Vet ni om en sak? Det har hänt något med mitt läsbeteende, och jag – håller ni i er nu? – har börjat vika hundöron. Hundöron! Jag som plastar in vissa tjockare pocketböcker jag tror jag kommer att älska extra mycket, som tar bort skyddsomslagen på inbundna böcker dels för att det halkar omkring men också för att det kan rivas sönder och rispa min bokälskande själ. Hundöron!
Observera nu för guds skull att jag fortfarande tycker innerligt illa om hundöron som bokmärken – för det behovet finns ju allt från vackra köpemärken till kanter ur den redan lästa morgontidningen. Eller bokbloggarvisitkort! Men sakteliga har jag börjat vika de där hundöronen för passager och citat jag tycker extra mycket om. Och även om jag fortfarande får rysningar av knäckta bokryggar och gamla ostsmörgåsar inne i böckerna, hellre har välmående än sönderfallande böcker i min bokhylla, tycker jag ändå om att boken ser läst ut. Den här boken läste jag en gång, och de här sidorna fick mig av någon anledning att reagera. Så mycket roligare att bläddra igenom dem senare sedan, tänker jag.
Hur resonerar ni kring hundöron, ryggknäckande och att älska sönder böcker?
Bokbabbel 
Jag gör mig skyldig till allt det där, hundöron vid viktiga passager och ryggknäckande av nya böcker. Men drar gränsen vid mat i böcker, i alla fall av det mer påtagliga slaget 🙂
Älskar ju å andra sidan att läsa medan jag äter (ensam), men man lär sig att vara försiktig 🙂
Hjälp! Jag har alltid haft väldigt stor respekt för böcker, har så smått börjat anteckna i vissa (läs: ”Det andra könet” av Beauvoir) men annars har jag en citatbok där jag skriver ner delar jag gillar, anger sida och gör eventuellt en extra notis. Lite kluvet, eftersom jag annars föredrar att läsa ”lästa” böcker. Utnyttjar biblioteket till max och om jag ska köpa en bok blir det helst på antikvariat – men utan tidigare ägares anteckningar.
Jag har också ett citathäfte! Och på Kindle/iPad kan man ju markera citat eller bokmärka, de funktionerna gillar jag verkligen! Troligen minns man också de böckerna mer efter ett tag tror jag!
Haha, du får anteckna men inte andra? 😉
Jag är alldeles för rädd om mina böcker för att vika hundöron. Sedan gör det mig inget om det syns att de ät lästa och älskade.
Intressant gränsdragning där!
Jag hundörar typ läsex av deckare som jag vet att jag inte kommer att smeka ömsint om femton år, sen gör jag också små hundöron nere på sidan (!) där jag har markerat nån fin passage. Dock aldrig i andras böcker!
Men GUD NEJ, INTE I ANDRAS BÖCKER SÅKLART! Nån gräns!
Hördunu min kära dotter, var har du fått såna fasoner?
Jag sa ju att ni skulle hålla i er!
Aldrig i livet! Fast jag har lappar i mina. Men viktigt det där med att böcker ser lästa ut, det gillar jag!
Jag har tusentals lappar i de böcker jag har recenserat för tidningar 🙂
Aj, aj, aj, apokalypsen är nära. 😉
Trolig tolkning ja!
Jag förstår verkligen dig i ditt tyckande om just hundöron och att faktiskt kunna vika dem för att visa var det har för dig funnits viktiga citat eller passager. Jag tror att jag hade kunnat göra samma sak, men vill ju samtidigt (precis som du) att min älskade bok skall hålla och vara i trygg förvar!
Men att sedan återkomma till boken och läsa allt det där viktiga på nytt, och att få se hur en själv förut har poängterat det… Det är ljuvligt!
Sååå.. GO GO GO! Vik hundöron, stryk under, knäck ryggarna. Visa hur underbart älskad boken är!
