När folk insåg att jag själv inte alltid bott här i stan, att jag var en betraktare, då blev det plötsligt betydelsefull litteratur, för att det inte var någon slags bekännelse. Det är märkligt, men jag tror att det är typiskt när det handlar om kvinnliga författarskap. Att det ses som finare när det inte är självupplevt. Då betraktas det som en insiktsfull social skildring.
Det är Denise Mina som säger så här, i sommarnumret av Books & Dreams. Mitt i det glättiga bokmagasinet plötsligt detta stråk av allvar, för det här är ju tyvärr inget nytt. Kultureliten dreglar efter Noréns och Knausgårds autofiktion, men så fort författaren är en kvinna blir det ”sämre litteratur” ifall det skulle råka finnas en gnutta verklighetsförankring.
Så himla skevt. Så himla tröttsamt.
Bokbabbel 
Bra citat av Denise Mina. Och jag håller med dig om att det är tröttsamt med synen på manliga kontra kvinnliga författare.
För övrigt är jag inte så förtjust i Books & Dreams. Har du läst 450? Vad tycker du i så fall om den?
B&D var ett spontanköp i somras i Sthlm, men jag tycker den blir för glättig och med för mycket fokus på mat och resor och inte alls böckerna. Älskar 450, det är som ett mellanting av ViLäser och Filter, matiga texter men också kortare notiser, rekommenderar! Väntar ivrigt på dubbelnumret som kommer nu i september, sedan måste jag väl förnya min lilla miniprenumeration..!
Har funderat på 450 men nu ska jag ta tag i saken och prenumerera! Kul!
Har absolut inget med det här inlägget att göra, men tänkte att du kunde vara intresserad: http://www.kenyonreview.org/kr-online-issue/2013-winter/selections/amy-boesky-656342/
Haha, först såg jag bara ghostwriting och tänkte att redan det är intressant, men sedan såg jag de magiska orden SWEET VALLEY HIGH. Tack, ska läsa vidare! 😀