Barclayskt bottennapp

No Safe House av Linwood Barclay XX½
barclay

As I came back out of the workshop, I felt somewhat encouraged. The home looked to me to be corpse free. Not the sort of thing generally mentioned in a real estate listing, but a good thing nonetheless.

No Safe House är den fristående fortsättningen på No Time for Goodbye, som händelsevis råkar vara den första boken jag själv läste av Barclay. Utan att avslöja allt för mycket av vad som hände i den förra boken – om jag ens kunde, oftast är det snarast känslan av en bok som stannar kvar hos mig, och enstaka detaljer. Själva handlingen blir dock ofta suddig väldigt fort – så möter vi alltså samma familj, sju år senare. Ibland, när vi tittar på något särdeles rysligt Criminal Minds-avsnitt med Mr Bokbabbel och offret räddas i slutet, kan jag lakoniskt konstatera att det är oklart om offret ens är glad över att räddas, med tanke på de fruktansvärda händelser hen upplevt alltså. Även om jag gillar att Barclay och en del andra amerikanska thrillerförfattare skriver just stand alones, så att man kan plocka upp deras böcker hipp som happ, är jag således initialt förtjust i idén om att plocka upp tråden med Terry & Cynthia igen. Just för att ens lite belysa det där med att man förvisso kan vara glad över att ha undkommit/överlevt, men att livet därefter ändå inte blir bara happily ever after.

Nåväl. Av orsak eller annan hamnas det i ett mörkt hus och ett skott avfyras i natten. Allt är lite mystiskt och hemligt och förvirrande, och det här med att blanda in polisen känns inte som den bästa idén eftersom det skulle finnas lite för mycket svåra saker att förklara för dem. Lägg sedan till en alltför stor dos av det überamerikanska I need to protect my family-stuket och den alltid ack så tråkiga maffia-ingrediensen och ni får en besviken Bokbabbel som läste vidare enbart för att det var Barclays namn som stod på pärmen. Näe hördu Linwood, förra året slog Harlan dig med hästlängder och den här boken är nog ett bottennapp av dig. Skärpning!

Fem fantastiska

Ni vet när folk postar bilder på magnifika bokskatter som kommit till dem via magiska brevlådor, välutrustade bibliotek, fantastiska bokhandlar, sanslösa loppisar eller snälla förlag. Och de där människorna frågar sig var de riktigt ska börja, eftersom de har så mycket fantastiskt att välja emellan.
Jag är den människan nu.

Processed with VSCOcam with f2 presetDe fyra översta känner den hökögda läsaren igen från min Adlibris-beställning häromveckan, den understa har trillat ner i en och annan bokbloggarbrevlåda de senaste dagarna. So much awesomeness helt enkelt! Ska jag börja med en snabbläst och uppslukande bok om en utmaningslek som spårar ur? En på-gränsen-till-för-obehaglig-berättelse om husvagnar som ramlar ner på ett tomt och oändligt fält? Eller helt enkelt hugga tänderna i den orangefärgade tegelstenen som jag, let’s face it, längtat efter sedan jag läste sista sidan i den ohyggligt välskrivna Broken Harbour sommaren 2012?

Den andra romanen

Den andra kvinnan av Therese Bohman XXX½
Jag påbörjar den här boken direkt efter Katarina Wennstams Skuggorna, och det är till minIMG_7833 förvåning jag upptäcker inte bara en utan flera likheter i dem. Den yngre kvinnan med den äldre mannen. Önskan om hämnd som en iskall fläkt över sidorna. Och visst andas den där scenen med fotograferandet i de alldeles för små kläderna lite Theo & Boris, under deras drogtunga eftermiddagar i Donna Tartts Las Vegas? Den destruktiva vänskapen med en sexuell underton, huvudpersonens underdånighet. Fascinationen och obehaget.

Det är höst i Norrköping, november, och i disken på sjukhuset står huvudpersonen och drömmer. Om ett liv bortom diskjobbet, om att få skriva. Om läkaren Carl Malmberg. En dag regnar det, och han erbjuder henne skjuts hem, har lagt märke till henne och inte bara vice versa.

