Efterlängtad trilogiavslutning

Liv till varje pris av Kristina Sandberg XXX½
IMG_7980Åren har gått, Majs barn börjar bli stora, tonåringar rentav, börjar sällskapa, flyttar hemifrån så småningom – fast med lite motgångar och snopna miner emellanåt. Primärt tänker jag att det ska göra Maj nöjd, just småbarnsåren var väl inte riktigt hennes kopp te? Men Maj är inte lycklig. Vad ska hon ta sig till i alla dessa stora rum när ingen drar ner, stökar till? Hon lagar mycket mat fortfarande, tycker mig se lite njutning i det, stoltheten över bakverken, motståndet mot margarin, det är smör det ska vara, det ger djup i bakverken!
Överlag smyger sig nutiden på, diskmaskiner, frysar. Samtidigt, ett samhälle i förändring, vissa tjänster behövs helt enkelt inte mer. Det blir svårt först för Tomas, sedan för Maj. Inte heller mellan dem är det friktionsfritt, ibland verkar de finna ett lugn men sedan börjar något skava igen:

Åh. Som om prat var det enda botemedlet. Som ord inte också… kan karva mot märgen och göra gropar, fula ärr.

Kanske hade jag hoppats på mer sinnesro för Maj, att hon skulle vara mer nöjd med sig själv, sina barn, sitt liv. Möjligen blir hon det, slutligen, förlikar sig med situationen åtminstone, men även om det här är den sista delen i trilogin ser det ut att vänta både himmel och helvete bakom hörnet för Maj och hennes närmaste. Viktigt är ändå att Liv till varje pris är de andra två böckerna trogna, att den trogna läsaren får sitt lystmäte och sin avslutning. Majs värld är vitt skild från min egen, men det är en värld jag gärna sjunker in i. Fast hade Maj själv vetat om det hade hon nog misstyckt å det grövsta:

Anita bara läser romaner och går på bio. Man kan inte leva sitt liv i berättelserna! Man måste också stå ut med det jordiska.

Rec.ex. från Norstedts.

Underbart är kort, eller The return of the Twitter-rec

Stackars åsidosatta sommarläsning – så underbar när den varar men ack så styvmoderligt behandlad när vardagen återvänder och man sätter sig vid datorn och funderar på hur det nu igen det var man gjorde när man skulle blogga..! Till mitt försvar ska sägas att jag åtminstone skrev det här inlägget för ett tag sedan, men förhandsinställde det till i dag då era ögon går i kors efter bokmässan och inte riktigt kan ta in stora sjok av text – men samtidigt gärna läser lite bloggar när ni ligger däckade i Den Stora Mässförkylningen™. Snällt va?

The Evolution of Mara Dyer av Michelle Hodkin
Handling på max 140 tecken: Mara undersöker sina krafter men omvärlden försöker hindra henne. Överraskande vändning mot slutet, onödigt tillrättalagd i min smak.
Omdöme på max 140 tecken: Saknar ettans rappa humor & dialog men inget kommer att stå mellan mig och nr 3 när den släpps. Mara köper många situationer utan protester?

vackramVackra människor av Peppe Öhman
Handling: Två par tycker småbarnslivet är enformigt och undrar om gräset är grönare på andra hippa Helsingforsadresser. Vem vinner och vem försvinner?
Omdöme: Ängslig Hfors-porr med bristfällig gestaltning. Inneställen prickas av som på bingo och karaktärerna liknar varandra. Mer redigering = susen

Rivers of London av Ben Aaronovichrivers
Handling: Mord leder till att poliskonstapel introduceras till ett magiskt London med hemliga spelregler. Älskar skämtsam referens till Harry Potter!
Omdöme: Rolig Londonskildring, gillar när Grant bekantar sig med magin. Tappar dock egen fokus och intresse med tidsresor etc. i bokens andra halva

Tiden går så fort när man tittar på den av Josefine Lindén
Handling: IVF -> jobbig spädbarnstid -> mamman kastar ut dottern från balkongen (!) och skäms i fängelset medan pappan vakar vid sjuksängen. Med mera!
Omdöme: Hej vad det går i denna mörka underhållningsroman, hade önskat mer fördjupning. Pappan känns inte trovärdig, verkar knappt arg på mamman ju?

längtanborLängtan bor i mina steg av Klara Zimmergren
Handling: Om att vara singel och känna den biologiska klockan ticka, om att hitta kärleken men fortsätta jaga den ”kompletterande” familjemedlemmen.
Omdöme: Zimmergren skriver lätt men aldrig lättsamt om ett tungt ämne. Sann historia, därför ibland (onödigt) stora hopp mot relevanta scener.

