The Woman Upstairs av Claire Messud XXXX
Claire Messud, den heta potatisen i framför allt den svenska litteraturvärlden för tillfället, på grund av besöket på Internationell författarscen häromveckan, och den färska översättningen förstås. Och – bör tilläggas – helt klart en het potatis med rätta!

Kvinnan på övervåningen är inte inlåst eller galen, hon är den som inte gör så mycket väsen av sig alls. Den harmlösa, osynliga.
Nora är en sådan kvinna, kring fyrtio år gammal och utan man och barn. Lågstadielärare. Ensam. Tills så en dag familjen Shahid kommer in i hennes liv, en efter en, och rubbar hennes hittills så stillsamma värld. Barnet som börjar i hennes klass, mamman som hon delar sitt konstnärsskap med, pappan som hon kan prata och promenera med. Hon förälskar sig i dem alla, dem som helhet, sig själv som del av denna helhet. De skimrar som Twilight-vampyrer, och tillsammans med dem skimrar hon också.

When you’re the Woman Upstairs, nobody thinks of you first. Nobody calls you before anyone else, or sends you the first postcard. Once your mother dies, nobody loves you best of all.

Den här boken bränner. Jag ställer mig på Johanna K:s sida i detta, för inte heller jag tycker att Nora är hejdundrade arg eller farlig eller pinsam (vilket alltså Johanna L anser). Eller ja, kanske hade Nora kunnat bli pinsam, men hon är för försiktig, för tuktad av sig själv för att bli det – och hur bra är det, kan man fråga sig? Så oerhört intressant bok, och så intressant med läsarnas olika tolkningar därtill! Och jag känner för Nora, får faktiskt lite Linda Skugge-vibbar, dessa ytligt sett tillbakadragna kvinnor som dock bubblar inombords. Inte bubblar as in vulkan-redo-att-explodera-och-förgöra, utan bubblar as in en gnistrande livslåga, starka känslor, djupa tankar som bara inte syns om man inte tittar riktigt noga. Utanförskapet i det, hur det molar i magar och tynger ner axlar. Gör en resignerad:

The simplest and least flattering explanation was always the right one, I’d learned over the years.

Och språket såklart! Aldrig överdrivet, alltid pricksäkert, sitter stadigt i berättarens mun. Just ett sådant språk som en kvinna från övervåningen har, en kvinna som tillbringat så pass mycket tid ensam att hon förfinat sitt språk genom alla dessa evinnerliga ensamma tankar.

[..] her breastbone shimmered beneath the skin’s surface, like the shadow of mortality […]