Säg mig din boksmak och jag ska säga dig vem du är

The pages are worn, well-read, and I skim through them. I wonder if it’s possible to know someone through the words they loved.

– Michelle Hodkin, The Evolution of Mara Dyer

Naturligtvis är det inte det enda som behövs, men visst lär man känna en människa ganska bra genom hennes boksmak, eller hur?

Annonser

Barclayskt bottennapp

No Safe House av Linwood Barclay XX½
barclay

As I came back out of the workshop, I felt somewhat encouraged. The home looked to me to be corpse free. Not the sort of thing generally mentioned in a real estate listing, but a good thing nonetheless.

No Safe House är den fristående fortsättningen på No Time for Goodbye, som händelsevis råkar vara den första boken jag själv läste av Barclay. Utan att avslöja allt för mycket av vad som hände i den förra boken – om jag ens kunde, oftast är det snarast känslan av en bok som stannar kvar hos mig, och enstaka detaljer. Själva handlingen blir dock ofta suddig väldigt fort – så möter vi alltså samma familj, sju år senare. Ibland, när vi tittar på något särdeles rysligt Criminal Minds-avsnitt med Mr Bokbabbel och offret räddas i slutet, kan jag lakoniskt konstatera att det är oklart om offret ens är glad över att räddas, med tanke på de fruktansvärda händelser hen upplevt alltså. Även om jag gillar att Barclay och en del andra amerikanska thrillerförfattare skriver just stand alones, så att man kan plocka upp deras böcker hipp som happ, är jag således initialt förtjust i idén om att plocka upp tråden med Terry & Cynthia igen. Just för att ens lite belysa det där med att man förvisso kan vara glad över att ha undkommit/överlevt, men att livet därefter ändå inte blir bara happily ever after.

Nåväl. Av orsak eller annan hamnas det i ett mörkt hus och ett skott avfyras i natten. Allt är lite mystiskt och hemligt och förvirrande, och det här med att blanda in polisen känns inte som den bästa idén eftersom det skulle finnas lite för mycket svåra saker att förklara för dem. Lägg sedan till en alltför stor dos av det überamerikanska I need to protect my family-stuket och den alltid ack så tråkiga maffia-ingrediensen och ni får en besviken Bokbabbel som läste vidare enbart för att det var Barclays namn som stod på pärmen. Näe hördu Linwood, förra året slog Harlan dig med hästlängder och den här boken är nog ett bottennapp av dig. Skärpning!

Fem fantastiska

Ni vet när folk postar bilder på magnifika bokskatter som kommit till dem via magiska brevlådor, välutrustade bibliotek, fantastiska bokhandlar, sanslösa loppisar eller snälla förlag. Och de där människorna frågar sig var de riktigt ska börja, eftersom de har så mycket fantastiskt att välja emellan.
Jag är den människan nu.

Processed with VSCOcam with f2 presetDe fyra översta känner den hökögda läsaren igen från min Adlibris-beställning häromveckan, den understa har trillat ner i en och annan bokbloggarbrevlåda de senaste dagarna. So much awesomeness helt enkelt! Ska jag börja med en snabbläst och uppslukande bok om en utmaningslek som spårar ur? En på-gränsen-till-för-obehaglig-berättelse om husvagnar som ramlar ner på ett tomt och oändligt fält? Eller helt enkelt hugga tänderna i den orangefärgade tegelstenen som jag, let’s face it, längtat efter sedan jag läste sista sidan i den ohyggligt välskrivna Broken Harbour sommaren 2012?

Den andra romanen

Den andra kvinnan av Therese Bohman XXX½
Jag påbörjar den här boken direkt efter Katarina Wennstams Skuggorna, och det är till minIMG_7833 förvåning jag upptäcker inte bara en utan flera likheter i dem. Den yngre kvinnan med den äldre mannen. Önskan om hämnd som en iskall fläkt över sidorna. Och visst andas den där scenen med fotograferandet i de alldeles för små kläderna lite Theo & Boris, under deras drogtunga eftermiddagar i Donna Tartts Las Vegas? Den destruktiva vänskapen med en sexuell underton, huvudpersonens underdånighet. Fascinationen och obehaget.

Det är höst i Norrköping, november, och i disken på sjukhuset står huvudpersonen och drömmer. Om ett liv bortom diskjobbet, om att få skriva. Om läkaren Carl Malmberg. En dag regnar det, och han erbjuder henne skjuts hem, har lagt märke till henne och inte bara vice versa.

Hemligheter var sådant folk hade i film och på tv, aldrig kunde jag tro att film och tv handlade om sådant för att folk faktiskt gjorde det i verkligheten. Kanske är det den trygga uppväxtens välsignelse, tänker jag, att tro att livet bara består av ett enda lager, som är det där man själv ingår, det barntillåtna lagret.

Det handlar om kärleksrelationen, men också om att längta bort. Att tänka att det finns ett annat liv därute, ett som väntar på en. Ett liv värt att skriva om, och finns det inte textingredienser före det så får man väl se till att få saker att hända.

Det är hemskt med vårhimlar när man inte ser någon hoppfullhet i dem. När avsaknaden av hopp är det enda de berättar om: här framför dig ligger skira försommardagar och heta högsommardagar och de är tomma, säger de till mig, för dig är sommaren en räcka dagar som är för varma och för krävande, dagar då det kommer att bli tydligare än någonsin att du är ensam, dagar då de andra reser bort och upplever saker och du är kvar, i ett liv som står och stampar, i en väntan på något som aldrig kommer.

Den här boken hade jag väntat på som på solens uppgång, efter att ha fallit helt handlöst för Den drunknade (måste ta mig tid för en omläsning snarast!). Jag är inte lika stjärnögd den här gången, men visst finns språket och stämningen med även här. Liksom de kantiga relationerna, där någon alltid verkar hamna utanför. Relationerna som man törstar efter men som efter ett tag visar sig skava.
Rec.ex. från Norstedts.

Öga för öga, tand för tand

Skuggorna av Katarina Wennstam XXXX+
skuggornaNågra män misshandlas brutalt. Ute på gatan, hemma i sina hem. Blir slagna och sparkade, en får öronsnibben avriven när ett örhänge slits loss. Usch, säger man, så brutalt och obehagligt! Tills det framkommer att de här männen har misshandelsdomar bakom sig, att de slagit sina flickvänner, fruar och barn och att det anonyma gänget som nu misshandlat männen ”bara” följt deras domar till punkt och pricka. Öga för öga, tand för tand.

Det är polisen Christina Lugn som får utreda fallet, och advokaten Shirin Sundin blandas senare in hon också. I bådas liv maler det privata i bakgrunden, men fallet är knepigt ur en rättslig aspekt då folket engagerar sig och ställer sig bakom det anonyma gänget – kvinnorna – som hämnas. Är det mer okej att hämnas mot män än mot säg, nazister? Har inte männen redan fått sitt straff, det som utmättes av domstolen?
Wennstam räds som vanligt inte knepiga ämnen, och jag gillar att hon med den här boken rör sig i sådana gråzoner att varken advokaterna, poliserna, juridikprofessorerna eller för den delen läsaren är helt säker på i vilket läger man står. Överlag känns boken sammanhållen, spännande och engagerande! Kanske Wennstams bästa hittills?
Rec.ex. från Albert Bonniers förlag.