Ge mig arsenik av Klara Krantz XXXX+
Det här blir den första ungdomsboken jag läser efter Det handlar om dig, och jag kommer att fundera mycket på vad det är som gör att jag tycker om en bok. Att Det handlar om dig inte gnistrade tänker jag att berodde på att jag inte kunde känna igen mig, eller helt och hållet engagerade mig i karaktärerna. Det gör jag däremot med Ge mig arsenik, engagerar mig. För även om bokens temata bara snuddar vid egna upplevelser eller känslor så tar den och huvudpersonen Elisabeth/Elsa mig snabbt med storm. Elsa Jansson och hennes panterbok hon skriver i – jag gillar sättet hur bakgrunden sakta rullas upp genom panterboken, att man förstår att något har hänt men inte vad. Elsa distanserar sig från det som smärtar, kallar föräldrarna för mamman och pappan, som det är roller de spelar. Kompisen Katrina har svikit, målar numera så mycket kajal att man knappt ser hennes fina ögonfärg längre.
Det finns rätt många spår i den här relativt tunna boken, och det hade kunnat bli för mycket, men Krantz balanserar det bra. Lite upprepande blir författare-geni-ramsan som Elsa rabblar för sig själv, men å andra sidan är det så den fungerar, som en ramsa, som ett mantra. Elsa må vara ledsen, men som författare-geni med sin panterbok kommer ingen längre åt henne.
Rec.ex. från Alfabeta.