Månadsarkiv: april 2014

Efterlyses: SF-tips (as in staden, inte genren)

Publicerad den av
17

sanfran

Wohoo, i år kommer vi att fira midsommar i San Francisco! Det blir en dryg vecka där, en sväng via vingårdsdalen Napa Valley och slutligen några dagar i San Diego och jag är såklart over-the-rooftops-pepp! Samt letar – såklart – efter resetips, både på vad jag ska göra (eller möjligen undvika) väl där, och vad jag ska läsa inför resan för att komma i stämning! Gulle-Klogg skrev redan ihop ett helt jäkla inlägg åt mig, men har ni andra några tips? City Lights Bookstore ska jag såklart besöka, men sen då?

Den harmlösa som bränner till

Publicerad den av
3

The Woman Upstairs av Claire Messud XXXX
messudClaire Messud, den heta potatisen i framför allt den svenska litteraturvärlden för tillfället, på grund av besöket på Internationell författarscen häromveckan, och den färska översättningen förstås. Och – bör tilläggas – helt klart en het potatis med rätta!

Kvinnan på övervåningen är inte inlåst eller galen, hon är den som inte gör så mycket väsen av sig alls. Den harmlösa, osynliga.
Nora är en sådan kvinna, kring fyrtio år gammal och utan man och barn. Lågstadielärare. Ensam. Tills så en dag familjen Shahid kommer in i hennes liv, en efter en, och rubbar hennes hittills så stillsamma värld. Barnet som börjar i hennes klass, mamman som hon delar sitt konstnärsskap med, pappan som hon kan prata och promenera med. Hon förälskar sig i dem alla, dem som helhet, sig själv som del av denna helhet. De skimrar som Twilight-vampyrer, och tillsammans med dem skimrar hon också.

When you’re the Woman Upstairs, nobody thinks of you first. Nobody calls you before anyone else, or sends you the first postcard. Once your mother dies, nobody loves you best of all.

Den här boken bränner. Jag ställer mig på Johanna K:s sida i detta, för inte heller jag tycker att Nora är hejdundrade arg eller farlig eller pinsam (vilket alltså Johanna L anser). Eller ja, kanske hade Nora kunnat bli pinsam, men hon är för försiktig, för tuktad av sig själv för att bli det – och hur bra är det, kan man fråga sig? Så oerhört intressant bok, och så intressant med läsarnas olika tolkningar därtill! Och jag känner för Nora, får faktiskt lite Linda Skugge-vibbar, dessa ytligt sett tillbakadragna kvinnor som dock bubblar inombords. Inte bubblar as in vulkan-redo-att-explodera-och-förgöra, utan bubblar as in en gnistrande livslåga, starka känslor, djupa tankar som bara inte syns om man inte tittar riktigt noga. Utanförskapet i det, hur det molar i magar och tynger ner axlar. Gör en resignerad:

The simplest and least flattering explanation was always the right one, I’d learned over the years.

Och språket såklart! Aldrig överdrivet, alltid pricksäkert, sitter stadigt i berättarens mun. Just ett sådant språk som en kvinna från övervåningen har, en kvinna som tillbringat så pass mycket tid ensam att hon förfinat sitt språk genom alla dessa evinnerliga ensamma tankar.

[..] her breastbone shimmered beneath the skin’s surface, like the shadow of mortality […]

Att läsa med en podcaströst i bakhuvudet

Publicerad den av
6

In i labyrinten av Sigge Eklund XXX½
labPodd-läsning, som Johanna Lindbäck skrev om på Bokhora här i veckan, kanske borde man mynta det som begrepp? Alltså böcker man plockar upp så gott som enbart för att man lyssnat till författaren i x antal timmar i hens podcast. Tidigare har jag läst Eklunds Det är 1988 och har precis börjat snöa, men även Hannah Widells Sex and the mammaliv. Alex Schulmans två självbiografiska romaner läste jag dock pre-podcaster.

Det liknade en förälskelse, det hon kände när hon vandrade hem mot studentlägenheten med böckerna under armen. Hon kände sig utvald, hemlig, när hon låg vaken och strök under.