Hemligheter var sådant folk hade i film och på tv, aldrig kunde jag tro att film och tv handlade om sådant för att folk faktiskt gjorde det i verkligheten. Kanske är det den trygga uppväxtens välsignelse, tänker jag, att tro att livet bara består av ett enda lager, som är det där man själv ingår, det barntillåtna lagret.

Det handlar om kärleksrelationen, men också om att längta bort. Att tänka att det finns ett annat liv därute, ett som väntar på en. Ett liv värt att skriva om, och finns det inte textingredienser före det så får man väl se till att få saker att hända.

Det är hemskt med vårhimlar när man inte ser någon hoppfullhet i dem. När avsaknaden av hopp är det enda de berättar om: här framför dig ligger skira försommardagar och heta högsommardagar och de är tomma, säger de till mig, för dig är sommaren en räcka dagar som är för varma och för krävande, dagar då det kommer att bli tydligare än någonsin att du är ensam, dagar då de andra reser bort och upplever saker och du är kvar, i ett liv som står och stampar, i en väntan på något som aldrig kommer.

Den här boken hade jag väntat på som på solens uppgång, efter att ha fallit helt handlöst för Den drunknade (måste ta mig tid för en omläsning snarast!). Jag är inte lika stjärnögd den här gången, men visst finns språket och stämningen med även här. Liksom de kantiga relationerna, där någon alltid verkar hamna utanför. Relationerna som man törstar efter men som efter ett tag visar sig skava.
Rec.ex. från Norstedts.

Öga för öga, tand för tand

Skuggorna av Katarina Wennstam XXXX+
skuggornaNågra män misshandlas brutalt. Ute på gatan, hemma i sina hem. Blir slagna och sparkade, en får öronsnibben avriven när ett örhänge slits loss. Usch, säger man, så brutalt och obehagligt! Tills det framkommer att de här männen har misshandelsdomar bakom sig, att de slagit sina flickvänner, fruar och barn och att det anonyma gänget som nu misshandlat männen ”bara” följt deras domar till punkt och pricka. Öga för öga, tand för tand.

Det är polisen Christina Lugn som får utreda fallet, och advokaten Shirin Sundin blandas senare in hon också. I bådas liv maler det privata i bakgrunden, men fallet är knepigt ur en rättslig aspekt då folket engagerar sig och ställer sig bakom det anonyma gänget – kvinnorna – som hämnas. Är det mer okej att hämnas mot män än mot säg, nazister? Har inte männen redan fått sitt straff, det som utmättes av domstolen?
Wennstam räds som vanligt inte knepiga ämnen, och jag gillar att hon med den här boken rör sig i sådana gråzoner att varken advokaterna, poliserna, juridikprofessorerna eller för den delen läsaren är helt säker på i vilket läger man står. Överlag känns boken sammanhållen, spännande och engagerande! Kanske Wennstams bästa hittills?
Rec.ex. från Albert Bonniers förlag.

Litteraturkvalstrets höstenkät

Fnissade högt när jag läste Litteraturkvalstrets höstenkät med roliga frågor och svar, och bestämde mig sedermera för att svara på frågorna jag också:

Min första känsla när jag sonderat höstutgivningen: Jag börjar med att direkt citera Litteraturkvalster: Som alltid; man pendlar mellan eufori och förtvivlan.
Jag längtar särskilt efter: Längtade får jag väl säga, eftersom jag redan har fått hem och läst Therese Bohmans nya roman Den andra kvinnan. Recension på måndag!
Jag blev förvånad över: att Kristina Ohlsson dumpar Fredrika Bergman och påbörjar en ny deckarserie.
Jag är nyfiken på: Serierna i Basses bästa av Sebastian Nyberg
Som jag har väntat på den här fortsättningen: Liv till varje pris avslutar Kristina Samdbergs trilogi om Maj. Städning och matlagning, tänk att man kan skriva så underbara böcker om böcker som till stor del handlar om någonting så trist!
En debutant som låter spännande: Jag har som vanligt inte haft tillgång till SvBs tjocka bokbibel, och när jag läser förlagskataloger på nätet är det lättare att fastna för redan bekanta namn tyvärr. Men jag hoppas på att fellow bokbloggare kommer att upplysa mig om nya författarbekantskaper!
Detta är ingen debutant men jag blir nyfiken på den här ändå: Jag ger dig solen av Jandy Nelson. Minns en vacker intensitet i Himlen börjar här och hoppas på en ny sprakande läsupplevelse.
Jag blev själv förvånad men jag blev inte alls sugen på att läsa: Kanske att jag hittade rätt få nya namn som initialt lockade?
Jag hänger på locket till brevlådan när denna bok kommer: Himmelstrand av John Ajvide Lindqvist!
Jo jag vet att denna bok inte är med i höstutgivningen, men till hösten ska jag banne mig äntligen läsa: Det finns så många böcker bara i den egna bokhyllan jag är mer eller mindre sugen på, de får kanske ett helt eget inlägg vad det lider. Men men, kanske The First Verse av Barry McCrea kanske, vad säger höst mer än aka-porr och thrillers?
Höstmotto: Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet [om lästid] försvinna..!

”Mellan höghusen växte känslorna sig stora”

Den fallande detektiven av Christoffer Carlsson XXXX-
fallandeTvå citat jag har märkt ut med hundöron (ja, jag har blivit en sådan människa nu..!) under läsningen:

Mellan höghusen växte känslorna sig stora och det fanns sällan någonstans att göra av med dem, så man bar dem. Man bar dem i skolans korridorer, höll sig undan dem man var rädd för och drog sig undan dem man var rädd för och drog sig mot dem man hoppades var som en själv. man bar dem när ens bästa kompis skåp hade blivit uppbrutet och någon ritat ett hakkors på insidan av skåpdörren. Man bar dem när man fick sin första kyss, elva år gammal, under ett disco som hölls i klubblokalen vid Hagsätras idrottsplats.

* * *

Alla som sitter här föll en gång in i psykoser och tog sig aldrig ur dem, men såg till att begå ett eller två stora grova brott innan de havererade. Alla är kraftigt medicinerade. Förvånansvärt få bär på barndomstrauman. Förvånansvärt många bär på ingenting alls.

Jag markerade de här citaten eftersom jag tyckte om dem, att de var vackra och träffande. Senare upptäcker jag att de ju tangerar samma sak. Bärandet. Leo Junker, polisen vi lärde känna i Den osynlige mannen från Salem, bär på tyngden av sina senaste fall. Han bär även med sig en burk Sobril i fickan, en burk han ofta tar fram och öppnar. Ibland tar han rentav omedvetet fram den, för att bara känna dess trygga tyngd i handen, likt ett radband för den religiösa. Han bär ansvaret för utredningen av en mördad sociolog som forskat kring extrempolitiska organisationer.
Och i periferin finns ett par vänner, inte helt olika Leo och Grim i den förra boken (redan citatet om höghusen andas ju Leos Salem-barndom), olika men med starka band dem emellan. Också där blir det att bära: masker för att ikläda sig rollen av någon man inte är fullt ut. Ansvar när den andra inte kan, som stjälps över på axlar som är lite för späda, lite för ovilliga.

Fotnot: I en intervju i Hufvudstadsbladet förra veckan (ej på nätet) läser jag förresten att mordoffret Heber och Säpo-agenten Goffman har fått sina namn från kända sociologer (Max Weber, Ervin Goffman). Sociologi är inte mitt ämne, och det här är referenser som utan intervjun hade gått mig förbi. Ändå blir jag förtjust i den här sortens blinkningar till folk som är smarta och/eller insatta nog att förstå dem.
Rec.ex. från Piratförlaget.

