Den osynlige mannen från Salem av Christoffer Carlsson XXXX
Det är något som gör att den här bokens titel hela tiden undflyr mig. Jag glömmer bort de två sista orden, minns aldrig om osynlig är böjt maskulint eller feminint/neutralt. Kanske är det Sjöwall Wahlöö-vibben som spökar, men då måste den nog sitta djupt nere i mitt undermedvetna, för så mycket tänker jag väl inte på deras böcker, har bara läst en av dem?

Men innehållet vet ni, det undflyr inte mig. Eller jo kanske, detaljerna, som så ofta när det gått en tid sedan jag läste boken (grafen med tid och glömda detaljer kan för mig variera från bara några dagar (!) till en betydligt längre tid), men inte den övergripande känslan. För må så vara att huvudpersonen Leo Junker är en polis – förvisso avstängd internutredare – och att han han på en brottsplats i det höghus han bor i hittar ett halsband han inte sett sedan han var ung. Det jag tar med mig av den här boken – förutom brist på alkoholiserade poliser och illasmakande stationskaffe – är känslan som sitter kvar, och som, förvisso mest härrör sig ur delarna om Leos ungdom i höghusförorten Salem. Säg den krångliga titeln och jag tänker på en välskriven bok som man kanske inte ens skulle behöva kalla en deckare utan nästan roman. Jag tänker på gråa höghus som sträcker sig mot himlen, på vattentorn och halsband och hemligheter och små tonårsrum som gömmer så många frågor och så mycket smärta. Alltså uppväxtskildringar med mörka stråk – finns det något bättre? Jag tror faktiskt inte det.
I augusti kommer del två, Den fallande detektiven. Jag är mycket nyfiken!