Men vad gör det med läsningen då, att man liksom har en röst och röstens prat om sina erfarenheter och åsikter i huvudet? Det kan, som i Johanna L:s fall, ge ett mervärde åt läsningen. För egen del, och i fallet med den här boken i synnerhet, blir det kanske något av ett hinder framför allt i början – att jag har svårt att koppla bort podd-Sigge och likt besatt letar smulor av det jag tycker mig minnas från hans poddprat i romanen. Det där har han kanske hämtat ur en personlig erfarenhet, den där åsikten har han lånat åt en romankaraktär. Det tar helt enkelt en stund innan jag trasslar mig ur mina egna tankespår och kan ta mig, well, in i labyrinten.

Hon minns när de träffades. Han hade varit så teknikkunnig och uppkopplad att det var som att knulla med en rymdvarelse. Nu känns hans kärlek till Apple inte lika fräsch, och hans övertygelse om att sociala medier kommer att frälsa mänskligheten inte lika unik.

Enligt intervjuer har Sigge Eklund inspirerats av Madeline McCann-fallet, och i förlängningen vad som händer när människor som bygger sitt (arbets)liv på ord – som förläggare och psykolog – råkar ut för det förfärliga att deras elvaåriga dotter försvinner spårlöst från deras hem en kväll då föräldrarna sitter på restaurangen intill. Vad har hänt Magda, hur ska de handskas med smärtan och förvirrningen? Kan de gå vidare? Vad händer med förhållandet, till varandra och andra människor, när en förövare (?) slår till och tar ditt barn ifrån dig?

Jag tycker det här är ett oerhört intressant upplägg för en roman, och Eklund (jag vill ju skriva Sigge nu, ramlar i den där dumma fällan att jag tror att jag känner honom för att jag i skrivande stund har lyssnat på 99 podcasttimmar med honom) hanterar det varierande bra. Vi får följa fyra karaktärer i romanen, karaktärer vars liv är mer ihoptvinnade än vad som först ges sken av. Och det är kanske mina största invändning, för det är oerhört svårt att knyta ihop sådana, skenbart ytliga, kontakter till ett intrikat nät utan att det känns krystat. Å andra sidan har jag själv stor erfarenhet av den finlandssvenska ankdammen och viss insyn i bok-/kulturbranschen och vet att världen faktiskt kan vara väldigt liten ibland.
Jag tycker om personporträtten, men inte om personerna i sig. Det är oerhört mycket yta yta yta, och en mening på bokens baksida fångar den smärtsamma essensen: att föräldrarna är så upptagna av att spegla sig själva och spegla sig i varandra att de inte längre ser sin dotter. En talande beskrivning av fadern/förläggaren i början till exempel: att frun efter en tid upptäcker att han egentligen inte alls är så intellektuell som han ger sken av, utan att han bara vet små snuttar om en massa ämnen så att han kan kasta ur sig dessa små agn ut i diskussionen, men att han sedan lämnat rummet och diskussionen innan agnet sjunker mot allt djupare vatten han inte hade kunnat simma i. Ändå kan jag tycka att den främsta speglingen sker hos Tom och Katja, som står vid sidan av föräldraparet, och som har sina egna orsaker att tycka om/illa om dem – och dessutom varandra. Ni hör ju – labyrintiskt!
I och med de olika fokalisatorerna innehåller romanen för övrigt också mitt favoritelement, nämligen hur olika personer uppfattar människor och händelser så otroligt olika. Ibland på grund av att någon vet mer än den andra så klart, men också på grund av att människor (re)agerar på olika sätt. Så oerhört fascinerande!
Rec.ex. från Albert Bonniers förlag.

Världsbokdagen + radioklipp

Publicerad den av
7

Jag firade Världsbokdagen genom att predika ut läsbudskapet i radio Vega i eftermiddag, klippet finns här* och jag pratar bland annat om vad abibliofobi är, vad jag tycker om att slänga böcker samt råkar visst nämna tre klassiska bokgudinnor när det kommer till boktips och läsupplevelser, två inhemska och en utländsk, kan ni kanske gissa vilka?

