The Secret History av Donna Tartt XXXX-
Hon berättar att lärare i klassiska ämnen på amerikanska universitet fortfarande kommer fram och tackar henne för att hon räddat deras fakultet, som hade hotats av nedläggning före ”Den hemliga historien”.
Donnas och min historia går långt tillbaka. Jag köpte boken redan sommaren 2011, och bokbloggarmaffians påtryckningar för att få mig att läsa denna kultbok har varit legio. I slutet av augusti meddelade jag sedan att jag äntligen gjort det, och se bara på bloggens statistik den dagen!
Och vad tycker jag då, om denna moderna kultklassiker som får så många bokbloggare att andas in häftigt och med fuktglansiga ögon säga Åh, den har jag läst x gånger, där x oftast är ett tal mellan 5 och 20? Jodå, visst är det trevlig läsning, bra läsning. Visst vandrar jag sida vid sida med Richard Papen där andas in frisk Vermontluft och förundras av färgen på trädenas löv. Visst finns det citat som får också mitt hjärta att bulta snabbare:
”The Furies,” said Bunny, his eyes dazzled and lost beneath the bang of hair.
”Exactly. And how did they drive people mad? They turned up the volume of the inner monologue, magnified qualities already present to great excess, made people so much themselves that they couldn’t stand it.”
Men den är också lång – och de där karaktärerna är inte särskilt trevliga va? Kanske har förhandsförväntningarna varit för höga och min bild av denna aka-porrens alma mater för högt uppskruvade – för sist och slutligen tycker jag inte de vandrar runt på universitetsområdet eller sitter och doppar pennor i bläckhorn särskilt mycket. Mest är de berusade, och någon är i gräl med någon annan. Det är kanske min största invändning mot The Secret History, att det inte bara är jag som är tveksamt inställt till karaktärerna, de verkar ju heller inte gilla varandra? Har kanske lite lösa förbindelser i hemlighet också, till höger och vänster, alla dessa spänningar under ytan. Ändå håller de stenhårt ihop som grupp, nä vet ni, det känns rätt främmande för mig.
Jag har läst, och jag har till stor del gillat. Stjärnögd är jag dock inte, och varför ni läst om boken tjugo gånger förstår jag nog inte heller. Men så är jag ju heller ingen omläsare.
Bokbabbel 
I somras läste jag Interestings av Meg Wolitzer och den fick mig att tänka på Tartt’s Secret History. Båda böcker har en grupp av unga studenter och deras relationer är mycket tighta. Det skulle vara intressant att jämföra dessa två, men tyvärr minns jag inte särskilt mycket om detaljer i Tartts’s bok. Läste den kanske för 20 år sedan. 🙂
Åh, jag har fått den boken av DHH-vurmaren Helena (på Dark Places), låter som om jag borde prioritera den ytterligare i min oändligt stora läshög alltså 🙂
Kanske hade du gillat bättre om du läst den för några år sedan? Fastslaget läste den ju visserligen just 2011 (på bröllopsresa i new England, kan haft med saken att göra) och älskar!
Kanske om jag hade varit yngre och hört den hypas lite mindre – å andra sidan kan jag nog ha förundrats över det långsamma och de otrevliga typerna redan då? Mm, New England!
Jag har börjat på boken, igen, och lagt ifrån mig den igen. Inte för att den är dålig utan för att jag vill ha tid att riktigt komma in i den. Att vara på rätt humör. Har haft den stående i hyllan minst lika länge som dig.
Förstår vad du menar, jag började på ”The Goldfinch” förra hösten då det var galet stressigt med jobb och studiedeadline – det funkade naturligtvis inte. Sommaren var en bra tid för DHH visade det sig, jag tror att vissa böcker kräver tiden och försjunkandet
Blev lite förvånad när du skrev att den är lång. Än mer förvånad blev jag kollade upp sidantalet på Adlibris. 703 sidor. Det är väldigt konstigt men jag skulle ha sagt runt 3-400 om någon frågat. Bevisligen länge sedan jag läste den.
Jag vet inte, kanske är den riktad till en målgrupp i 20-årsåldern? Jag älskade den då i alla fall men är lite sugen på att läsa om.
Haha, då är du nog en sådan som älskade den, som inte ville att den skulle ta slut. Riktad vet jag inte, men de flesta som jag vet att har älskat den har läst den just som 20-åringar. Jag är ju ändå 27… 😉
Jag försökte mig på att läsa Den hemliga historien för några år sedan men orkade inte igenom den. Jag har iofs väldigt svårt för tegelstenar, så kanske var det inte så överraskande, men jag tror att åldern också spelade in. Den ska nog läsas när man är runt 20 år, inte runt 30 år.
Det är fint hur de här människorna som INTE har läst DHH ploppar upp som svampar varje gång jag skriver om den, även om det är jag som har fått bära oket av att vara den sista om inte människan så åtminstone bokbloggaren som inte har läst den 😀