Berg har inga rötter av Manne Fagerlind XXX½
Den här boken var ett tips av Enligt O när jag ville läsa in mig på böcker på temat sjukdom inför min medverkan i radio. Hastigt och lustigt var den hemlånad och påbörjad, men efter en stunds läsning twittrar jag ut att jag nog inte riktigt förstår mig på det fina. Huvudpersonen och den interna fokalisatorn är 66-åriga Lasse, han är pensionerad nu men bitter på hur det egentligen blev där på arbetsplatsen med den domderande chefen. Jag tycker mest Lasse känns gnällig, och att det är tragiskt att han fortfarande är så upphängd på hur det en gång var. Mitt i gnället diagnostiseras han med Alzheimers sjukdom, och hemsk som jag är så vaknar mitt intresse, kanske ska det bli intressant nu?
Och det blir det, och jag får twittra lite till och säga att jag har ändrat mig och att det blir bättre. Lasse är fortfarande bitter, och det långa sjoket av den sanna (?) livshistorian i mitten blir alldeles för lång och hade tjänat på att bli både uppspjälkt och mer levande, personlig. Agerande och inte bara återberättad. Men det där berättandet har också sina poänger, för när han blir sjukare så suddas detaljerna ut i kanten och blir något annat. Just den sista delen av boken, med den sjuka Lasse, med hemtjänsten som kommer och går och glimtarna ur Lasses tidigare liv som får helt andra betydelser, det är genialiskt skildrat och alldeles fruktansvärt obehagligt och sorgligt att läsa. Lisa Genovas Still Alice är en mer helgjuten och välskriven roman som knockade mig totalt som läsupplevelse, men Berg har inga rötter är riktigt riktigt stark de där sista femtio sidorna. Ångesten när det egna hemmet blir främmande, rädslan när de viktigaste människorna inte finns där (eller känns igen). Teman som kan få en att, också som fullständigt frisk, fundera över vad det är man minns djupast och starkast, och vad som händer med ens egen berättelse när minnesfragment fogas samman, löses upp och återberättas på ett nytt sätt. Vem är jag, och vilken är min historia?