*) Tyvärr tillgängligt bara i Finland som vanligt. Förlåt Sverige-svenskar, men nu förstår ni kanske hur det kändes att titta på Lilla Sportspegeln på 90-talet men aldrig få se Tom & Jerry-snutten utan i stället stirra på en blå ruta med texten ”Av upphovsrättsliga skäl får vi inte visa…” Ett nationellt trauma för oss unga finlandssvenskar faktiskt! 😉

Ungdomsbok som känns

Publicerad den av
Svara

Ge mig arsenik av Klara Krantz XXXX+
IMG_6805Det här blir den första ungdomsboken jag läser efter Det handlar om dig, och jag kommer att fundera mycket på vad det är som gör att jag tycker om en bok. Att Det handlar om dig inte gnistrade tänker jag att berodde på att jag inte kunde känna igen mig, eller helt och hållet engagerade mig i karaktärerna. Det gör jag däremot med Ge mig arsenik, engagerar mig. För även om bokens temata bara snuddar vid egna upplevelser eller känslor så tar den och huvudpersonen Elisabeth/Elsa mig snabbt med storm. Elsa Jansson och hennes panterbok hon skriver i – jag gillar sättet hur bakgrunden sakta rullas upp genom panterboken, att man förstår att något har hänt men inte vad. Elsa distanserar sig från det som smärtar, kallar föräldrarna för mamman och pappan, som det är roller de spelar. Kompisen Katrina har svikit, målar numera så mycket kajal att man knappt ser hennes fina ögonfärg längre.
Det finns rätt många spår i den här relativt tunna boken, och det hade kunnat bli för mycket, men Krantz balanserar det bra. Lite upprepande blir författare-geni-ramsan som Elsa rabblar för sig själv, men å andra sidan är det så den fungerar, som en ramsa, som ett mantra. Elsa må vara ledsen, men som författare-geni med sin panterbok kommer ingen längre åt henne.
Rec.ex. från Alfabeta.

TBR-burk

Publicerad den av
20

tbrjarVilken finurlig idé, det här med en burk med lappar på vilka det står titlar på olästa böcker du har i bokhyllan, en s.k. TBR*-burk. Jag har sett bilder på dessa burkar cirkulera på Tumblr och Pinterest, men även de finska bokbloggarna Ajatuksia kirjamaasta och Kirjaretket (som också är den jag lånat bilden av!) har knåpat ihop dylika burkar. Finast blir det kanske med olika färgers lappar, men då kanske det finns en risk att man fuskar om man råkar minnas vilken färgs lapp de trevligare böckerna är uppskrivna på…

Själv borde jag ju verkligen göra en sådan här burk åt mig själv också, för att ta tag i de pinsamt många olästa böcker jag har i hyllan och på läsplattan. Men jag tror att jag är för ”feg” för det faktiskt, jag vill så gärna hålla läsningen till lustläsning att en påtvingad lapp-bok känns nästan olustig. Fast kanske jag borde göra själva burken ändå, kanske inte nödvändigtvis använda den men främst få koll på hur många olästa böcker jag riktigt har där i hyllorna…
Hur gör ni med alla era olästa böcker?

*) To Be Read.

Påskläsning

Publicerad den av
Svara

20140420-204922.jpg

Hoppas ni har en fin påsk, själv läser jag bra böcker framför brasan/på bastuverandan här på sommarstugan = mina bästa läsställen. Efter Sigge Eklund och några ungdomsböcker blev det hederligt påskekrim med good old Maddie Dare i huvudrollen.

Och om läsivern tryter får ni garanterat hjälp av dessa eminenta finlandssvenska boktips(are), inklusive yours truly. Jag tipsar om en överraskande bra bok jag fortfarande inte skrivit om här – något jag bestämt får ta tag i post-påsk!

En svår sits

Publicerad den av
3

Hon hette Jennie av Moa Herngren XXX-
jennieMoa och jag, vi går way back. Jag minns att jag läste Jag ska bara fixa en grej i köket helt andlöst på ett tåg norrut en gång, och då hade jag redan läst Allt är bara bra, tack och älskat den också. Så ni förstår alltså förväntningarna när hennes namn dyker upp i en förlagskatalog? Speciellt glad var jag den här gången, över att det skulle bli en vuxenroman igen, ungdomsboken Homecoming Queen föll mig nämligen inte riktigt i smaken.

