Den andra kvinnan av Therese Bohman XXX½
Jag påbörjar den här boken direkt efter Katarina Wennstams Skuggorna, och det är till min förvåning jag upptäcker inte bara en utan flera likheter i dem. Den yngre kvinnan med den äldre mannen. Önskan om hämnd som en iskall fläkt över sidorna. Och visst andas den där scenen med fotograferandet i de alldeles för små kläderna lite Theo & Boris, under deras drogtunga eftermiddagar i Donna Tartts Las Vegas? Den destruktiva vänskapen med en sexuell underton, huvudpersonens underdånighet. Fascinationen och obehaget.

Det är höst i Norrköping, november, och i disken på sjukhuset står huvudpersonen och drömmer. Om ett liv bortom diskjobbet, om att få skriva. Om läkaren Carl Malmberg. En dag regnar det, och han erbjuder henne skjuts hem, har lagt märke till henne och inte bara vice versa.

Hemligheter var sådant folk hade i film och på tv, aldrig kunde jag tro att film och tv handlade om sådant för att folk faktiskt gjorde det i verkligheten. Kanske är det den trygga uppväxtens välsignelse, tänker jag, att tro att livet bara består av ett enda lager, som är det där man själv ingår, det barntillåtna lagret.

Det handlar om kärleksrelationen, men också om att längta bort. Att tänka att det finns ett annat liv därute, ett som väntar på en. Ett liv värt att skriva om, och finns det inte textingredienser före det så får man väl se till att få saker att hända.

Det är hemskt med vårhimlar när man inte ser någon hoppfullhet i dem. När avsaknaden av hopp är det enda de berättar om: här framför dig ligger skira försommardagar och heta högsommardagar och de är tomma, säger de till mig, för dig är sommaren en räcka dagar som är för varma och för krävande, dagar då det kommer att bli tydligare än någonsin att du är ensam, dagar då de andra reser bort och upplever saker och du är kvar, i ett liv som står och stampar, i en väntan på något som aldrig kommer.

Den här boken hade jag väntat på som på solens uppgång, efter att ha fallit helt handlöst för Den drunknade (måste ta mig tid för en omläsning snarast!). Jag är inte lika stjärnögd den här gången, men visst finns språket och stämningen med även här. Liksom de kantiga relationerna, där någon alltid verkar hamna utanför. Relationerna som man törstar efter men som efter ett tag visar sig skava.
Rec.ex. från Norstedts.