Happy Halloween!Nu vet jag ju att många i bokbloggarmaffian är riktiga skräckvurmare, så det mest skrämmande på den här bilden är så klart att någon har k-l-i-p-p-t s-ö-n-d-e-r boksidorna..!
Varning, känsliga #boblmaffare!
6
Månadsarkiv: oktober 2014
Grattis Kjell!
Hurra för Kjell Westö som får Nordiska rådets litteraturpris för romanen Hägring 38! Kul för Finlands (och Svenskfinlands) del och litteratur också. Passar även på att på mikronivå gratulera mig själv, eftersom det här ju faktiskt är en pristagare och bok jag har läst!
”Panic”
Panic av Lauren Oliver XXX½
Carp. Ett litet och fattigt samhälle, och nu är det sommarlov och ungdomarna har tråkigt. Tur då att det finns Panic, den traditionella hemliga tävlingen som de som gått ut high school får ägna sig åt. Alla i skolan samlar in pengar, så den som vinner går hem med en rejäl vinst på flera tiotusen dollar. Tillräckligt för att komma bort från Carp och kanske skapa sig ett nytt liv.
Men först ska man klara utmaningarna så klart. Natalie vill bli Hollywood-skådis, Dodge behöver pengar för sin systers sjukhusräkningar och Heather går från början egentligen med bara för att hon ser sin pojkvän kyssa en annan tjej. Sist i kvartetten av ungdomar vi får följa har vi Bishop, han är inte med i tävlingen och ser kanske därför lite mer nyktert på hur galna utmaningarna riktigt är. Springa över en motorväg med förbundna ögon till exempel, hallå!
Det är spännande och ett trevligt tidsfördriv (för mig som läsare alltså, inte själva tävlingen, haha!), men jag tycker boken tappar en del av den initiala stämningen mot cirka andra halvan. Blir inte lika tät stämning utan mest bara ångest. Ändå klart läsvärd vill jag framhålla, jag gillar Lauren Oliver!
Spring has sprung
Har ni sett de glada nyheterna mitt i höstrusket? Nämligen att förlagens vårkataloger har börjat ploppa upp?
#Boblmaf ba:
Bokmässa och bibliotekslån
Helsingfors bokmässa kom och gick, jag var där på torsdag och lördag och hann som vanligt med betydligt färre program än jag tänkt mig eftersom man ju träffar så många bekanta man vill hinna prata och hänga med. Men det är okej, jag är ju också en av de där kulturtanterna som nämns i den lilla intervjun Radio X3M gjorde med mig inför mässan, som alltså kryper fram ur min läskammare och gläds över att få möta likasinnade läsande vänner.
Just på bokmässan gjorde jag inga andra inköp än Jolin Slottes nya roman, men det var nog lika så bra om man ser till den stadigt växande bibliotekslånehögen härhemma:
Alla barnen lånade en biblioteksbok, utom Bokbabbel, hon lånade som en tok.
Blir det inte stressigt? frågade en kompis som var på besök. Jo, skräckblandad förtjusning är väl den rätta benämningen. Var ska jag börja..? Måste åtminstone se till att frysa resten av mina reservationer (jodå, det finns fler…), för det här börjar bli ohållbart.
Sonya Sones igen
Vad min flickvän inte vet av Sonya Sones XXXX-
Översättning: Ylva Stålmarck
Jag antar att man kan säga att det här är en fristående fortsättning på What My Mother Doesn’t Know som på svenska är översatt till Vad mina vänner inte vet, men jag tycker nog att man ska försöka läsa dem i rätt ordning för att lättast hänga med och uppfatta alla nyanser. Den här boken tar vid i exakt samma sekund som den förra slutade, men den här gången är det ur Robins perspektiv man får följa allt – den spirande kärleken, känslan av att ha någon man tycker så otroligt mycket om i sin famn, sorgen när andra vänder ryggen till. Jag tycker om att Robin får ett eget liv bortom Sophie också, att han börjar på konstkurs och får leva upp, komma bort från det ok som skolvärlden blivit för honom.
Jag är inte lika lyrisk – pun intended, de här böckerna är alltså skrivna på prosalyrik – över den här som över den första boken, framför allt tycker jag det blir lite för prutthurtigt med allas hollywoodaktiga insikter där mot slutet. Sedan känns Robins röst inte riktigt lika stark som Sophies – må det sedan vara andra boken-fenomenenet eller översättningen eller bara min egen subjektiva smak som spelar in kan jag inte uttala mig om. Jag håller ändå fast vid att de här böckerna är riktigt riktigt bra, och lärare och bibliotekarier inom #boblmaf har dessutom vittnat om att de här är böcker som går hem både hos vana och ovana läsare, vilken konst är inte det, hos en författare? Missa alltså inte!