Men. Det gjorde nog inte den här heller – plats för ledsen smiley. Det handlar om den bohemiska konstnären Sara som träffar den strikta änklingen och advokaten John, och trots sina olikheter – svarta kängor och jeans möter kostymer och yllekoftor. Över deras spirande förhållande vilar dock skuggan av Johns döda fru Jennie, hon som dog i cancer alldeles för ung, och som var så vacker och ljuv och perfekt. En svår sits framför allt för Sara som omöjligt kan axla Jennies gamla roll, men också för John som fortfarande älskar och saknar sin fru samtidigt som han också känner allt starkare för Sara.
Så där långt helt okej, men att sedan blanda in en annan cancersjuk kvinna som Jennie hade kontakt med över nätet innan hon dog – vad tjänar det för roll?! Det är ett svårt ämne att skriva om, att vara den nya efter den döda hustrun, men det känns som om Herngren inte riktigt vet hur hon själv vill att det ska sluta. Synd på ett så bra författarskap, kan jag känna.
Rec.ex. från Wahlström & Widstrand.

Packa påskens kappsäck

Publicerad den av
9

Det kommer att bestämma min tillvaro, de böcker jag tar med mig.

– Lars Norén, En dramatikers dagbok 20050212

Nu är det alldeles strax påsk och för mig innebär det i år en ljuv och rätt lång ledighet med några längre bilresor men främst lugn tid tillsammans med familjen. Och böckerna förstås – jag har ännu inte gått så långt som att börja räkna dem till familjen..! Jag packar som vanligt för alla eventualiteter och sinnesstämningar, och som om ledigheten räknades i veckor och inte dagar…
Vad läser ni i påsk?

Det går bra nu…

Publicerad den av
4

… tänker säkert Donna Tartt i dag, när hon vaknar upp med ett pinfärskt Pulitzer Prize for Fiction i hatten. Och så är hon ju även nominerad till Baileys Women’s Prize for Fiction (tidigare Orange Prize) också, i sällskap av andra intressanta författare.
Kanske vore på tiden för mig att återuppta fink-läsningen som blev på hälft där i höstas någon gång? Men vet ni, jag känner mig faktiskt mer sugen på den där mytomspunna DHH för tillfället..! Hur går det med din läsning Kloggis?

Det handlar då inte om mig i alla fall

Publicerad den av
4

Det handlar om dig av Sandra Beijer XXXX-
dethandlaromdigJaget är femton år, sju månader och tre dagar när hon träffar du:et första gången. Han pratar ryska med läspande R, har tre fräknar på vänster kind och viker sina sedlar sju gånger, till prydliga kvadrater. De går i nian, sedan på gymnasiet, de driver in och ut ur varandras liv, möts på hemmafester, hånglar med ölandedräkt.

[…] famlar mig inåt mot dina underkläder och du pratar bara i vokaler nu.

Jag gillar språket, de korta kapitlen, det andlösa, som om man hela tiden var lite berusad. Och detaljerna, alldeles vanliga men alltid pricksäkra. Och så gillar jag titeln, och att jag för en gångs skull känner igen musikreferensen – Maggio, mon amour. Min enda invändning är väl att jag inte alls kan känna igen mig, att jag som tråkig (?) vuxen vill skrika åt dem att prata med varandra, inte bara dra från fest till fest och gråta på rasterna däremellan. Det är konstigt hur jag, med en bok som handlar enbart om känslor, ändå saknar den sista gnistan. Det där är så inte jag, har aldrig varit det.
Rec.ex. från Rabén & Sjögren.

När slutet har börjat

Publicerad den av
6

I kroppen min. Resan mot livets slut och alltings början av Kristian Gidlund XXXX-
ikroppenminDet känns lite underligt att ta mig an den här boken. Jag har hört hans sommarprat och sett honom i Jills veranda, så jag vet hur hans röst lät, hör den medan jag läser. Jag vet att han inte lever längre, att han inte ens hann fylla 30 år innan cancer tog honom. Samtidigt har jag inte läst bloggen, och jag bor ju trots allt i Finland, så han har inte varit närvarande i media på det sätt jag tror han var i Sverige.

