I kroppen min. Resan mot livets slut och alltings början av Kristian Gidlund XXXX-
Det känns lite underligt att ta mig an den här boken. Jag har hört hans sommarprat och sett honom i Jills veranda, så jag vet hur hans röst lät, hör den medan jag läser. Jag vet att han inte lever längre, att han inte ens hann fylla 30 år innan cancer tog honom. Samtidigt har jag inte läst bloggen, och jag bor ju trots allt i Finland, så han har inte varit närvarande i media på det sätt jag tror han var i Sverige.

Det finns mycket som gör ont när slutet har börjat.

Det är sorgligt, såklart, som det blir när någon är ung och får veta att livet kommer att ta slut mycket tidigare än det borde. Jag antar att boken baseras på bloggen, för i början tror han att det är över, att han har vunnit över cancern. För att bara ett drygt halvår senare vara där igen, den här gången med diagnosen: obotlig. Vissa texter känns också vagt bekanta för mig, Landet jag lämnar, och det där om barnen han aldrig kommer att få.
Boken, texten, blir en blandning av gastkramande fysiska detaljer: smärtan, ärren, pillren, behandlingarna, varvat med sorg, ångest och kärlek. Kärlek till livet, till familjen, till vännerna. Han sörjer, Kristian, över att lämna livet så tidigt, när det finns så mycket han inte hunnit med, när det finns så många som blir kvar. Det genomborrar texten och läsaren, men en tröst är att Kristian trots allt verkar känna någon slags lugn. En ilska, javisst, men har har förlikat sig med sitt öde. Är åtminstone inte rädd.

När jag gått för att vandra i den stora skogen, när jag gått för att somna i andra dalar.
Minns mig då.