Meanwhile in Finland: barn- & ungdomslitt i Bokextra
… och på tal om det jag skrev imorse om Augustprisets barn- och ungdomsbokskategori: imorse damp även Hufvudstadsbladets bokbilaga Bokextra ner i brevlådan, och hur många barn- och ungdomsböcker/-författare nämns eller intervjuas på de 32 sidorna i den? Maria Turtschaninoff berättar svaret på sin blogg: EN BOK. Som dessutom är ett tips av en aktuell författare (heja Susanne Ringell), och med andra ord ingen kulturredaktionen själv valt att uppmärksamma. Jag tycker ändå att HBL är rätt bra på att uppmärksamma B&U-böcker på sina kultursidor, men det här känns ju mer tveksamt.
Så jo, vi har en lång bit att gå även här.
Några ord om Augustpriset
Det svenska Augustpriset är, liksom den finska motsvarigheten Finlandiapriset, något av ett
folkligt pris och ett pris jag själv gärna håller koll på. Många böcker som nominerats eller vunnit har jag själv läst och tyckt om, antingen före själva nomineringen eller ibland efteråt. August och Finlandia är ofta – men inte alltid! – en slags kvalitetsstämplar för böcker jag kan komma att tycka om. I år ser jag till exempel Kristina Sandbergs Liv till varje pris bland de nominerade, något som gläder mig även om jag samtidigt får en svag Oscars-nomineringskänsla, ni vet när stora trilogier som LOTR m.fl. får hundra nomineringar först för den tredje filmen för att liksom täcka upp hela trilogin.
En diskussion som länge förts men som blossat upp rejält i år p.g.a. icke-bredden bland de nominerade i år, är den (alldeles för) stora nomineringsklassen barn- och ungdomslitteratur. I den ska nämligen allt från pekböcker till faktaböcker för åttaåringar till romaner för femtonåringar klämmas. Jag, som redan tidigare men framför allt det här året, har läst mängder av ungdoms- och crossoverböcker, är också besviken och förstår ungdomsboksförfattarnas upprördhet. Bland annat Lisa Bjärbo och Christin Ljungqvist har skrivit bra om det. På sin Facebook-sida svarar Augustpriset att priset sedan 1992 varit uppdelat i sina tre klasser, och att det av praktiska och ekonomiska skäl är bra att det fortsätter så. Inte heller lyriken har fått en egen klass, jämför de det med, men jag tycker läsambassadören Johanna Lindbäcks svar där under är bra: att grundpremissen för vuxenklasserna är att läsaren befinner sig på samma nivå. Det gör inte en tvååring och en 17-åring.
Det är ingen enkel diskussion och gränsdragning så klart, men med sjunkande läsförståelse och samtidigt en utlåningsstatistik som tyder på läsintresse hos barn och ungdomar vore det fint att se Augustpriset vidga sina kategorier och ta klivet in i 2010-talet.
Den 24:e november får vi veta vem som vunnit.
Axplock ur mässprogrammet
Här är en del av de programpunkter på helgens bokmässa jag ringat in med röd penna i 
mässprogrammet, kanske ses vi på något av dem? Troligen kommer jag att hänga på mässan på torsdag eftermiddag samt lördag, men man vet ju aldrig…
Torsdag
– Att bygga ett eget universum. Edith Södergran, 11.00
– Tove Jansson. Tee työta ja rakasta. Katri Vala, 13.00
– Kustantamon kulisseissa. Aino, 13.00
– Närhelst hon kommer. Edith Södergran, 16.00
– Allålderskris. Edith Södergran, 16.30
– Kriitikot vs. kirjabloggaajat. Kullervo, 17.00
Fredag
– Fantasy = verklighetsflykt? Edith Södergran, 11.00
– Maraminne. Totti, 11.30
– Käsikirjoituksesta kirjaksi. Aino, 13.00
– Att återberätta en roman. Totti, 14.30
– Avaimia ajattomiin suomalaisiin sisustuksiin. Wine Corner, 14.30
– Tove Jansson 100 år. Vägen från Mumindalen. Edith Södergran, 15.00
– Pohjanmaa: Kolme sisarta, Valkea kuulas, Rakas minkki. Katri Vala, 16.30
– Svenska Yles litteraturpris. Edith Södergran, 17.00.