Det finns mycket som gör ont när slutet har börjat.

Det är sorgligt, såklart, som det blir när någon är ung och får veta att livet kommer att ta slut mycket tidigare än det borde. Jag antar att boken baseras på bloggen, för i början tror han att det är över, att han har vunnit över cancern. För att bara ett drygt halvår senare vara där igen, den här gången med diagnosen: obotlig. Vissa texter känns också vagt bekanta för mig, Landet jag lämnar, och det där om barnen han aldrig kommer att få.
Boken, texten, blir en blandning av gastkramande fysiska detaljer: smärtan, ärren, pillren, behandlingarna, varvat med sorg, ångest och kärlek. Kärlek till livet, till familjen, till vännerna. Han sörjer, Kristian, över att lämna livet så tidigt, när det finns så mycket han inte hunnit med, när det finns så många som blir kvar. Det genomborrar texten och läsaren, men en tröst är att Kristian trots allt verkar känna någon slags lugn. En ilska, javisst, men har har förlikat sig med sitt öde. Är åtminstone inte rädd.

När jag gått för att vandra i den stora skogen, när jag gått för att somna i andra dalar.
Minns mig då.

Tar mig an Messud, äntligen!

Publicerad den av
5

We’re not the madwomen in the attic – they get lots of play, one way or another. We’re the quiet woman at the end of the third-floor hallway, whose trash is always tidy, who smiles brightly in the stairwell with a cheerful greeting, and who, from behind closed doors, never makes a sound. […] We’re completely invisible.

Jag har äntligen börjat läsa Claire Messud! Det kändes som om det var på tiden, minsann. The Woman Upstairs är en biblioteksbok, men har även The Emperor’s Children hemma sedan en bokbeställning för kanske ett år sedan (hrrm), och det känns fint att ha den att sedan ta till eftersom The Woman Upstairs verkar lovande!

P.S. Redan nu dödligt avundsjuk på er som ska lyssna på henne på Internationell författarscen på måndag!

Linda och läsningen

Publicerad den av
6

40 – constant reader av Linda Skugge XXXX-
40Till skillnad från många andra som läst den här boken, har jag inte någon desto större relation till Linda Skugge – detta alltså enbart på grund av mitt ”perifera” läge här i Finland. Minns att jag för väldigt länge sedan läste hennes tonårsdagbok i alla fall, den om tiden när hon började jobba på Expressen (väl? Se, inte ens det vet jag!) och tänkte att om hon köper så där många skivor så får jag väl köpa många böcker. LOL.
Det finns så mycket jag kan relatera till! Den där ständiga längtan efter att läsa så många böcker såklart, men också kärleken till rutiner. Och i och med kärleken till rutiner (och det faktum att hon/jag inte hade legat med fem killar innan vi fyllde sexton) även den där känslan att andra uppfattar en som tråkig även om man själv är rätt nöjd med läget.
Fast hur karakteriserar man den här boken? Vad vill Skugge själv med den? Hon gör upp med sitt liv inför 40-årsdagen, läser sina gamla texter och funderar kring böcker hon läser (älsk!). Jag gillar det jag läser och hade gärna läst ännu mer, men jag vet inte om jag helt förstår vad det är för slags text Skugge skrivit.

Jag måste sätta klockan på ringning klockan sju fast det är juli för att kunna läsa innan alla vaknar. Jag läser så extremt mycket nu att jag också oroar mig för att ha tappat kontrollen fullständigt. Vissa dagar är det enda jag tänker på alla böcker jag ska läsa och när.

Det här citatet till exempel, det hade jag gärna sett att hon utvecklat lite. Den där besattheten kring böcker, att de är hennes livsluft och glädje, men också ger upphov till oro? När jag läser så tänker jag spontant att jag både skulle vilja prata böcker med Linda S, men också… jag vet inte, ge henne en kram kanske? En snäll varm kram.

