In i labyrinten av Sigge Eklund XXX½
Podd-läsning, som Johanna Lindbäck skrev om på Bokhora här i veckan, kanske borde man mynta det som begrepp? Alltså böcker man plockar upp så gott som enbart för att man lyssnat till författaren i x antal timmar i hens podcast. Tidigare har jag läst Eklunds Det är 1988 och har precis börjat snöa, men även Hannah Widells Sex and the mammaliv. Alex Schulmans två självbiografiska romaner läste jag dock pre-podcaster.

Det liknade en förälskelse, det hon kände när hon vandrade hem mot studentlägenheten med böckerna under armen. Hon kände sig utvald, hemlig, när hon låg vaken och strök under.

Men vad gör det med läsningen då, att man liksom har en röst och röstens prat om sina erfarenheter och åsikter i huvudet? Det kan, som i Johanna L:s fall, ge ett mervärde åt läsningen. För egen del, och i fallet med den här boken i synnerhet, blir det kanske något av ett hinder framför allt i början – att jag har svårt att koppla bort podd-Sigge och likt besatt letar smulor av det jag tycker mig minnas från hans poddprat i romanen. Det där har han kanske hämtat ur en personlig erfarenhet, den där åsikten har han lånat åt en romankaraktär. Det tar helt enkelt en stund innan jag trasslar mig ur mina egna tankespår och kan ta mig, well, in i labyrinten.

Hon minns när de träffades. Han hade varit så teknikkunnig och uppkopplad att det var som att knulla med en rymdvarelse. Nu känns hans kärlek till Apple inte lika fräsch, och hans övertygelse om att sociala medier kommer att frälsa mänskligheten inte lika unik.

Enligt intervjuer har Sigge Eklund inspirerats av Madeline McCann-fallet, och i förlängningen vad som händer när människor som bygger sitt (arbets)liv på ord – som förläggare och psykolog – råkar ut för det förfärliga att deras elvaåriga dotter försvinner spårlöst från deras hem en kväll då föräldrarna sitter på restaurangen intill. Vad har hänt Magda, hur ska de handskas med smärtan och förvirrningen? Kan de gå vidare? Vad händer med förhållandet, till varandra och andra människor, när en förövare (?) slår till och tar ditt barn ifrån dig?

Jag tycker det här är ett oerhört intressant upplägg för en roman, och Eklund (jag vill ju skriva Sigge nu, ramlar i den där dumma fällan att jag tror att jag känner honom för att jag i skrivande stund har lyssnat på 99 podcasttimmar med honom) hanterar det varierande bra. Vi får följa fyra karaktärer i romanen, karaktärer vars liv är mer ihoptvinnade än vad som först ges sken av. Och det är kanske mina största invändning, för det är oerhört svårt att knyta ihop sådana, skenbart ytliga, kontakter till ett intrikat nät utan att det känns krystat. Å andra sidan har jag själv stor erfarenhet av den finlandssvenska ankdammen och viss insyn i bok-/kulturbranschen och vet att världen faktiskt kan vara väldigt liten ibland.
Jag tycker om personporträtten, men inte om personerna i sig. Det är oerhört mycket yta yta yta, och en mening på bokens baksida fångar den smärtsamma essensen: att föräldrarna är så upptagna av att spegla sig själva och spegla sig i varandra att de inte längre ser sin dotter. En talande beskrivning av fadern/förläggaren i början till exempel: att frun efter en tid upptäcker att han egentligen inte alls är så intellektuell som han ger sken av, utan att han bara vet små snuttar om en massa ämnen så att han kan kasta ur sig dessa små agn ut i diskussionen, men att han sedan lämnat rummet och diskussionen innan agnet sjunker mot allt djupare vatten han inte hade kunnat simma i. Ändå kan jag tycka att den främsta speglingen sker hos Tom och Katja, som står vid sidan av föräldraparet, och som har sina egna orsaker att tycka om/illa om dem – och dessutom varandra. Ni hör ju – labyrintiskt!
I och med de olika fokalisatorerna innehåller romanen för övrigt också mitt favoritelement, nämligen hur olika personer uppfattar människor och händelser så otroligt olika. Ibland på grund av att någon vet mer än den andra så klart, men också på grund av att människor (re)agerar på olika sätt. Så oerhört fascinerande!
Rec.ex. från Albert Bonniers förlag.