Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson
Det här kan inte bli en regelrätt recension, för jag blir så förvirrad med den här boken! Jag gick in för läsningen med väldigt långa tänder – inte för att alla hade sagt att den är så bra och jag vill vara någon slags kärring mot strömmen, utan för att själva temat gör mig så oerhört irriterad. Jo, jag vet, vi har alla varit unga och dumma och kära, och vissa av oss fortsätter säkert upprepa de där mönstret tills vi dör. Lena Andersson är hands on, ingen tvekan om saken. Ester förnedrar sig gång på gång, hon vet det och väninnekören vet det och Hugo vet det. Ändå trillar hon dit.
Hon förstod inte. Men man får inte pressa. Man får aldrig pressa. Bara vara omtänksam och tillmötesgående utan att det blir kvävande.
Jag blir så arg! Så arg på Hugo som är ett sådant kallt svin, och på Ester som försätter sig i de där situationerna om och om igen. Hänger med på en date med Hugos nya flamma for crying out loud – vem gör något sådant?
Men jag vet inte, det känns som om jag skulle bli arg över något mer också. Typ att den här boken finns, och att den är så omtyckt och prisbelönt. Inte för att den inte förtjänar det, för det gör den, även jag som är så arg faller för det raka språket, men för att den älskas på grund av sitt innehåll, på grund av att vi tydligen kan känna igen oss i estrar och hugon. Och jag vill inte att det ska vara så! Orkar ej med de här svinen, eller med dem som förnedrar sig för dem:
Varje gång hon kommenterade något blev det stumt. Hugo följde aldrig upp det Ester sa. Ester följde alltid upp det Hugo sa. Ingen av dem var riktigt intresserad av henne, men båda var intresserade av honom.
Detta beundrande och upphävande av Den Ena (Mans)personen, urk!
För övrigt, visst känns tiden lite off också? Inte alls som om den utspelade sig i nutid, utan snarare 1960-, 1970-tal? Kanske är det något som bidrar till att alla är så lyriska, att boken känns så pass tidlös. Det kunde ha varit du eller jag, eller våra föräldrar?
Bokbabbel 
För mig är det SPRÅKET, som gör romanen originell och stark. Ang. intrigen, what’s new?, som du säger. Har inom mig lagrat formuleringar som ”Att bädda sängen tyder på inre stadga” eller ”Att gå på bio är de livsfegas tempel.” : )))
Haha, sängbäddningen ja! Ja, fint språk, men visst känns det ”äldre” än det samtida? Inte som en dålig sak, men inte talande för vår samtid heller
Håller med dig. Blev också förbannad när jag läste Egenmäktigt förfarande. Jo språket är bra. Men så bra är faktiskt inte den här boken. Även om varenda eviga själ verkar tycka det nu för tiden.
Jag blev inte väldigt upprörd pga temat, det är ett OK och intressant tema (besatthet), kön på den besatta spelar där inte så stor roll för mig, och ev. könsroller blir irrelevanta (för när man är besatt blir man ju en idiot), MEN, jag tyckte den här boken var så fruktansvärt dåligt skriven. Inte bara passar den inte in i tiden, den passar inte in i NÅGON tid. Kanske den sämsta boken jag läst i år, och jag är helt chockerad över att den vunnit pris.