– Ankkamestari Don Rosa. Aleksis Kivi, 17.30
– Basses bästa. Edith Södergran, 17.30
Lördag
– Rikostarinoita 1920- ja 1930-lukujen Suomesta. Mika Waltari, 11.00
– TATUH. Kärlek, Sjukdom, Död. Edith Södergran, 11.00
– ”Medan jag skriver har jag dig här”. Edith Södergran, 12.00
– Minkriket. Totti, 12.30
– Kirjeitä Tove Janssonilta. Katri Vala, 13.00
– Miten tullaan kirjailijaksi? Aino, 13.00
– E-kirjan lukijat Suomessa – paneelikeskustelu. Kullervo, 13.00
– Varistyttö, Unissakulkija & Varjojen huone. Mika Waltari, 15.30
– Äkta kärlek? Edith Södergran, 16.30
– Murhapaikkana stadi. Mika Waltari, 17.00
– Taivaslaulu. Katri Vala, 17.30
Söndag
– Älä koskaan pyyhi kyyneleitä.. Aleksis Kivi, 11.00
– Status: parisuhteessa. Louhi, 12.00
– Österbotten: alla berättelsers moder. Edith Södergran 12.30
– Kirjailija ja some-julkisuus. Takauma, 12.30
– Jäljitetty: Susiraja 3. Louhi, 13.00
– Helsinki noir. Kullervo 15.00
– Maresi. Louhi, 16.30
Pillermissbruk i förorten
All Fall Down av Jennifer Weiner XXXX
Allison balanserar en framgångsrik blogg, ett (alldeles för) stort hem, en känslig femåring, en sjuk pappa och ett briserande äktenskap. Runt runt snurrar det vardagliga ekorrhjulet, och allt fortare går det. Lite underlättar det att svälja ett piller när dottern skriker alltför högt eller när mannen åter gått och lagt sig i gästrummet. Fast sen blir det där ena pillret två, och dem tar man redan när man vaknar och inte först framåt eftermiddagen och den där ena läkaren ringde man och bad om receptpåfyllning så sent som förra veckan så nu måste man hitta en ny läkare och…
Helena tyckte lite skamset att Allisons problem inte verkade såå betungande, men för mig är det just det som är boken styrka, att den kryper nära. Allisons ångest och problem känns mer för mig som läsare, just för att hennes liv är betydligt mer likt mitt än, säg, en heroinmissbrukare utan jobb och bostad. Just för att hennes missbruk börjar som något ledsamt men i princip rätt så oskyldigt, och som sedan har eskalerat till avgrundens rand innan hon själv har fattat någonting. Hur blev det så här? frågar sig Allison när hennes livs stora kärlek suckar demonstrativt och stänger in sig i badrummet tills han tror att hon har somnat. När hon inte räcker till – inte orkar räcka till – för sitt enda barn. När hon rafsar i handväskan och badrumsskåpet på jakt efter ett enda litet piller, kanske bara ett halvt, kanske bara en smula. Hur blev det så här..?
Jag tycker om omslaget förresten, det kanske inte vinner pris för originalitet, men det är ändå effektivt. Dämpat – sobert!- mörkblått och sedan de där granna lyckopillren bredvid koppen…
Småtrevligt men inte banbrytande
Den stumma flickan av Hjorth & Rosenfeldt XXX½
Psykologen och profileraren Sebastian Bergman är tillbaka med sitt riksmordsgäng, och hör och häpna så är just Sebastian inte den skitstövel han varit i de tidigare böckerna. Mycket av boken kretsar ändå kring dels hans hemlighet, dels hans sorgliga förflutna. Fallet som Riksmord får ta sig an är ett massmord i det småsömniga Torsby – en familj som öppnat dörren när någon ringt på och sedan blivit brutalt nermejade med gevär, en efter en. Mamma, pappa, barn. Fast det finns några små fotspår i blodet som inte tillhör de döda barnen, det fanns en kusin på besök och hon har flytt. Har hon sett något, det undrar både polisen och mördaren…
De tidigare böckerna i serien har ju varit riktiga bladvändare, och även profilerararbetet intresserar mig. Den stumma flickan känns dock inte som något banbrytande, jag läser mest av gammal vana och för att jag redan är fäst vid serien, inte för att det är gastkramande spännande. Förutom den där typiska Hjorth & Rosenfeldtska knorren på slutet, där bränner det till, men utvecklingen får vi tydligen vänta på till nästa bok. Okejdå, när kommer den?
Rec.ex. från Norstedts.
Nytt bokbloggarordspråk med höstrusktouch
Det finns inget dåligt väder, det finns bara dåliga böcker.
Och vinnaren är…
Testade för första gången den i bloggvärlden så bekanta random.org och fick fram en lycklig vinnare i utlottningen av bokmässebiljetter, grattis Raitalammas, du borde ha fått mail av mig!