Härligt också med böcker som ger mera lässug! Jag antecknar att jag vill kolla upp Joe Queenan och David Shields, och att jag måste plocka upp Kristin Cashores De utvalda som har skräpat i min bokhylla tillräckligt länge nu. De tar aldrig slut, alla böckerna som jag måste läsa. Jag vet Linda, jag vet. Men visst är det härligt också?
Rec.ex. från Piratförlaget.

”Min pappa Ann-Christine”

Publicerad den av
Svara

Min pappa Ann-Christine av Ester Roxberg XXXX½
annDet är något jag måste berätta, säger pappa Åke till sin yngsta dotter Ester. Han är sjuk! far det genom Esters huvud. Hjärtproblem eller cancer!
Men det är inte det pappan berättar. I stället berättar han att han hela sitt liv känt att han har en kvinna inom sig. Han har aldrig levt något dubbelliv, men nu när han är 58 år gammal kan han inte längre dölja det, vill inte göra det. Han vill ha kjol ibland, sminka bort sin fårade hy, vara Ann-Christine.

Pappa har ett eget Narnia innanför garderobsdörrarna. En annan värld, som ingen förutom pappa känner till.

Vilken otroligt fin bok det här är! Lågmält, i korta kapitel med vackra namn, berättar Ester Roxberg sin och sin pappas historia. Om den busiga prästdottern som föddes i Zimbabwe, om den trygga och alldeles vanliga uppväxten. Jag älskar sättet att berätta, och detaljerna, som att hon hade boken Alla familjer är psykotiska i sitt tonårsrum, men att hon lite överlägset tänkte att det minsann inte gällde deras familj. Det är intressant hur Ester försöker komma tillrätta med sin ”nya” pappa, hur hon sörjer pappa Åke, undrar vad som händer med henne och hennes minnen om pappan hela tiden levt en lögn? Samhället är förvånansvärt (!) förstående, rentav Ann-Christines kyrkliga arbetsmiljö, och det är en lättnad när familjen ännu inte vant sig.
De små markörerna att tiden går: Esters sambo blir fästman blir man, de går på ultraljud och Ester står i affären för barnkläder och tittar på pilarna i taket. Pojkkläder ditåt, flickkläder åt andra hållet. Det är vackert, det är svårt, det är fula tankar och det är sorg och förvirrning. Och det är väldigt mycket kärlek, utan att en enda gång bli smetigt eller sockersött så att det knastrar mellan tänderna och man mår lite illa efteråt. Lite kan jag sakna resten av familjen, systrarna och mamman, men jag förstår också att det här är Esters berättelse, hennes och pappans.

Jag är någonting man tvingas leva med, mot sin vilja. Tror du inte det är en sorg för mig?

Det där med djurungar i bh:n…

Publicerad den av
5

Läser det i det senaste numret av Filter – #37 med det omdebatterade Sigge Eklund-reportaget – under lunchrasten och ramlar over den korta artikeln om Catarina Krång som driver ett konvalescenthem för fladdermöss (!). Själv reagerar jag på detaljen att hon en gång burit en fladdermusvalp (tydligen kallas ungarna så, det var också nytt för mig) i sin BH, och det får mig omedelbart att tänka på Emma Hambergs bok Rosengädda, nästa! där just detaljen om ekorrar i BH:n gjorde mig irriterad eftersom det kändes så oerhört osannolikt. Men kanske jag får tänka om, se det som förvisso högst ovanligt, men inte osannolikt?

Att sådana söndagstankar på den bokbabbelska fronten..!

Plötsligt händer det – Bokbabbel möter hundöronen

Publicerad den av
28

Vet ni om en sak? Det har hänt något med mitt läsbeteende, och jag – håller ni i er nu? – har börjat vika hundöron. Hundöron! Jag som plastar in vissa tjockare pocketböcker jag tror jag kommer att älska extra mycket, som tar bort skyddsomslagen på inbundna böcker dels för att det halkar omkring men också för att det kan rivas sönder och rispa min bokälskande själ. Hundöron!

