Jaktlycka av Anna-Karin Palm XXXX
Den är så… kroppslig, Anna-Karin Palms senaste bok, novellsamlingen Jaktlycka. Kvinnor i så gott som alla åldrar, från tonåringen som besväras av att inte ha blivit av med oskulden, till kvinnan som älskar med sin man på hans 90-årsdag. De är unga, sjuka, nyfikna och kanske framför allt, väldigt fysiska. Med detta inte sagt att de skulle älska sina kropp ohämmat, jag tycker till exempel en passage i den första novellen, Teater, är ganska talande. Där cyklar Kattis hårt ner för en backe, och plötsligt minns hon hur det var för bara något år sedan, den raka smala kroppen, den andra. Den som pojkar får behålla.

Det glittrade och sprakade mellan dem, en ren attraktion som inte behövde inordnas i mallarna och som rörde sig lätt och snabbt, högt ovanför hennes kvinnlighets utbrända marker.

Jag har höga förväntningar på den här boken, har upptäckt Palm bara för några år sedan men skulle gott kunna placera henne på en sådan där Topp Fem Författare t-shirt som Bokhora sportade med för ett antal år sedan, minns ni? Men visst är det lite lurigt med ens älsklingsförfattare, för samtidigt som man läser dem stjärnögt dyrkande blir åtminstone jag ibland samtidigt lite extra granskande. Jag vet ju att det kan glittra och spraka mellan mig och Palms böcker, och då vill jag ju att det ska göra det varje gång jag plockar upp en bok av henne. Jaktlycka inpräntas kanske inte lika djupt i minnet som till exempel Målarens döttrar – o, den som kunde ta sig tiden att faktiskt läsa om de där allra allra vackraste böckerna! – och även om det kanske inte sprakar så gnistrar det bestämt till ibland. Det känns bra i mig, när jag får läsa hennes böcker.