadielärare. Ensam. Tills så en dag familjen Shahid kommer in i hennes liv, en efter en, och rubbar hennes hittills så stillsamma värld. Barnet som börjar i hennes klass, mamman som hon delar sitt konstnärsskap med, pappan som hon kan prata och promenera med. Hon förälskar sig i dem alla, dem som helhet, sig själv som del av denna helhet. De skimrar som Twilight-vampyrer, och tillsammans med dem skimrar hon också.

When you’re the Woman Upstairs, nobody thinks of you first. Nobody calls you before anyone else, or sends you the first postcard. Once your mother dies, nobody loves you best of all.

Den här boken bränner. Jag ställer mig på Johanna K:s sida i detta, för inte heller jag tycker att Nora är hejdundrade arg eller farlig eller pinsam (vilket alltså Johanna L anser). Eller ja, kanske hade Nora kunnat bli pinsam, men hon är för försiktig, för tuktad av sig själv för att bli det – och hur bra är det, kan man fråga sig? Så oerhört intressant bok, och så intressant med läsarnas olika tolkningar därtill! Och jag känner för Nora, får faktiskt lite Linda Skugge-vibbar, dessa ytligt sett tillbakadragna kvinnor som dock bubblar inombords. Inte bubblar as in vulkan-redo-att-explodera-och-förgöra, utan bubblar as in en gnistrande livslåga, starka känslor, djupa tankar som bara inte syns om man inte tittar riktigt noga. Utanförskapet i det, hur det molar i magar och tynger ner axlar. Gör en resignerad:

The simplest and least flattering explanation was always the right one, I’d learned over the years.

Och språket såklart! Aldrig överdrivet, alltid pricksäkert, sitter stadigt i berättarens mun. Just ett sådant språk som en kvinna från övervåningen har, en kvinna som tillbringat så pass mycket tid ensam att hon förfinat sitt språk genom alla dessa evinnerliga ensamma tankar.

[..] her breastbone shimmered beneath the skin’s surface, like the shadow of mortality […]

Att läsa med en podcaströst i bakhuvudet

In i labyrinten av Sigge Eklund XXX½
labPodd-läsning, som Johanna Lindbäck skrev om på Bokhora här i veckan, kanske borde man mynta det som begrepp? Alltså böcker man plockar upp så gott som enbart för att man lyssnat till författaren i x antal timmar i hens podcast. Tidigare har jag läst Eklunds Det är 1988 och har precis börjat snöa, men även Hannah Widells Sex and the mammaliv. Alex Schulmans två självbiografiska romaner läste jag dock pre-podcaster.

Det liknade en förälskelse, det hon kände när hon vandrade hem mot studentlägenheten med böckerna under armen. Hon kände sig utvald, hemlig, när hon låg vaken och strök under.

Men vad gör det med läsningen då, att man liksom har en röst och röstens prat om sina erfarenheter och åsikter i huvudet? Det kan, som i Johanna L:s fall, ge ett mervärde åt läsningen. För egen del, och i fallet med den här boken i synnerhet, blir det kanske något av ett hinder framför allt i början – att jag har svårt att koppla bort podd-Sigge och likt besatt letar smulor av det jag tycker mig minnas från hans poddprat i romanen. Det där har han kanske hämtat ur en personlig erfarenhet, den där åsikten har han lånat åt en romankaraktär. Det tar helt enkelt en stund innan jag trasslar mig ur mina egna tankespår och kan ta mig, well, in i labyrinten.

Hon minns när de träffades. Han hade varit så teknikkunnig och uppkopplad att det var som att knulla med en rymdvarelse. Nu känns hans kärlek till Apple inte lika fräsch, och hans övertygelse om att sociala medier kommer att frälsa mänskligheten inte lika unik.

Enligt intervjuer har Sigge Eklund inspirerats av Madeline McCann-fallet, och i förlängningen vad som händer när människor som bygger sitt (arbets)liv på ord – som förläggare och psykolog – råkar ut för det förfärliga att deras elvaåriga dotter försvinner spårlöst från deras hem en kväll då föräldrarna sitter på restaurangen intill. Vad har hänt Magda, hur ska de handskas med smärtan och förvirrningen? Kan de gå vidare? Vad händer med förhållandet, till varandra och andra människor, när en förövare (?) slår till och tar ditt barn ifrån dig?