Hoppas ni andra tar er till mässan i alla fall! Just nu ser det ut som om jag ska gå på torsdag och lördag, men det kan nog ännu ändra. Har bläddrat lite i programmet och tänkte lista lite intressanta programpunkter när mässan närmar sig. Har ni redan spanat in något eller någon ni absolut måste se?
Känslor äger rum
På sitt Lande kan människan på ett förunderligt sätt vara både borta hemifrån och innerst hemma på samma gång.
Jag läste Pia Ingströms essäbok Känslor äger rum. Liv i hem stuga och villa i somras, sittande just på verandan på vårt sommarställe en varm julidag när dagarna redan började anta en lite bitterljuv ton i kanterna eftersom semestern och 
landevistelsen med den höll på att lida mot sitt slut. Jag läste de två första essäerna, den om hemmet och sedan med särdeles glupska ögon den om landställen, och fann mig själv både nicka intresserat och fnissa igenkännande. Ingström blandar Bordieus teorier med enkätsvar ur en ”gallup” Svenska Litteratursällskapet gjort, små intervjuer med bekanta och egna reflektioner. Som sagt är det speciellt sommarstugedelen som slår an en sträng hos mig, den där trygga platsen att återkomma till år efter år, där stigar och vikar kanske fått namn efter något specifikt som hänt familjen där en gång. Där det krävs att man känner stället utan och innan för att veta vilket fönster som inte går att öppna och hur man bäst eldar i spisen. En plats som blir ett andningshål, ett ställe att komma ifrån vardagen samtidigt som man kanske är som allra mest ”sig själv” där. Men också en plats som kan orsaka mycket smärta, som blir orsaken till släktfejder och år av iskall tystnad. Det är viktiga saker, hemmen, landställena, platser det är omöjligt att förhålla sig helt neutralt till.
Titeln förresten, genialisk!
Två böcker jag inte blir helt klok på
Två böcker som jag läst på sistone och som jag inte riktigt blir klok på. Vad vill de, och vad tycker jag själv? Den ena var These Days Are Ours av Michelle Haimoff, om tiden i New York sex månader efter 9/11, då en underlig stämning belägrat åtminstone de unga 20plussarna boken kretsar kring. De är inte rädda för terrorism, förhåller sig snarare till det som något som kan få dem att slippa arbetsintervjun de ska på. Jag gillar det osentimentala, att det inte blir så där amerikanskt patriotiskt det lätt tenderar att bli i framför allt filmer. Och jag gillar en hel del med boken också, huvudpersonens samtal med Adrian, och detaljen att mamman bara klär sig i svart, att man liksom förstår att det inte alltid varit så. Likaså är huvudpersonen, Haileys, jakt på ett jobb hon kan få utan sina rika föräldrars kontakter hedransvärd, men mitt problem med boken är kanske att just jobbsökandet i princip är det enda som händer. Missförstå mig inte nu, jag behöver inte en bok med Dan Brown-aktig action, men den där håglösa jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv-känslan är rätt… tråkig att läsa om faktiskt. Även om den är skildrad mitt i prick.
Den andra vagt diffusa boken är Alice Osemans Solitaire, en bok jag lånade på
biblioteket efter att ha sett den cirkulera omkring på Tumblr ett bra tag – vet ni, det är där jag ser alla YA-böcker numera! Här har vi i stället Tori Spring som går nästsista året i en flickskola där pojkar släpps in i de två äldsta årskurserna. Tori gillar inte så mycket annat än att sova och blogga – My laptop is my soulmate – och kanske att se på film. Och sin bror Charlie gillar hon, men han mår inte så bra för tillfället, bättre än förra året då Det Där hände, men fortfarande inte bra. Bästisen Becky vill hångla och festa, Tori vill mest göra ingenting. Och så dyker bloggen Solitaire upp, den ordnar pranks på skolan och får alla på sin vakt och kanske vaknar också Tori ur sin dvala litegrann?
Tori är cynisk, det gillar jag, och brodern Charlie är hjärtskärande i sin smärta. Men de andra människorna, vännerna och familjen, jag tycker de känns platta och därför irriterande. Även över den här boken vilar en känsla av håglöshet, men inte en gnistrande smärtsam version, utan snarare mest en trött och novembrig känsla. Jag söker mig gärna till litterärt mörker, men då ska det kännas, inte bara vara så där vagt irriterande och obehagligt som ett par våta strumpor.