Bookish and proud

Det här ser ut som ett bra häfte för att skrivabookish upp citat, lästa böcker eller blogganteckningar kan jag känna. Eller varför inte för helt andra anteckningar, så där så att man skyltar med sitt intresse så där lite nonchalant men ändå slagkraftigt?

Förväntar mig att se många av dessa anteckningsböcker skymta förbi på bilder från bokmässan om en dryg månad!

Tidlösa finska hem

Avaimia ajattomiin suomalaisiin sisustuksiin av Hanni Koroma, Sami Sykkö och Jaanis Kerkis XXXX
av14 vackra, (relativt) tidlösa och framför allt sinsemellan olika finska hem. Varje hem presenteras med en sida text och några vackra stora bilder med rejäl bildtext. Nu är det av naturliga skäl skillnad på inredningstidningar och -böcker, men jag tycker just den här boken skiljer sig väsentligt från inredningstidningar på två sätt:

1) Det är inte en enorm fokus på brands. Visst förekommer ordet bokhyllehalldesignklassiker här och där, och visst finns det sådana att känna igen på bilderna. Men det handlar inte om vems det är och var man köpa det, utan snarare hur föremålet fungerar i rummet och helheten.
2) Pedagogiken. I bildtexterna poängteras hur olika målfärger eller lister påverkar ljuset eller ögat. Hur vitt inte alls gör att rummet ser större ut, utan att dova färger i stället gör att väggen ser djupare ut. Med mera, med mera. I slutet finns dessutom ett slags snabbregister där du kan slå upp tips t.ex. om hur du får rummet att verka öppnare eller var du kan spara in på inredningsinvesteringar.

En vacker (kolla bokhyllehallen ovan, åh!) och samtidigt matnyttig bok om hem och inredning. Jag förstår varför reservationskön har så erbarmligt lång på biblioteket!

Kollar Kulturkollo

Jag jobbar i helgen, men jag hör viskas om att gamla och nya bloggbekanta har börjat tillbringa lite tid på kollo. Kulturkollo.
Skoj med lite nya fläktar och iver i bokbloggosfären! Också bra med en klar och läsvänlig sida – Litteraturmagazinet, jag tittar menande på dig..!

Vem är jag och vilken är min historia?

Berg har inga rötter av Manne Fagerlind XXX½
bergDen här boken var ett tips av Enligt O när jag ville läsa in mig på böcker på temat sjukdom inför min medverkan i radio. Hastigt och lustigt var den hemlånad och påbörjad, men efter en stunds läsning twittrar jag ut att jag nog inte riktigt förstår mig på det fina. Huvudpersonen och den interna fokalisatorn är 66-åriga Lasse, han är pensionerad nu men bitter på hur det egentligen blev där på arbetsplatsen med den domderande chefen. Jag tycker mest Lasse känns gnällig, och att det är tragiskt att han fortfarande är så upphängd på hur det en gång var. Mitt i gnället diagnostiseras han med Alzheimers sjukdom, och hemsk som jag är så vaknar mitt intresse, kanske ska det bli intressant nu?
Och det blir det, och jag får twittra lite till och säga att jag har ändrat mig och att det blir bättre. Lasse är fortfarande bitter, och det långa sjoket av den sanna (?) livshistorian i mitten blir alldeles för lång och hade tjänat på att bli både uppspjälkt och mer levande, personlig. Agerande och inte bara återberättad. Men det där berättandet har också sina poänger, för när han blir sjukare så suddas detaljerna ut i kanten och blir något annat. Just den sista delen av boken, med den sjuka Lasse, med hemtjänsten som kommer och går och glimtarna ur Lasses tidigare liv som får helt andra betydelser, det är genialiskt skildrat och alldeles fruktansvärt obehagligt och sorgligt att läsa. Lisa Genovas Still Alice är en mer helgjuten och välskriven roman som knockade mig totalt som läsupplevelse, men Berg har inga rötter är riktigt riktigt stark de där sista femtio sidorna. Ångesten när det egna hemmet blir främmande, rädslan när de viktigaste människorna inte finns där (eller känns igen). Teman som kan få en att, också som fullständigt frisk, fundera över vad det är man minns djupast och starkast, och vad som händer med ens egen berättelse när minnesfragment fogas samman, löses upp och återberättas på ett nytt sätt. Vem är jag, och vilken är min historia?