* * * * *

Inläggets handling på max 140 tecken: Fem sinsemellan väldigt olika böcker avhandlas i – onödigt? – rask takt. YA möter fantasy möter memoar. Av en slump: fyra olika nationaliter
Eget omdöme: Med tanke på hur mkt jag twittrar är det här oväntat svårt. Recensionerna blir väldigt onyanserade och bryska, det här blir nog inte en vana

Tidigare Twitter-recensioner här.

Den hemlighetsfulla skogen

Ibland blir skogen vred av Rebecka Åhlund XXX½
iblandDet här är den fristående fortsättningen på den oerhört stämningsfulla boken Flickan på tavlan, boken som skrämde hariga lilla mig trots att åldersrekommendationen är 9-12 år, haha. Den här gången åker Ella på kollo tillsammans med figurer vi minns från förra boken (Dylan!), men där finns också Lo som hon delar rum med, Lo med rosa hår och cigaretter i fickan och en blick som får det att kännas varmt i magen på Ella. Älskar det där, att Ella både kan tycka att Michel är snygg och att det är något fint med Lo, att hon när hon får höra att det är någon på lägret som tycker extra mycket om henne undrar om det är en kille eller en tjej. Inget liksom direkt utskrivet, men ändå något som känns fräscht i framför allt en barnbok. Bra där!
Stämningen i boken är inte lika stark som i Flickan på tavlan, idén och utgången känns mer förutsägbar, men det kan jag ännu vara okej med, däremot blir jag väldigt förvånad när boken strax efter en dramatisk scen bara pyser ut i ett slut på två sidor. Den här styggelsen finns det massor av i vuxendeckare, men jag blir lika upprörd varje gång sådant händer. En del av den stämning boken byggt upp pyser iväg som ur en ballong och lämnar en tommare än vad som hade varit nödvändigt.
Plus förresten för stämningsfulla omslag på båda böckerna! Gillar även titeln på denna.

Där är ni och här är jag

allashögarOch DÄR slogs dörrarna upp till Bokmässan i Göteborg, och HÄR sitter jag, inte alls på mässan utan hemma och undrar vad jag riktigt tänkte i början av året när jag skulle spara pengar och semesterdagar och inte åka dit i år. Nåväl, jag får väl lusläsa allas era blogginlägg, tröstköpa mig en bok eller två samt tänka på att jag nästa vecka inte kommer att drabbas av varken boksmälla eller Den Stora Mässförkylningen™, två garanterade följeslagare efter några dagar på Svenska Mässan.
Men ha så himla kul ni andra! Och skriv flitiga rapporter till oss hemma i stugorna, ok?

Prosalyrisk pärla!

What My Mother Doesn’t Know av Sonya Sones XXXX½
sonesSophie är kär i Dylan, hennes mamma och pappa grälar och hon önskar att hennes mamma skulle var mer som Grace eller Rachels mammor. Som faktiskt frågar dem saker och pratar med dem vid middagsbordet, inte bara tittar på såpoperor dagarna i ända.

After that we didn’t say anything else
but our bodies seemed to be
carrying on a conversation of their own,
leaning together
into every curve of the road,
sharing skin secrets.

Ett rätt enkelt upplägg faktiskt, men berättat så oerhört pricksäkert och starkt genom prosalyriken fascinerande form. Ibland en rolig liten knorr på slutet av varje ”kapitel”, men också väldigt mycket djup och sorg. En pärla!

