Framåt vårkanten kommer de, mailen, när WordPress påminner mig om att det är snart kommer att vara dags att betala för domänen. Jag har blivit fäst vid mitt lilla hörn av internet, tycker om tyngden av .com:et efter det alias jag valde en majdag för nio år sedan och som blivit jag till den milda grad att jag vid vissa givna tillfällen vet att mitt riktiga namn säger människorna i det sammanhanget mycket mindre än just Bokbabbel gör. Nu har jag ju inte tänkt sluta blogga, absolut inte, det finns ju fortfarande så många böcker att läsa och skriva om, men tänk om jag någon gång gör det? Då kommer jag fortsättningsvis att få de där mailen, och, så som det känns nu i alla fall, också fortsätta att betala. Det är ju mitt hörn, min oas, och då ska väl ingen slå upp dörren och komma instövlande, slänga ut mina böcker och börja bära in något annat. Nej, det blev .com och jag för exakt tre år sedan i dag, och det kommer nog att få hänga med tror jag. Speciellt som någon hagalen hade gått och roffat åt sig adressen med wordpress inklämt emellan – kom igen, vem var det och vad gjorde du där innan du raderade sidan?

Och jag ska ju så klart ändå läsa till livets slut, och då kan jag väl lika gärna blogga om det också, eller hur?