Bloggmarathonet – utlottningen

Orkar ni lite till om bloggmarathonet ännu? Äh, klart ni gör, nu är det ju dags för utlottning!

Processed with VSCOcam with m3 presetSom vinster att lotta ut bland de deltagande bloggarna hade jag fått den nya biografin Tove Jansson: Arbeta och älska från Norstedts, nyutgåvorna av Sommarboken och Meddelande från Schildts & Söderströms samt en uppsättning av de läckra anteckningsböckerna från Pocket Shop – tack så mycket för dem!

Processed with VSCOcam with b1 presetSom fru Fortuna agerade Mr Bokbabbel, och skålen med lapparna är naturligtvis finsk design, ett av mina gamla trademarks så här i bloggsammanhang.
TJ: Arbeta och älska går till Maggan på Breakfast Book Club, Sommarboken & Meddelande till Sockerslott och anteckningsböckerna lämpliga för exempelvis läsdagbok eller blogginläggsidéer till Yökyöpeli hapankorppu lukee. Grattis!
Vinnarna meddelas också per e-mail.

Fangirlar inte ”Fangirl” helt obehindrat

Fangirl av Rainbow Rowell XXXX-
fgEfter att ha blivit totalt knockad av Eleanor & Park var jag inte sen att plocka upp den här förtjusande lindblomsgröna boken med de mycket Bokbabbel-vänliga ingredienserna tvillingpar och universitet. Att huvudpersonen Cath dessutom ägnar sig åt att skriva fanfiction lät ju minst sagt intressant.

Cath couldn’t imagine having any sort of job or career. She’d majored in English, hoping that meant she could spend the next four years reading and writing. And maybe the next four years after that.

Cath och systern Wren börjar vid universitetet, och much like ett annat ur litteraturen bekant tvillingpar så är den ena (Jessica Wakefield eller Wren) den mer nyfikna och extroverta medan den andra (Elizabeth Wakefield eller här Cath) är chockad över att systern behöver något annat än tvillingmys och stillsamt hemmasittande. Nu är jag själv en introvert, men Cath känns onekligen väldigt osäker och.. ja, gnällig nästan. Samtidigt behandlar Wren henne väldigt nonchalant, och det är en av de saker jag har lite svårt för med den här boken, att de, trots att de är nära både fysiskt och psykiskt och trots att de har en pappa de oroar sig för, ibland kan gå väldigt väldigt länge utan att ens prata med varandra. Jaha liksom? Det finns en del andra saker jag har lite svårt att köpa också, mer mot slutet, inget avgörande men ändå inte riktigt som jag föreställer mig att människor agerar.

Varvat med spåret om Cath och Wren det första studieåret, finns det ett stort antal ”kapitel” ur en fiktiv fantasybokserie insprängda, både stycken ur de riktiga böckerna och ur fanfictionen som Cath skriver och som hon blivit rejält berömd för i fanficition-kretsar. Det är helt kul, det här inslaget, och det hjälper till att bygga upp bilden av Cath som det 150 % engagerade fanet. Samtidigt finns det alltid problem med de här insprängda historierna – de är helt enkelt inte orsaken till att man läser boken in the first place.
Nu låter det här överdrivet negativt va? Så är inte fallet alls, men jag hade onödigt höga förväntningar, det må erkännas, och så hade den här boken kunnat kortas ner rejält. Viktigt att påpeka är ändå att Rowells humoristiska vassa stil känns igen, och att jag sitter och ler en stor del av tiden jag läser. Glöm inte att jag sa det också!

”Don’t send me a link. I’m not much of an Internet person.
Cath felt her eyes get big. She was about to take a sip of her coffee but stopped. ”How do you not like the Internet? That’s like saying, ‘I don’t like things that are convenient. And easy. I don’t like having access to all of mankind’s recorded discoveries at my fingertips. I don’t like light. And knowledge.'”
”I like knowledge,” he said.
”You’re not a book person. And now you’re not an Internet person? Where does that leave you?”

