Eleanor & Park av Rainbow Rowell XXXX½
Den här boken hade skymtat förbi på många bloggar och Instragram-bilder, men faktum är att jag egentligen inte uppfattat vad den handlade om, bara att folk verkade tycka om den. Haffade hem den från biblioteket något tag, och var ändå så pass nyfiken att jag började läsa den ganska direkt. TUR DET. För som jag gillar! Det går inte många sidor så är jag helt fast, sitter där med Park på skolbussen med nacken nerböjd för att inte attrahera uppmärksamhet från de skräniga retsamma skolkamraterna på raderna längre bak. Kryper upp med Eleanor i hennes trånga våningssäng för att få en stunds lugn och ro i min egen lilla värld medan familjen faller i spillror omkring mig. Eleanor, med det röda rufsiga håret och som, likt Linnéa i Cirkeln-trilogin, klär sig annorlunda och utmanande dels av pengabrist men främst för att ha kvar något som är ens eget. Om alla ändå hackar på en, då kan man väl lika gärna synas?
Eleanor börjar i Parks skola en höst alltså, och eftersom allas platser i skolbussen är markerade med osynliga regler och koder, hamnar hon bredvid honom. Jag älskar hur man får följa bådas perspektiv, och hur det först löper rätt långsamt, men ändå med avgörande steg. Som att hon börjar läsa hans serier över axeln. Som att han märker det, och börjar läsa långsammare. Låna ut en tidning eller två. Och att han en dag tar hennes hand!

Jesus. Was it possible to rape somebody’s hand?

Jag håller andan med dem, blir lika glad som Eleanor när Park fattar hennes hand och lika rädd som Park att något ska gå snett. För det är inte lätt, förstår ni, med mobbande skol”kamrater” och galna styvfäder och pengar som andra tar så lättvindigt på. Just styvpappan har jag lite svårt med, han beskrivs som så otroligt oresonlig att jag knappt tror på honom. Och kanske att de skräniga människorna på bakbänken i bussen trots allt inte säger något när Eleanor och Park börjar göra annat än att bara sitta stelt bredvid varandra. Men allt de andra älskar jag, de små detaljerna som att inte ha råd med batterier till sin Walkman, diskussionerna kring serierna de läser, känslan när han den där första gången tar hennes hand i bussen.
På omslaget till den upplaga av boken jag tvingade min kompis att köpa en dag vi stod i bokhandeln och jag lyriskt svamlade om E&P, har John Green blurbat något om hur den här boken får en att minnas hur det är att vara ung och kär i en flicka, men också hur det är att vara kär i en bok. Precis så, min gode John, och jag tänker en hel på det sedan, att det inte måste vara hundraprocentig igenkänning för att en bok ska falla en i smaken, och också att det ibland kan vara svårt att klä i ord vad det egentligen är som fungerar med en bok. Men kanske är det som med förälskelser, att andra ser någon vanlig och kanske trevlig och rolig, medan man själv verkligen tycker sig se personen och känner pulsen öka så fort man tänker på eller pratar om hen.

Kolla förresten in de här fina Eleanor&Park-relaterade iPhone-skalen, delade itu precis som de där kompishalsbanden som var så populära på 90-talet.