Jag tycker det här är ett oerhört intressant upplägg för en roman, och Eklund (jag vill ju skriva Sigge nu, ramlar i den där dumma fällan att jag tror att jag känner honom för att jag i skrivande stund har lyssnat på 99 podcasttimmar med honom) hanterar det varierande bra. Vi får följa fyra karaktärer i romanen, karaktärer vars liv är mer ihoptvinnade än vad som först ges sken av. Och det är kanske mina största invändning, för det är oerhört svårt att knyta ihop sådana, skenbart ytliga, kontakter till ett intrikat nät utan att det känns krystat. Å andra sidan har jag själv stor erfarenhet av den finlandssvenska ankdammen och viss insyn i bok-/kulturbranschen och vet att världen faktiskt kan vara väldigt liten ibland.
Jag tycker om personporträtten, men inte om personerna i sig. Det är oerhört mycket yta yta yta, och en mening på bokens baksida fångar den smärtsamma essensen: att föräldrarna är så upptagna av att spegla sig själva och spegla sig i varandra att de inte längre ser sin dotter. En talande beskrivning av fadern/förläggaren i början till exempel: att frun efter en tid upptäcker att han egentligen inte alls är så intellektuell som han ger sken av, utan att han bara vet små snuttar om en massa ämnen så att han kan kasta ur sig dessa små agn ut i diskussionen, men att han sedan lämnat rummet och diskussionen innan agnet sjunker mot allt djupare vatten han inte hade kunnat simma i. Ändå kan jag tycka att den främsta speglingen sker hos Tom och Katja, som står vid sidan av föräldraparet, och som har sina egna orsaker att tycka om/illa om dem – och dessutom varandra. Ni hör ju – labyrintiskt!
I och med de olika fokalisatorerna innehåller romanen för övrigt också mitt favoritelement, nämligen hur olika personer uppfattar människor och händelser så otroligt olika. Ibland på grund av att någon vet mer än den andra så klart, men också på grund av att människor (re)agerar på olika sätt. Så oerhört fascinerande!
Rec.ex. från Albert Bonniers förlag.

Världsbokdagen + radioklipp

Jag firade Världsbokdagen genom att predika ut läsbudskapet i radio Vega i eftermiddag, klippet finns här* och jag pratar bland annat om vad abibliofobi är, vad jag tycker om att slänga böcker samt råkar visst nämna tre klassiska bokgudinnor när det kommer till boktips och läsupplevelser, två inhemska och en utländsk, kan ni kanske gissa vilka?

*) Tyvärr tillgängligt bara i Finland som vanligt. Förlåt Sverige-svenskar, men nu förstår ni kanske hur det kändes att titta på Lilla Sportspegeln på 90-talet men aldrig få se Tom & Jerry-snutten utan i stället stirra på en blå ruta med texten ”Av upphovsrättsliga skäl får vi inte visa…” Ett nationellt trauma för oss unga finlandssvenskar faktiskt! 😉

Ungdomsbok som känns

Ge mig arsenik av Klara Krantz XXXX+
IMG_6805Det här blir den första ungdomsboken jag läser efter Det handlar om dig, och jag kommer att fundera mycket på vad det är som gör att jag tycker om en bok. Att Det handlar om dig inte gnistrade tänker jag att berodde på att jag inte kunde känna igen mig, eller helt och hållet engagerade mig i karaktärerna. Det gör jag däremot med Ge mig arsenik, engagerar mig. För även om bokens temata bara snuddar vid egna upplevelser eller känslor så tar den och huvudpersonen Elisabeth/Elsa mig snabbt med storm. Elsa Jansson och hennes panterbok hon skriver i – jag gillar sättet hur bakgrunden sakta rullas upp genom panterboken, att man förstår att något har hänt men inte vad. Elsa distanserar sig från det som smärtar, kallar föräldrarna för mamman och pappan, som det är roller de spelar. Kompisen Katrina har svikit, målar numera så mycket kajal att man knappt ser hennes fina ögonfärg längre.
Det finns rätt många spår i den här relativt tunna boken, och det hade kunnat bli för mycket, men Krantz balanserar det bra. Lite upprepande blir författare-geni-ramsan som Elsa rabblar för sig själv, men å andra sidan är det så den fungerar, som en ramsa, som ett mantra. Elsa må vara ledsen, men som författare-geni med sin panterbok kommer ingen längre åt henne.
Rec.ex. från Alfabeta.

TBR-burk

tbrjarVilken finurlig idé, det här med en burk med lappar på vilka det står titlar på olästa böcker du har i bokhyllan, en s.k. TBR*-burk. Jag har sett bilder på dessa burkar cirkulera på Tumblr och Pinterest, men även de finska bokbloggarna Ajatuksia kirjamaasta och Kirjaretket (som också är den jag lånat bilden av!) har knåpat ihop dylika burkar. Finast blir det kanske med olika färgers lappar, men då kanske det finns en risk att man fuskar om man råkar minnas vilken färgs lapp de trevligare böckerna är uppskrivna på…

Själv borde jag ju verkligen göra en sådan här burk åt mig själv också, för att ta tag i de pinsamt många olästa böcker jag har i hyllan och på läsplattan. Men jag tror att jag är för ”feg” för det faktiskt, jag vill så gärna hålla läsningen till lustläsning att en påtvingad lapp-bok känns nästan olustig. Fast kanske jag borde göra själva burken ändå, kanske inte nödvändigtvis använda den men främst få koll på hur många olästa böcker jag riktigt har där i hyllorna…
Hur gör ni med alla era olästa böcker?

*) To Be Read.

Påskläsning

20140420-204922.jpg

Hoppas ni har en fin påsk, själv läser jag bra böcker framför brasan/på bastuverandan här på sommarstugan = mina bästa läsställen. Efter Sigge Eklund och några ungdomsböcker blev det hederligt påskekrim med good old Maddie Dare i huvudrollen.

Och om läsivern tryter får ni garanterat hjälp av dessa eminenta finlandssvenska boktips(are), inklusive yours truly. Jag tipsar om en överraskande bra bok jag fortfarande inte skrivit om här – något jag bestämt får ta tag i post-påsk!