Bokmässan – en studie i gifs

Vad går den där berömda bokmässan riktigt ut på, undrar ni kanske. Låt mig förklara det för er, punkt för punkt, med pedagogiska små gifs som hjälpmedel. Så här är det:

Torsdag kväll kl.17 då minglen börjar och man inser att man inte ätit något sedan sju samma morgon:
ekorre
När man på fem minuter ska köpa kaffe, gå på toaletten och förflytta sig mellan två seminariesalar:folkmassa2När man hamnar bredvid en Stor Författare på Park:becoolNär fredag morgon gryr och man borde infinna sig på mässan en halvtimme senare:krabbisNär man för första gången ska köpa den där räkmackan alla talar om och får höra vad den kostar:huhNär man köat i en halvtimme. Till fel seminariesal:whaaatNär man kanske har lite för späckat program under mässdagarna:sleepNär man är på mingel med s.k. kulturtanter:tantNär förlagen börjar sälja bort böcker billigare på söndagen men man redan har bagaget fullt. Och handbagaget. Och har postat två paket hem:spoilerNär det är flera timmar kvar i mässhallen och ens kompis bönar och ber på sina bara knän att man ska ge hen sin sista Resorb / huvudvärkstablett / chokladbit:resorbNär man äntligen får träffa sin favoritförfattare och ska säga något smart och originellt:

fangirlPark på lördag kväll då man egentligen skulle packa/ta ett bad på hotellrummet/sova:drunkMässhallen på söndag eftermiddag:ökenNär man äntligen kommer hem på söndag kväll:tröttChefen när man hålögd och förkyld dyker upp på jobb på måndagen efter bokmässan:

chefNär man ser att någon bokat in en obligatorisk utbildning hela måndagen efter bokmässan:why

Tadaa: Tartt!

The Secret History av Donna Tartt XXXX-

Hon berättar att lärare i klassiska ämnen på amerikanska universitet fortfarande kommer fram och tackar henne för att hon räddat deras fakultet, som hade hotats av nedläggning före ”Den hemliga historien”.

– SvD 18.5.2014

Donnas och min historia går långt tillbaka. Jag köpte boken redan sommaren 2011, och bokbloggarmaffians påtryckningar för att få mig att läsa denna kultbok har varit legio. I slutet av augusti meddelade jag sedan att jag äntligen gjort det, och se bara på bloggens statistik den dagen!

Screen Shot 2014-09-02 at 13.42.08Och vad tycker jag då, om denna moderna kultklassiker som får så många bokbloggare att andas in häftigt och med fuktglansiga ögon säga Åh, den har jag läst x gånger, där x oftast är ett tal mellan 5 och 20? Jodå, visst är det trevlig läsning, bra läsning. Visst vandrar jag sida vid sida med Richard Papen där andas in frisk Vermontluft och förundras av färgen på trädenas löv. Visst finns det citat som får också mitt hjärta att bulta snabbare:

”The Furies,” said Bunny, his eyes dazzled and lost beneath the bang of hair.
”Exactly. And how did they drive people mad? They turned up the volume of the inner monologue, magnified qualities already present to great excess, made people so much themselves that they couldn’t stand it.”

sec3Men den är också lång – och de där karaktärerna är inte särskilt trevliga va? Kanske har förhandsförväntningarna varit för höga och min bild av denna aka-porrens alma mater för högt uppskruvade – för sist och slutligen tycker jag inte de vandrar runt på universitetsområdet eller sitter och doppar pennor i bläckhorn särskilt mycket. Mest är de berusade, och någon är i gräl med någon annan. Det är kanske min största invändning mot The Secret History, att det inte bara är jag som är tveksamt inställt till karaktärerna, de verkar ju heller inte gilla varandra? Har kanske lite lösa förbindelser i hemlighet också, till höger och vänster, alla dessa spänningar under ytan. Ändå håller de stenhårt ihop som grupp, nä vet ni, det känns rätt främmande för mig.
Jag har läst, och jag har till stor del gillat. Stjärnögd är jag dock inte, och varför ni läst om boken tjugo gånger förstår jag nog inte heller. Men så är jag ju heller ingen omläsare.

