Hon hette Jennie av Moa Herngren XXX-
Moa och jag, vi går way back. Jag minns att jag läste Jag ska bara fixa en grej i köket helt andlöst på ett tåg norrut en gång, och då hade jag redan läst Allt är bara bra, tack och älskat den också. Så ni förstår alltså förväntningarna när hennes namn dyker upp i en förlagskatalog? Speciellt glad var jag den här gången, över att det skulle bli en vuxenroman igen, ungdomsboken Homecoming Queen föll mig nämligen inte riktigt i smaken.

Men. Det gjorde nog inte den här heller – plats för ledsen smiley. Det handlar om den bohemiska konstnären Sara som träffar den strikta änklingen och advokaten John, och trots sina olikheter – svarta kängor och jeans möter kostymer och yllekoftor. Över deras spirande förhållande vilar dock skuggan av Johns döda fru Jennie, hon som dog i cancer alldeles för ung, och som var så vacker och ljuv och perfekt. En svår sits framför allt för Sara som omöjligt kan axla Jennies gamla roll, men också för John som fortfarande älskar och saknar sin fru samtidigt som han också känner allt starkare för Sara.
Så där långt helt okej, men att sedan blanda in en annan cancersjuk kvinna som Jennie hade kontakt med över nätet innan hon dog – vad tjänar det för roll?! Det är ett svårt ämne att skriva om, att vara den nya efter den döda hustrun, men det känns som om Herngren inte riktigt vet hur hon själv vill att det ska sluta. Synd på ett så bra författarskap, kan jag känna.
Rec.ex. från Wahlström & Widstrand.