The Language of Dying av Sarah Pinborough XXXX½
Det är tur att det finns en Fiktiviteter i mitt liv, så att hon kan leta upp guldkorn man annars inte hade snubblat över och sedan skriva så övertalande recensioner att jag förstår att det där nog är något jag måste leta upp och läsa jag också. Ni vet, att ha bokauktoriteter vars smak man känner och litar på, som oftast tycker likadant som en själv men som ändå inte är en själv, utan i stället en annan boktörstande själ med andra miljöer och bakgrunder och förutsättningar som får hen att plocka upp en del böcker man själv aldrig skulle hitta. Vilken tur då, att vi bokälskande själar kan mötas över world wide web, hitta gemensamma referenspunkter och tongångar – och bokskatter, icke att förglömma.
♡
Den senaste bokskatten är denna, The Language of Dying. En far som ligger för döden och hans dotter som sitter vid hans sida. Syskonen som kommer till huset för att ta farväl, och blottlägger de gamla familjebanden som drar in dem alla, men som också sträcks till bristningsgränsen.
Det här är en så oerhört vacker bok, allt från det underbara omslaget till den sista, hundratrettionde sidan. Jag vill göra hundöron och citerat så gott som varje uppslag, men eftersom det är en biblioteksbok gör jag inte det första och bokens första meningar får räcka som smakprov:
There is a language to dying. It creeps like a shadow alongside the passing years and the taste of it hides in the corners of our mouths. It finds us whether we are sick or healthy. It is a secret hushed thing that lives in the whisper of the nurses’ skirts as they rustle up and down our stairs.
På Instagram skrev jag att den här boken passar dem som gillade The Night Circus eller Neil Gaiman, och det håller jag fast vid, men den är så mycket mer också. Den är en bok för alla som någonsin förlorat någon, som känt lättnaden när ens familj bär en och tyngden när man bär sin familj. För alla som någon gång tyckt sig skymta något i ögonvrån innan man vände sig om.
Bokbabbel 
Precis så! Väldigt fint skrivet, hoppas att ännu fler kan hitta den genom din recension nu 🙂 Jag satt på tåg mellan London och Stratford när jag läste den här och jag kan nog ärligt säga att jag fotograferade ett stycke/citat på varannnan sida för att det var så vackert eller tänkvärt eller hemskt eller något annat som jag inte ville släppa.
Tack! Ja, framför allt med biblioteksböcker – eller med egna också, om man är anti-hundöron – har smarttelefonen blivit oumbärlig! Fast det gäller att renskriva citaten senare sedan, medan man ännu minns ur vilken bok de är fotograferade 😉 Hur var det nu, du har inte ännu läst något annat av henne, eller?
Nej jag har inte läst mer men Mayhem (den historiska Ripper-deckaren, eller vad det är….) står hemma i hyllan och väntar på att bli sommarläsning.
Låter ju som skräddarsydd för dig (och andra Helena), inte riiiktigt min grej kanske, men definitivt nyfiken på att läsa mer av Pinborough
Jag fick läsa ordet flera gånger innan jag insåg att det stod ”bok-skatter” och inte ”boks-katter”.
Boken verkar förövrigt mycket intressant, den åker upp på att-läsa-listan…
Klassisk boblmafsk felläsning kan jag tänka mig!
Jag ville bara berätta om att jag köpte den här boken på Amazon för några dagar sedan p.g.a. dess vackra pärm som jag först såg på din Instagram feed. 😀
Åh, fint att höra! Och som du märker så är innehållet minst lika vackert!
Jag älskar att läsa bokbloggar just för att det dyker upp intressanta saker den vägen.
Jag vet!! Och många bokbloggar, med många smaker
Står på inköpslistan efter recensionen hos Fiktiviteter och efter att ha läst det här hoppar den upp ytterligare några snäpp (ja, det är köordning som gäller på den där listan).
Jag förstår precis, haha! Men försök ta tag i den, den är tunn men ack så vacker och innehållsrik!
Pingback: The Death House #dystopi | Bokbabbel