Sincerely Johanna håller förresten i en bloggcirkel om just den här boken, kolla in första etappen här.

Bloggmarathonet – kväll

Hyllytontun höpinöitä öppnar kvällen med ett långt – och tvåspråkigt! – inlägg om ett besök i Mumindalen i Tammerfors, ett museum där illustrationer och tablåer ur Muminvärlden förvaras. Visste ni att bilderna i boken Skurken i Muminhuset består enbart av fotografier från det enorma Muminhuset i Tammerfors? Jag har varit där som liten, men ett nytt besök vore helt klart på sin plats!
Boktoka har väckt sin slumrande blogg endast bloggmarathonet till ära, men det som möter oss där är inget sömnigt inlägg utan ett brandtal till hattifnattarnas försvar då den burduse Muminpappan behandlat dem illa. Särskilt charmig är den där hattbeklädde pappan inte heller på en bild inne hos dagens norska bidrag på Les! Lue! där han tydligen rymmer iväg från självaste Mumintrollet. Vilken charmör..!

Prickiga Paula berättar om hur hon gick från någon helt vanlig till en fullfjädrad muminnörd med en tatuering av en bekant liten ettrig figur på armen. Lyrans noblesser tar fasta på farligheterna i Janssons barnböcker, och på hur viktigt det är som både förälder och barn att ibland konfronteras med det som är skrämmande.
Yökyöpeli hapankorppu lukee har, förutom ett bloggnamn som jag utmanar er svenskspråkiga att uttala ;), deltagit med ett inlägg där hon skriver om sin egen relation till Tove samt filosoferar kring Toves relation till läsare och produktutvecklare (mer om bl.a. den absurda idén om Lilla My-bindor i Philip Teirs text här). Liksom jag en gång i tiden, har Madness skrivit den där beryktade litt-vet.-essän om Pappan och havet. Den må vara en lite stönig uppgift, men i bästa fall en introduktion till både litteraturvetenskapen som insikten om att Muminböckerna passar för alla åldrar. Även Fiktiviteter tar upp den boken, liksom det där skrämmande julfirandet och hur Sommarboken stannar kvar i minnet, glimrande som ett skärgårdshav en tidig morgon.
Bloggmarathonet och den fina dagen avslutades hos mig, där jag listade några träffande citat och tog fasta på hur Tove Jansson både tillät sina karaktärer känna allehanda ”fula” känslor och dessutom skildrade det oerhört pricksäkert.

Här kan ni läsa om morgonen, här om eftermiddagen och här är hela schemat. Ett stort tack till alla som deltog, länkade, läste och kommenterade!

Bloggmarathonet – eftermiddag

Dagen då bokbloggarna hyllar Tove fortsatte även om jag själv var tvungen att ta hand om våra IRL-middagsgäster. Här kommer en nedblick i vad eftermiddagen bjöd på! På Ytterligare några ord kontemplerade Heidi kring sin första teaterupplevelse, om att vara ett med Knyttet och om en blå anteckningsbok. Havsdjupens sal skriver om Muminböckerna, och om hur den japanska animationen med de finlandssvenska rösterna (för övrigt en sak som många förståeligt nog återkommer till, finlandssvenskan) är fin men saknar det melankoliska stråket som genomsyrar böckerna. Caffeine skriver om sin egen relation till Tove, och om fascinationen för boken Hur gick det sen?. På Bokhora berättar Johanna Ö om hur hon känner till författaren Tove, men skulle vilja veta mer om människan Tove. Fint också hur också nästa generation tar till sig Mumin & co genom moderna rackerier så som appar och YouTube.