Observera nu för guds skull att jag fortfarande tycker innerligt illa om hundöron som bokmärken – för det behovet finns ju allt från vackra köpemärken till kanter ur den redan lästa morgontidningen. Eller bokbloggarvisitkort! Men sakteliga har jag börjat vika de där hundöronen för passager och citat jag tycker extra mycket om. Och även om jag fortfarande får rysningar av knäckta bokryggar och gamla ostsmörgåsar inne i böckerna, hellre har välmående än sönderfallande böcker i min bokhylla, tycker jag ändå om att boken ser läst ut. Den här boken läste jag en gång, och de här sidorna fick mig av någon anledning att reagera. Så mycket roligare att bläddra igenom dem senare sedan, tänker jag.

Hur resonerar ni kring hundöron, ryggknäckande och att älska sönder böcker?

Med Coben kommer våren

Publicerad den av
3

Missing You av Harlan Coben XXX+
missingAh, Harlan, författaren som plikttroget släpper thrillers, år efter år, och alltid lagom till veckan då jag fyller år. Faktum är att man nästan kan räkna ut vår- och höstdagjämning enligt Cobens och hans litterära frenemy Linwood Barclays thrillersläpp. Efter några år av lite mer halvdana thrillers tog Coben med sin Six Years förra året hem segern i den lilla tävlingen där jag och Helena är enväldiga värdar och domare och Coben och Barclay alltså är kombattanterna. I år öppnar Coben alltså med Missing You som dock inte imponerar lika starkt på mig. Ovanligt nog är det en kvinna (!!) i huvudrollen, och så är hon dessutom också polis och inte bara en vanlig dödlig människa som råkar ut för något konstigt och får börja jaga skurkar på fritiden. Hjälp, så raljerande jag låter – jag älskar ju de här böckerna, kastar mig över boksläppen lika glupsk som alltid, men jag har också sett dem för vad de är, nämligen ”något” formelbundna och inte överdrivet litterära verk. Nåväl, alla ska vi väl ha våra guilty pleasures, och jag trivs alltid i Coben-/Barclayland, det gör jag!

Men Missing You alltså, med polisen Kat Donovan i huvudrollen. Jag läser boken på min Kindle, och de första tiotals sidorna blir jag faktiskt förvirrad och undrar om jag råkat öppna fel bok av misstag. Det pratas nämligen om yoga i parken, och om att gå in på en nätdejtingsida mitt i natten när man råkat dricka några vinglas för mycket. Känns inte särskilt Coben-likt, va? Men på den där dejtingsidan flimrar sedan ett fotografi förbi, en bild av Kats ex-fästman Jeff som krossade hennes hjärta för väldigt länge sedan (inklusive trevlig blinkning till bokens titel, älskar när det klickar till och man förstår varför boken heter som den gör).
Jag vill egentligen inte skriva desto mer om handlingen, annat än att det alltså blir typiskt Coben-tempo efter de inledande yogasessionerna. Däremot kan jag tycka att mängden lösa trådar och handlingsspår känns mer likt Douglas Kennedy, och att det är just det faktum som drar ner på mitt betyg av Missing You. Jag håller utan problem reda på alla trådar, men jag tycker faktiskt det blir för många, speciellt när Coben sedan mer eller mindre knyter ihop dem till en enda stor och inte särskilt snygg jätteknut. Med detta inte sagt att jag inte redan skulle längta till nästa höst- och vårdagjämning.

Litterära sammanträffanden

Publicerad den av
Svara

Åh glädjen när en bok kommenterar författaren till en annan bok man just håller på och läser. Kicksen! skrev Finsalongen för några veckor sedan, en dag då jag för övrigt blev gruvligt avundsjuk på henne som redan hade 40 – constant reader i sin hand. Själv läste jag Hon hette Jennie i stället, den tangerar delvis cancer*. Näst efter det kommer I kroppen min – cancer också där, obviously. Nu får jag själv äntligen tag på Linda Skugges bok om läsning, och en bok som nämns väldigt mycket i den är Linus Jonkmans bok Introvert som jag själv nyligen läste**. Älskar de där oväntade mötena böcker emellan, och så man själv där i mitten, glatt förvånad och klurigt leende. För att fortsätta citera Finsalongen så känns det som att vara i ett ytterst exklusivt och hemligt sällskap. Älsk!

*) Snart gör väl alla böcker det, blir väl svårt att undgå, så många som ständigt drabbas..?
**) Note to self: blogga om den!