#mässdress med fotfokus

Förra året tipsade jag heltäckande om #mässdress till bokmässan, i år blir det fokus på skodonen som, let’s face it, kommer att vara det som främst påverkar ert mående under mässdagarna.

textcon

Naturligtvis börjar jag med Conversen. Med text! Snyggelisnygga!

dicttomsNär jag var i Kalifornien i somras stötte jag för första gången på fenomenet Toms. Maken till mjuka och sköna skor har jag aldrig varit med om, synd att jag inte såg till de här ordboksmönstrade någonstans

romÄr Harlequin är ditt favoritförlag? Då kanske de här hemgjorda skorna med romanceomslag är något för dig?

comic-bootiesOm du däremot trivs bättre på Seriescenen är det inget som hindrar dig från att ändå se fab’ eller åtminstone lång ut

shOch när man bara inte pallar de höga klackarna längre är det skönt att svida om till ett par Sherlock Holmes-ballerinor! Om Holmes-fantasten Mattias Boström vill köpa ett par till sin fru hittar han dem här

”Hennes förnuft släpade efter henne i en tunn tråd…”

Himmelstrand av John Ajvide Lindqvist XXX+
himmelstrandEn sommarmorgon, fyra husvagnar utslängda på ett fält mitt ute i ingenstans. Campingplatsen är borta, liksom solen och mobiltäckningen. Kvar är bara husvagnarnas invånare och deras husdjur. Och, underligt nog, gamla slagdängor på radion.
Det här är grundförutsättningarna för Ajvide Lindqvists efterlängtade nya skräckroman, och precis som i den något liknande situationen i Stephen Kings av mig fortfarande oavslutade Under the Dome, är det inte så mycket varför som intresserar mig som vad som händer sedan. Hur reagerar människorna? Vilka roller axlar de i denna oväntade och något krisartade situation? Vem agerar, vem blir apatisk, hurudan eller vem blir man över huvudtaget i sådana här extrema situationer?

Peter tittar på hennes skälvande hand och undrar vad som kommer att hända om det inte går att ta sig härifrån och maten tar slut. Det är hemskt att tänka på. Och ganska intressant.

Så småningom får man blicka ner i djupet på Ajvide Lindqvists karaktärer, urscener ur deras liv, rädslor, skam, hemligheter. Trots detta kommer jag inte undan att karaktärerna inte känns särskilt mångdimensionerade, dem man fastnar för redan i början är dem man känner för ända till slut, det blir liksom inte mer nyanserat än så. Efter ett tag vill jag, likt karaktärerna, otåligt komma ifrån fältet – men inte så mycket för att jag skulle vara rädd utan för att jag helt enkelt inte känner mig särskilt engagerad.
Rec.ex. från Ordfront.

Sweet Valley-spökskrivaren

Jag vet ju att ni är många som läser här som, liksom jag, växte upp med Francine Pascals kaliforniska pastelldröm Sweet Valley som en grund för ett läsande liv. Här är en intressant artikel av en av spökskrivarna bakom serien, om hur själva spökskrivandet gick till, men också om omvärldens syn på spökskrivandet, hur det skilde sig från den akademiska världen och hur Jessica och Elisabeth fick representera olika delar av henne själv under flera år i hennes twentysomethings.

Tack för länken Kugge!

Frenchs fempoängare

The Secret Place av Tana French XXXXX
secÅh, känslan alltså, av att läsa en hett efterlängtad bok och till sin glädje och lättnad upptäcka att den inte bara motsvarar utom dessutom överträffar ens förväntningar! Tomheten och samtidigt den lyckliga känslan som följer efter att ha slagit igen pärmarna om något så fantastiskt. Jag talar naturligtvis om The Secret Place, Tana Frenchs femte fristående thriller om Dublin Murder Squad. Och HÄPP du thillerfobiker som vände bort blicken när ordet ”polis” dök upp – den här berättelsen må ha ett mord som grundramar, men åh vad mycket mer än det den är. Till att börja kan den ju konstateras utspela sig på en internatskola – mm, nu blev ni kanske lite intresserade va? Akaporrens dragningskraft går inte att förneka..!
Berättelsen utspelar sig parallellt i nutid och kring det som hände ungefär ett år tidigare, då Chris Harper från den intilliggande pojkskolan hittades död på flickskolan St Kilda’s. På St Kilda’s finns en anslagstavla, en ”secret place” där flickorna får hänga upp bekännelser och tankar om förälskelser för att lätta sitt hjärta, och där hittar Holly Mackey (dotter till polisen Frank Mackey känd från Faithful Place) en morgon en bild på Chris med texten I know who killed him. Inskjuten replik: senast när man läser beskrivningen av den där anslagstavlan och vad flickorna satt upp där är man fast! Det där kortet där någon skurit ut silhuetten av någon som sitter bakom ett insnöat fönster och skriker att ingen ser henne som hon egentligen är – mitt hjärta brister.

