Himmelstrand av John Ajvide Lindqvist XXX+
En sommarmorgon, fyra husvagnar utslängda på ett fält mitt ute i ingenstans. Campingplatsen är borta, liksom solen och mobiltäckningen. Kvar är bara husvagnarnas invånare och deras husdjur. Och, underligt nog, gamla slagdängor på radion.
Det här är grundförutsättningarna för Ajvide Lindqvists efterlängtade nya skräckroman, och precis som i den något liknande situationen i Stephen Kings av mig fortfarande oavslutade Under the Dome, är det inte så mycket varför som intresserar mig som vad som händer sedan. Hur reagerar människorna? Vilka roller axlar de i denna oväntade och något krisartade situation? Vem agerar, vem blir apatisk, hurudan eller vem blir man över huvudtaget i sådana här extrema situationer?

Peter tittar på hennes skälvande hand och undrar vad som kommer att hända om det inte går att ta sig härifrån och maten tar slut. Det är hemskt att tänka på. Och ganska intressant.

Så småningom får man blicka ner i djupet på Ajvide Lindqvists karaktärer, urscener ur deras liv, rädslor, skam, hemligheter. Trots detta kommer jag inte undan att karaktärerna inte känns särskilt mångdimensionerade, dem man fastnar för redan i början är dem man känner för ända till slut, det blir liksom inte mer nyanserat än så. Efter ett tag vill jag, likt karaktärerna, otåligt komma ifrån fältet – men inte så mycket för att jag skulle vara rädd utan för att jag helt enkelt inte känner mig särskilt engagerad.
Rec.ex. från Ordfront.