Min pappa Ann-Christine av Ester Roxberg XXXX½
Det är något jag måste berätta, säger pappa Åke till sin yngsta dotter Ester. Han är sjuk! far det genom Esters huvud. Hjärtproblem eller cancer!
Men det är inte det pappan berättar. I stället berättar han att han hela sitt liv känt att han har en kvinna inom sig. Han har aldrig levt något dubbelliv, men nu när han är 58 år gammal kan han inte längre dölja det, vill inte göra det. Han vill ha kjol ibland, sminka bort sin fårade hy, vara Ann-Christine.

Pappa har ett eget Narnia innanför garderobsdörrarna. En annan värld, som ingen förutom pappa känner till.

Vilken otroligt fin bok det här är! Lågmält, i korta kapitel med vackra namn, berättar Ester Roxberg sin och sin pappas historia. Om den busiga prästdottern som föddes i Zimbabwe, om den trygga och alldeles vanliga uppväxten. Jag älskar sättet att berätta, och detaljerna, som att hon hade boken Alla familjer är psykotiska i sitt tonårsrum, men att hon lite överlägset tänkte att det minsann inte gällde deras familj. Det är intressant hur Ester försöker komma tillrätta med sin ”nya” pappa, hur hon sörjer pappa Åke, undrar vad som händer med henne och hennes minnen om pappan hela tiden levt en lögn? Samhället är förvånansvärt (!) förstående, rentav Ann-Christines kyrkliga arbetsmiljö, och det är en lättnad när familjen ännu inte vant sig.
De små markörerna att tiden går: Esters sambo blir fästman blir man, de går på ultraljud och Ester står i affären för barnkläder och tittar på pilarna i taket. Pojkkläder ditåt, flickkläder åt andra hållet. Det är vackert, det är svårt, det är fula tankar och det är sorg och förvirrning. Och det är väldigt mycket kärlek, utan att en enda gång bli smetigt eller sockersött så att det knastrar mellan tänderna och man mår lite illa efteråt. Lite kan jag sakna resten av familjen, systrarna och mamman, men jag förstår också att det här är Esters berättelse, hennes och pappans.

Jag är någonting man tvingas leva med, mot sin vilja. Tror du inte det är en sorg för mig?