Holly för lappen till polisen Stephen Moran som hon känner från ett fall som vittne, och tillsammans med fallets ansvariga polis, Antoinette Conway, åker Moran ut till internatskolan. Försiktiga frågor blir allt intensivare i den ”låsta rummet”-miljö skolan utgör, och bara samspelet mellan Moran där han försöker imponera på Conway utan att verka som en uppmärksamhetstörstande hundvalp är fantastisk läsning. Även hans blick och snabba analyser av de åtta flickor, två konkurrerande ”gäng”, som hade haft möjlighet att lägga upp lappen på anslagstavlan är fantastiska; den bitchiga ledarfiguren, den dumma, den känsliga, den som skulle göra vad som helst för sina vänner…

Och sedan då det andra tidsspåret, det äldre. Det som räknar ner hur många månader och veckor Chris Harper fortfarande har kvar att leva, och som samtidigt handlar om så mycket annat, rentav.. viktigare saker? Om vänskap och flickskap, om kroppslighet, om makt och kärlek, om svek. Det är så träffsäkert beskrivet, så vackert satt på pränt, så bitterljuvt att läsa:

She wants to leap up and do a handstand, or get someone to race her fast and far enough to wreck them both: anything that will turn her body back into something that’s about what it can do, not all about how it looks.

Helena drar paralleller till Megan Abbots The Fever, jag håller med men tycker även att de teman Anna-Karin Palm tangerar med sin senaste novellsamling Jaktlycka är starkt närvarande också i Tana Frenchs text.

This mix of roaring rage and a shame that stains every cell, this crawling understanding that now their bodies belong to other people’s eyes and hands, not to them: this is something new.

Jag är helt andlös faktiskt. Hoppas å ena sidan att så många som möjligt ska hitta denna pärla till bok, klappar å andra sidan på mitt eget hundörade exemplar och tänker att någon kanske kommer att tycka att den är lite lång(sam). Kanske inte kommer att ha min fantastiska läsupplevelse. Stackars dem!

Bekanta eller okända pärlor

hjärtbok

Ibland undrar jag vilken som är den bättre känslan: att läsa en efterlängtad bok av en bekant författare och till sin lättnad märka att den är just så bra som man hoppades. Eller att hitta en helt okänd författare, en pärla bland alla sandkorn, och bli oerhört tacksam att någonting fick en att plocka upp just den boken?

Som tur behöver jag inte välja. Har man tur består ens läsning av båda två.

Mjeh-dystopi

Förvåningen – och besvikelsen – när jag hugger in på ytterligare en ungdomsdystopitrilogi leg(ja, det är ett ord, även om man måste ta en andningspaus mitt i det!) och liksom inte alls blir imponerad eller sugen på att läsa de kommande delarna. Tycker karaktärerna kändes träiga och relationerna sliskiga, och min sedvanliga favorit, nämligen beskrivningen av det dystopiska samhället, liksom portionerades ut i klumpar och inte alls så där stiligt som vissa författare behärskar. Enligt min pålitliga boktipsarkälla Fiktiviteter lär fortsättningen, Prodigy, dock bli betydligt bättre, men frågan är ju om jag verkligen kommer att prioritera att låna och läsa den när jag redan nu håller på att drunkna i en helt absurd mängd böcker jag hamstrat på mig på framför allt biblioteket den senaste tiden. En stor del av de här till exempel. Nja, kanske on a rainy day någon gång i framtiden, men just nu har jag inte tid för något halvdant.

Legend av Marie Lu alltså. Åtminstone gick den fort att läsa.

YA-böcker jag vill läsa

Jag läste en hel del YA-böcker* i somras, och nu är jag djupt nere i det trevliga träsket och vill fortsätta framåt! Här är en lista på böcker jag är nyfiken på, någon som läst dem eller som vill tipsa om annat jag bör läsa?