Ja, steg för steg händer det, fast slitna bokomslag gör mig fortfarande lite kallsvettig 😛
Innan jag började läsa bokbloggar vek jag alltid hundöron i mina böcker. Men efter att ha läst ett enda inlägg om att det bara gör en inte, så har jag slutat. Har ingen bra förklaring till detta. Knäckta ryggar eller lite slitna omslag gör mig absolut inget och då borde det rimligen inte heller störa mig om några hörn blivit vikta? Sen finns det de böcker som jag vårdar som inget annat, skulle någon vilja låna min Expeditionen vet jag inte vad jag skulle ta mig till! En är allt bra märklig ibland 🙂
I Expeditionen skulle jag nog inte heller vika hundöron! Bokmalar är ett märkligt släkte 😉
Jag är också en ordningsam boknörd som inte gör åverkan i onödan. Men. De flesta titlar är i pocket och de flesta deckare lånar jag ut till min morfar. När jag får tillbaka dem är de utochinvända knäckta böjda och sneda. Och jag vill inget säga för då törs han väl aldrig mer låna något av mig, vilket han självklart gärna får. Men man vill gråta i bokhjärtat ibland när man ser de stackars böckerna.
Ja usch, det där är knepigt, man lånar liksom gärna ut berättelsen men inte den själva fysiska boken. Enligt egen utsago i podcasten lär Sigge Eklund aldrig låna ut sina böcker, om folk står framför hans stora bokhylla och ber om att få låna en bok, tar han fram sin plånbok, räcker fram en 100 kronors sedel och ber dem köpa pocketen 😀
Är det någon utomstående kan jag kanske se till att spisa av dem om de vill låna, men det är ju inte så lätt med ens egen kära familj. 🙂
Nejnejnej. Bibliotekarien i mig ryser varje gång jag ser ett hundöra eller brutna ryggar… Ens om boken är ens egen. Bibbaböcker är ännu värre.
För att inte tala om den där studenten som ägnade minst tio minuter åt att förklara för mig hur han minsann har rätt att göra understykningar i bibbans böcker, för det står ingenstans explicit utskrivet att man inte får göra det och praxis är att folk gör det, åtminstone i kursböckerna och det är till stöd när man läser. Jovisst, och praxis gör också att vi måste lägga pengar på att köpa nya böcker för att de gamla ser för jävliga ut. Suck. T
Men suck med studenten! Var det en juridikstuderande? 😉
Hur kunde du gissa det? 😉
Klart det. Det känns ofta som att de testar sina nya kunskaper på oss i disken…
Haha, tänk att jag är gift med en jurist (och dessutom har jag läst handelsrätt som litet biämne)! Fast han är snäll som tur, både med mig och böcker 🙂
Som bokälskare gör det ont i mig att se illa behandlade böcker, och till detta räknar jag definitivt hundöron. Jag har en viss förståelse för att en del tycker om när böcker ser lästa ut, men det borde inte vara så svårt att behandla biblioteksböcker så att man lämnar tillbaka dem i det skick man lånat dem i. Jag har fått hem biblioteksböcker i alla möjliga tillstånd, inklusive med tandpetare i, sidor ihopkletade av jordgubbssylt, etc.
Mina egna böcker är jag väldigt skeptisk till att låna ut, eftersom jag vårdar dem ömt och de alltid är i samma skick efter jag läst dem som före. Kan man fortsätta vara vän med någon som viker hundöron i ens böcker, jag är skeptisk 🙂
Men gud, skulle ALDRIG vika i biblioteksböcker eller andras böcker, bara i egna!!
Ja, har hört skräckhistorier om gamla smörgåsar och jag vet inte vad i biblioteksböcker, man vet liksom inte om man ska skratta eller gråta..!
Det var inte meningen att anklaga dig för illabehandlande av biblioteksböcker, hoppas du inte tog det så! Det var nog lite klumpigt uttryckt av mig.
Dock kan jag konstatera att det är långt ifrån alla som låter devisen att böcker ska se lästa ut stanna vid de egna böckerna, tyvärr.