Nobelbingo 2014
Fransmannen Patrick Modiano tilldelades för en dryg timme sedan Nobelpriset i litteratur 2014, och en nästan lika gammal tradition som själva priset är att man sedan spelar Bokbabbels Nobelbingo:
Har hört talas om författaren tidigare – 1 poäng
Har en bok av författaren hemma i bokhyllan – 1 poäng
Har läst en av författarens böcker – 1 poäng
Har läst flera av författarens böcker – 1 poäng
Gissade rätt – 1 poäng
Mitt egna saldo för i år var svaga en poäng för att namnet lät vagt bekant. Det här spelet är helt klart inte min styrka, haha!
Nobelbingot tidigare år: Alice Munro 2013, Mo Yan 2012, Tomas Tranströmer 2011, Mario Vargas Llosa 2010.
Tomine-teckningar
New York Drawings av Adrian Tomine
Jag gillar verkligen Adrian Tomines tecknestil, kolla t.ex. gärna in hans serieböcker Shortcomings och Summer Blonde. New York Drawings är just vad titeln låter påskina: teckningar. Skisser ur stadsbilden, möten på tunnelbanan, ensamma människor på caféer. Många New Yorker-omslag.
Hade jag fått önska hade jag gärna läst mer – seriesnuttar eller allra helst något sammanhängande med staden som fond. Samtidigt är denna skissamling i sin enkelhet faktiskt alldeles genialisk, jag tycker verkligen om bilderna, färgerna, detaljerna. Mötena. Och så teckningarnas titel därtill, välvalda och inte sällan med en dubbeltydighet. Som den fantastiska bilden ovan, där två tunnelbanevagnar möts på en station och två människor som läser samma bok tittar upp och får syn på varandra. Missed Connection heter den.
Eller den här, för oss bokmalar särskilt passande, Caught Read-Handed. Bokhandelsägaren som öppnar dörren till sin butik samtidigt som grannen tar emot ett paket från den där bokhandelsjätten som behandlar författare, förlag och bokhandlar så illa, men som det är så lätt att hänfalla åt ändå.
Jag inser att jag tänker på New York Drawings på fel sätt. Det behövs ingen övergripande historia, varje bild är en berättelse i sig. Åtminstone början till en berättelse, kanske kan den få en fortsättning i ditt eget huvud?
Hfors bokmässa + utlottning!
23-26.10 är det dags för Helsingfors bokmässa, ska ni gå? I år fick man som bloggare 
ansöka om att ackreditera sig – ett fint initiativ tyckte jag redan innan min ansökan godkändes. Nu kan ju inte Helsingfors och Göteborgs bokmässor direkt jämföras, det finns inga seminarier i Hfors och de utländska gästerna är betydligt färre här på hemmaplan. Biljettpriserna skiljer sig därmed också åt (speciellt om man räknar med seminariekortet alltså), men trots det känns initiativet att låta också bloggare (och inte bara journalister) komma och gå varje dag, med ett rum för att hänga upp jackan och vila fötterna/huvudet i, som något högst välkommet och uppskattat!
Jag har fått två inträdesbiljetter att lotta ut (lottar ut dem i ett par så kan du ta med någon som får bära dina bokinköp). Du deltar genom att svara i kommentarsfältet nedan senast söndag 12.10. Kom ihåg att ange din mailadress!
Soon, very soon
TBR, ASAP. Läspeppen är det ingen brist på, tiden däremot. Och sedan kan det ju hända att jag har cirka jättemånga biblioteksböcker hemlånade också, oh well.
Vilken bok ska ni ta tag i bara ni får tid?
B-filmskänsla i Brighton
Ett bindande löfte av Erin Kelly XXX-
Översättning: Ylva Stålmarck
Journalisten Luke Cousidine flyr sin sjukligt svartsjuka ex-pojkvän och hamnar i ett blåsigt Brighton där måsarna skränar över ödsliga pirer och människor tar skydd från regnet i mörka barer. Luke drömmer om ett scoop i form av en djupintervju med en gammal och numera reformerad gangster, Joss Grand, vars självbiografi han hoppas få skriva i truman capotesk anda.
Jag är tudelad. Jag gillar miljöerna, och skrivandet, den lokala förmågan Sandy med sitt hus proppfullt av gamla tidningsurklipp och en en blick som sett lite för djupt ner i gin-glaset. Samtidigt kommer jag inte undan en känsla av att den här boken känns mera b-film än Kellys tidigare alster, karaktärerna är plattare och vissa av replikerna riktigt styltiga. Det här är också den enda bok av Kelly jag inte läst på originalspråk, och utan att kunna sätta fingret på specifika formuleringar tycker jag att boken känns just lite översatt. Snowflake kallar däremot språket spänstigt, tänk så olika det kan vara!
Bokbabbel 