I’ll Give You the Sun/Jag ger dig solen, Jandy Nelson
Love Letters to the Dead, Ava Dellaira. Tips från en kund med liknande YA-smak som jag, mycket nyfiken! Har beställt den men lyckades klicka iväg bokbeställningen utan efternamn…
These Days Are Ours, Michelle Haimoff. Har beställt in den till jobbet och hoppas hitta den där i dag, fatta glädjen då jag såg att Johanna Lindbäck köpt den och preliminärt gillade
Rävsång, Christin Ljungqvist
The Beginning of Everything, Robyn Schneider. Blev nyfiken på den redan när Julia Skott gästbloggade om den på Bokhora, men köpte den slutligen i Kalifornien i somras. Sista steget blir att läsa den, hehe
Aristotle and Dante Discover the Secrets of the Universe, Benjamin Alire Saenz. Även denna är ett Kalifornien-köp, det fanns så fina bokhandlar med personalens tips i vart och vartannat hörn där
The Day Before, Lisa Schroeder
What My Mother Doesn’t Know, Sonya Sones. Tipset om den här, liksom Schroeders bok ovan har jag tipsats om på den här eminenta listan på Kulturkollo
Panic, Lauren Oliver (äger redan)
The Retribution of Mara Dyer, Michelle Hodkin. Avslutande delen i Mara Dyer-trilogin, släpps i november. Peppen!
Vill ha dig så illa, Gunnar Ardelius
Ibland blir skogen vred, Rebecka Åhlund. Tyckte författarnamnet lät bekant när jag läste Mats Strandbergs blogg, och insåg att det här är den fristående fortsättningen på barnboken jag älskade men blev rädd av!

*) YA står alltså för Young Adult. Jag tycker förresten det är sorgligt hur folk blir avskräckta så fort man råkar andas om att ett boktips man försöker sälja in är en ungdomsbok och de genast ryggar tillbaka – har de läst ungdomsböcker på sistone (klart de inte har)?! Tänk om de bara visste hur välskrivna många av dem är?

Tidskriften Fyrahundrafemtio ansöker om konkurs

Så sent som igår rekommenderade jag tidningen Fyrahundrafemtio i en kommentar här på bloggen, men alldeles nyss fick jag som prenumerant mail om att tidningen efter bara två nummer tvingats ansöka om konkurs. Så himla sorgligt, jag gillade verkligen den tidningen! För bra för att vara sann i denna dagens värld där tidningshusen faller som korthus..? :/

Att komma tillbaka men fortfarande saknas

Still Missing av Chevy Stevens XXX½
Igår hade vi bröllopsdag, min man och jag. När vi gifte oss för tre år sedan (åh vad tiden går!) var bland annat Helena supergullig nog att skicka en litet bokpaket för att gratulera. De två andra böckerna läste jag direkt samma höst, men den sista, Still Missing, blev stående i bokhyllan tills nu i sommar, då en kollega var helt lyrisk över en thriller vi precis fått in på finska. Jag blev nyfiken såklart, och efter en blick på först författarnamnet och sedan originalets titel inne i boken fick mig att inse att den här boken ju snällt väntat på mig därhemma i några år. Samtidigt som det är lite pinsamt det där, att inse hur länge boken fått vänta, kan jag samtidigt glädjas över att något åter väcker läslusten till just en specifik bok till liv.

stillNåväl, något om boken kanske? Annie jobbar som fastighetsförmedlare och håller precis på att sluta för dagen och låsa dörren till huset hon säljer, då en man i en paketbil kör upp på uppfarten. Men han blir ingen ny husägare, i stället kidnappar han Annie och för henne till en ensligt belägen stuga där de tillbringar ett drygt år tillsammans. Ett år fullt av misshandel, våldtäkter och rigorösa regler om allt från antal toalettbesök till när middagen ska stå på bordet.
Annies tid som kidnappningsoffer återberättas av henne själv, under samtal med en terapeut. Det här greppet har sina brister, de långa monologerna känns inte helt trovärdiga men de för historien framåt utan problem. Här handlar det till fullo om det jag tangerade i min recension av Barclays senaste thriller häromveckan, nämligen hur offret fortsätter att vara ett offer även om hon eller han kommit undan sin förövare. Skräcken sitter i, och Annie tillbringar natt efter natt i garderoben som är det enda ställe hon känner sig trygg. Hon går fortfarande på toaletten bara på de klockslag som hennes förövare, the Freak som hon kallar honom, tillät henne, och hon skyggar för fysisk beröring. Hon är inte den människa hon var innan hon blev kidnappad, den människan saknas fortfarande – still missing.
Så långt spännande och i viss mån gripande alltså! Själva upplösningen, och den starkt närvarade arv och miljö-tematiken känner jag lite mindre varmt för, men den hindrar tack och lov inte min läsupplevelse av en Helt Okej Thriller™ – ett uttryck passande nog myntat av just Helena, min goda gåvofé.

