Björndansen av Roslund & Thunberg XXXX+
Det krävs något utöver det vanliga för att motivera att en deckare är 595 sidor tjock. Björndansen har det. Jag sugs direkt med i berättelsen, som kretsar kring två tidsplan, dels en relativ nutid där fyra unga män förbereder beväpnade rån och dels en dåtid som kanske förklarar hur de hamnade där. Jag är heligt ointresserad av vapen och bilar och hur bankvalv är konstruerade, men det är konstigt nog inget hinder för att ändå tycka väldigt mycket om den här boken. Den har ett konstant driv, utan att för den delen ge avkall på språket. Ni vet ju att jag, utöver thrillers, har en svag punkt för uppväxtskildringar, och här får jag alltså båda två! Framför allt gillar jag skildringen av relationer, det bärandet temat för den här boken. Relationen tre bröder emellan, mellan bröderna och deras svåra pappa, mellan vännen Jasper, den sista medlemmen i den rånande fyrklövern. Hur han kämpar för att göra sig behövd, göra sig värd ledaren Leos gunst, men hur hans iver ständigt sviker honom, hur han inte kan bli en av bröderna hur mycket han än försöker.
Min enda invändning mot (med?) Björndansen är det ständiga upprepandet av namn i en frågande ton i replikerna:
Hennes hand på hans. Hon höll hårt, förväntningar ur varm och mjuk hud,
– Anneli? Här.
Det är förvisso en hel drös med män i den här boken – kvinnorna får en nästan överdrivet undanskymd roll – men jag kan ändå känna att problemet med till vem replikerna riktas hade kunnat lösas lite smidigare, nu förekommer alltså det här frågandet i så gott som varje dialog. Visst, det är en del av jargongen, det där understrykandet, typ: jag talar med dig nu, men på sexhundra sidor får det helt enkelt inte förekomma på vart tredje uppslag, så är det bara.
Björndansen är alltså baserad på verkliga händelser, och orsaken till att jag nämner det först i det här skedet av recensionen är att jag anser att ni inte ska kolla upp Militärligan om ni, som jag, inte kände till dem sedan tidigare eftersom det spoilar en del av handlingen. Men i korta drag fanns det egentligen fyra bröder, och den fjärde som inte deltog i rånen är just Stefan Thunberg, ena halvan ur författarduon. Anders Roslund å sin sida är ju känd sedan tidigare från sina böcker tillsammans med Börge Hellström.
Rec.ex. av Piratförlaget.
Pingback: Ljudbok som jag kastade mig över, del II | det måste kännas på riktigt