Stargirl av Jerry Spinelli XXX+
Till den lilla sömniga staden Mica i Arizona sveper det en dag in en frisk fläkt över den hårt packade ökensanden. ”Have you seen her?” är frågan alla ställer varandra den första skoldagen: Our interest in each other was never keener than during the fifteen minutes before the first bell of the first day. Snart får också bokens berättare Leo syn på henne. Stargirl. I långa svepande klänningar och med en ukulele hängd över ryggen trollbinder hon den stirrande skolmatsalen där hon sitter och äter för sig själv, tills hon hakar ner ukulelen från ryggen och spelar en trudelutt.

Den här boken var ett av tipsen från underbara bokhandeln Booksmith i San Francisco, och visst är den lite annorlunda i sin tunnis-framtoning. På under 180 sidor hinner Stargirl svepa in över staden och gå från mystisk till populär till… ja, vadå? Berättelsen rör sig framåt genom korta men effektiva scener, och även om Leo och Stargirl är de viktigaste personerna, är det hela den trollbundna skolan som får stå i centrum, nästan som en kollektiv huvudperson. Det här motiverar också i viss mån att Leos föräldrar och eventuella (!) syskon får en remarkabelt liten roll – skillnaden blir speciellt markant då jag läser den här boken efter att någon dag tidigare ha lyssnat först på bokpodden Allt vi säger är sants avsnitt om syskon och sedan läst andra delen i Mara Dyer-trilogin där Mara är nästan överdrivet (?) nära med framför allt sin storebror.
En helt mysig liten bok att klämma på ett flygfält och en oändligt lång Atlant-flygning, men knappast något jag kommer att blicka tillbaka på i december när jag i huvudet och på bloggen (obs, ej samma sak!) försöker sammanfatta läs-året. Det finns detaljer i Stargirl jag gillar, och första kärlekar och high schools är aldrig fel att läsa om. Dess psykologi, socialpsykologi överlag, kan vara både oerhört intressant men också obehagligt i både litteratur och det där Riktiga Livet, ni vet.

[…] för har vi inte alla genomlidit de eviga korridorernas kval? Den enas catwalk, den andras golgatavandring. Ett krigsfält, oavsett.

…som Helena så bra skriver i sin novell Lady Lazarus i samlingen Vår kamp: feministiska noveller. Samtidigt tenderar Stargirl att slå över i överdrift, och de där 180 sidorna räcker bra till, så att den något sockriga känslan sitter kvar under flygningen men luckras upp när jag väl får hugga tänderna i ett eftelängtat finskt rågbröd igen.