Två böcker jag inte blir helt klok på

theseTvå böcker som jag läst på sistone och som jag inte riktigt blir klok på. Vad vill de, och vad tycker jag själv? Den ena var These Days Are Ours av Michelle Haimoff, om tiden i New York sex månader efter 9/11, då en underlig stämning belägrat åtminstone de unga 20plussarna boken kretsar kring. De är inte rädda för terrorism, förhåller sig snarare till det som något som kan få dem att slippa arbetsintervjun de ska på. Jag gillar det osentimentala, att det inte blir så där amerikanskt patriotiskt det lätt tenderar att bli i framför allt filmer. Och jag gillar en hel del med boken också, huvudpersonens samtal med Adrian, och detaljen att mamman bara klär sig i svart, att man liksom förstår att det inte alltid varit så. Likaså är huvudpersonen, Haileys, jakt på ett jobb hon kan få utan sina rika föräldrars kontakter hedransvärd, men mitt problem med boken är kanske att just jobbsökandet i princip är det enda som händer. Missförstå mig inte nu, jag behöver inte en bok med Dan Brown-aktig action, men den där håglösa jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv-känslan är rätt… tråkig att läsa om faktiskt. Även om den är skildrad mitt i prick.

Den andra vagt diffusa boken är Alice Osemans Solitaire, en bok jag lånade påsoli biblioteket efter att ha sett den cirkulera omkring på Tumblr ett bra tag – vet ni, det är där jag ser alla YA-böcker numera! Här har vi i stället Tori Spring som går nästsista året i en flickskola där pojkar släpps in i de två äldsta årskurserna. Tori gillar inte så mycket annat än att sova och blogga – My laptop is my soulmate – och kanske att se på film. Och sin bror Charlie gillar hon, men han mår inte så bra för tillfället, bättre än förra året då Det Där hände, men fortfarande inte bra. Bästisen Becky vill hångla och festa, Tori vill mest göra ingenting. Och så dyker bloggen Solitaire upp, den ordnar pranks på skolan och får alla på sin vakt och kanske vaknar också Tori ur sin dvala litegrann?
Tori är cynisk, det gillar jag, och brodern Charlie är hjärtskärande i sin smärta. Men de andra människorna, vännerna och familjen, jag tycker de känns platta och därför irriterande. Även över den här boken vilar en känsla av håglöshet, men inte en gnistrande smärtsam version, utan snarare mest en trött och novembrig känsla. Jag söker mig gärna till litterärt mörker, men då ska det kännas, inte bara vara så där vagt irriterande och obehagligt som ett par våta strumpor.

Annonser

2 thoughts on “Två böcker jag inte blir helt klok på

  1. Jag gillade These days are ours. Tyckte om det där unga ”jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv”-iga. Kanske för att jag också är i det. Kunde känna igen så mycket av hennes resonemang. Att man vill så mycket, men gör så lite. Borde, borde, borde. Jag tyckte den träffade mitt i prick 🙂

    • Fast jag tyckte snarare att hon inte ens ville så mycket, och det kunde jag inte relatera till? men jag kan nog förstå att det finns saker att relatera till i boken – och då är jag snarast tacksam över att jag inte själv kan relatera, för det verkar inte så kul..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s