Bekännelse vs insikt?

När folk insåg att jag själv inte alltid bott här i stan, att jag var en betraktare, då blev det plötsligt betydelsefull litteratur, för att det inte var någon slags bekännelse. Det är märkligt, men jag tror att det är typiskt när det handlar om kvinnliga författarskap. Att det ses som finare när det inte är självupplevt. Då betraktas det som en insiktsfull social skildring.

Det är Denise Mina som säger så här, i sommarnumret av Books & Dreams. Mitt i det glättiga bokmagasinet plötsligt detta stråk av allvar, för det här är ju tyvärr inget nytt. Kultureliten dreglar efter Noréns och Knausgårds autofiktion, men så fort författaren är en kvinna blir det ”sämre litteratur” ifall det skulle råka finnas en gnutta verklighetsförankring.
Så himla skevt. Så himla tröttsamt.

Nu gör jag slut

Skymningens barfotabarn av Anna Jansson X½
skymningOkej så lite av det här är mitt fel, att jag bara fortsätter läsa den här serien trots att jag har tröttnat för länge sedan. Men det här måste väl ändå vara ett bottennapp?
En 92-årig man hittas skjuten i huvudet i ett litet gotländskt fiskeläge. Det finns inga vittnen, och grannarna är fåordiga, behåller hemligheter och gammalt groll för sig själva. Medan Maria Wern jobbar är hennes barn på sommarkollo, men även där går det vilt till då en flicka mobbas och tvingas göra saker mot sin vilja.
Men alltså: bristen på gestaltning?! Ingenting visas, utan allt återberättas. Barnen talar i styltiga onaturliga repliker, känslorna svallar och att någon bryter sig in i ens hem och badrum hindrar tydligen inte att man fem minuter senare sitter ner i soffan och pratar med hen. Alla är ensidigt goda eller onda, och alla manliga poliser har ett gott öga till Maria Wern. Nej vet ni vad, nu gör jag slut med den här serien!

Ofrivillig omläsning

Jag började läsa mitt bibliotekslån Om jag stannar av Gayle Forman, och efter ett tag tyckte jag en de av detaljerna känns bekanta. Kanske förknippar jag sjukhusscenerna med Afterwards? Men nej, när det börjar pratas om musikläger tvingas jag kolla på först den här bloggen och sedan de ännu äldre texterna på Blogspot-sidan, och visst har jag läst Om jag stannar (If I Stay) en gång tidigare, för inte mer än tre år sedan. Konstigt nog är jag inte alls lika lyrisk den här gången – snarare tycker jag att den glada familjens dialoger och pannkakstätande känns nästan Francine Pascal-artat i sin glättighet. Tydligen blev jag även rörd av bästa vännen och pojkvännen första gången jag läste, nu tycker jag snarast den överlägset starkaste scenen är direkt efter olyckan då CD-skivan fortsätter att spela samtidigt som den svårt skadade/döda familjen ligger utfläkt på olycksplatsen.ifi
Så konstigt att jag kan ändra åsikt så pass radikalt på en relativt kort tid – gissa bara om det här förstärker min rädsla att läsa om gamla älsklingsböcker! Bland dem ligger nog White Oleander bäst till ifall jag skulle våga mig på det där med omläsning, men den är det å andra sidan ännu längre sedan jag läste..! Tänk om jag skulle vara tvungen att omforma min åsikt om den?

If I Stay har förresten biopremiär i Finland i dag. Jag kommer inte att hänga på låset för att se filmen, men samtidigt är det inte omöjligt att jag någon gång ser den, kanske i hemmasoffan eller potentiellt fulgråtande på ett flygplan?