No Safe House av Linwood Barclay XX½

As I came back out of the workshop, I felt somewhat encouraged. The home looked to me to be corpse free. Not the sort of thing generally mentioned in a real estate listing, but a good thing nonetheless.

No Safe House är den fristående fortsättningen på No Time for Goodbye, som händelsevis råkar vara den första boken jag själv läste av Barclay. Utan att avslöja allt för mycket av vad som hände i den förra boken – om jag ens kunde, oftast är det snarast känslan av en bok som stannar kvar hos mig, och enstaka detaljer. Själva handlingen blir dock ofta suddig väldigt fort – så möter vi alltså samma familj, sju år senare. Ibland, när vi tittar på något särdeles rysligt Criminal Minds-avsnitt med Mr Bokbabbel och offret räddas i slutet, kan jag lakoniskt konstatera att det är oklart om offret ens är glad över att räddas, med tanke på de fruktansvärda händelser hen upplevt alltså. Även om jag gillar att Barclay och en del andra amerikanska thrillerförfattare skriver just stand alones, så att man kan plocka upp deras böcker hipp som happ, är jag således initialt förtjust i idén om att plocka upp tråden med Terry & Cynthia igen. Just för att ens lite belysa det där med att man förvisso kan vara glad över att ha undkommit/överlevt, men att livet därefter ändå inte blir bara happily ever after.

Nåväl. Av orsak eller annan hamnas det i ett mörkt hus och ett skott avfyras i natten. Allt är lite mystiskt och hemligt och förvirrande, och det här med att blanda in polisen känns inte som den bästa idén eftersom det skulle finnas lite för mycket svåra saker att förklara för dem. Lägg sedan till en alltför stor dos av det überamerikanska I need to protect my family-stuket och den alltid ack så tråkiga maffia-ingrediensen och ni får en besviken Bokbabbel som läste vidare enbart för att det var Barclays namn som stod på pärmen. Näe hördu Linwood, förra året slog Harlan dig med hästlängder och den här boken är nog ett bottennapp av dig. Skärpning!