Söstra mi berättar om ett möte i en klippsskreva långt ute i havsbandet, medan Kirsin kirjanurkka i ett långt och matigt inlägg bland annat noterar hur väl tv-serien följer böckerna – och hur trött man som förälder kan bli på vissa avsnitt när barnen ser om dem för tionde gången..! Västmanländskan visar upp sin vackra utgåva av Sommarboken och kommer ut som Gafsan!
Boktok73 är jag numera gruvligt avundsjuk på, eftersom hon fått besöka Klovharun, Tove Janssons eget sommarparadis. Missa inte de vackra bilderna från Boktoks besök! Bokbloggare är som bekant höstromantiker av rang, och för er som räknar augusti som en höstmånad rekommenderar jag Bokhyllan i Pepparkakshuset som nynnar på Höstvisan. Skynda att älska..! Innan eftermiddagen lider mot kväll hann vi ännu läsa Boktjuvens hyllning till Muminmamman. Låter som en bra idé det där med att lägga en filt över disken ibland!

Här kan ni läsa om morgonen och förmiddagen, och här är hela dagens schema.

Tove och känslorna

Tove was the first to talk to me about darkness, and how to befriend darkness. She talked about how to own being neurotic and weird.
Tove told me all the things other adults did not. And she keeps telling me things as an adult, too. I will always read and love her.

twittrade Karin Tidbeck tidigare i dag, och med de orden sätter hon fingret på vad även jag tycker så mycket om med Tove Jansson. Jag har ett häfte i vilket jag skriver upp fina och/eller träffsäkra citat i, och där finns flera sidor av Tove-texter. Mumintrollen och deras vänner må vara rätt så platta som karaktärer, men jag älskar att de tilllåts känna och tycka sorg och melankoli, leda, rädsla. Svartsjuka. Som i det komplicerade förhållandet mellan Mumintrollet och Snusmumriken till exempel, där de tycker så himla mycket om varandra men också har så olika behov. Mumin som ledsen blir kvar och försöker att inte tjata, Snusmumriken som vandrar sin väg och känner lättnad och skam.

Mumintrollet som väntade och längtade så förskräckligt. Som satt därhemma och väntade och beundrade och sa, naturligtvis ska du vara fri. Så klart att du ska ge dig iväg. Om jag förstår att du måste vara ensam ibland.
Och samtidigt var mumintrollets ögon svarta av besvikelse och hjälplös längtan. (ur ”Det osynliga barnet”)

Men allt är inte heller mörka stråk. Rädslorna kan vara stora och små, men så länge man delar dem med andra så kommer nog allting att gå bra:

– Vågar ni höra nånting hemskt? frågade snusmumriken och tände lampan.
– Hur hemskt? frågade hemulen.
– Ungefär som härifrån till dörren eller lite längre, sa snusmumriken. (ur ”Trollkarlens hatt”)

Och ibland är allt bara så skönt som det kan vara. Ens barkbåtar flyter, saften är söt och ingen skrämmande Jul hotar i vinternatten. Ibland är man bara mätt och glad och på väg hem:

O, ljuvlighet, att när man ätit opp allt, druckit ur allt, talat om allt och dansat sina ben trötta gå hem i den tysta timmen före solnedgången för att sova! (ur ”Trollkarlens hatt”)

Detta inlägg är det sista i mitt Tove Jansson-bloggmarathon med vilket bokbloggarna firar dagen Tove Jansson skulle ha fyllt 100 år. De övriga som deltar är: MonsterSteffa, Sagas bibliotek, Pantalaimone, Sockerslott, Feministbiblioteket, Oksan hyllyltä, Lilla bokhyllan, Fantastiska berättelser, Och dagarna går, En kattslavs dagbok, Breakfast Book Club, Ytterligare några ord, Havsdjupens sal, Caffeine, Bokhora, Söstra mi, Kirsin kirjanurkka, Västmanländskans bokblogg, Boktok73, Bokhyllan i pepparkakshuset, Boktjuven, Hyllytontun höpinöitä, Boktoka, Les! Lue!, Prickiga Paula, Lyran noblesser, Yökyöpeli hapankorppu lukee, Madness, Fiktiviteter och Bokbabbel.