På sitt Lande kan människan på ett förunderligt sätt vara både borta hemifrån och innerst hemma på samma gång.

Jag läste Pia Ingströms essäbok Känslor äger rum. Liv i hem stuga och villa i somras, sittande just på verandan på vårt sommarställe en varm julidag när dagarna redan började anta en lite bitterljuv ton i kanterna eftersom semestern och landevistelsen med den höll på att lida mot sitt slut. Jag läste de två första essäerna, den om hemmet och sedan med särdeles glupska ögon den om landställen, och fann mig själv både nicka intresserat och fnissa igenkännande. Ingström blandar Bordieus teorier med enkätsvar ur en ”gallup” Svenska Litteratursällskapet gjort, små intervjuer med bekanta och egna reflektioner. Som sagt är det speciellt sommarstugedelen som slår an en sträng hos mig, den där trygga platsen att återkomma till år efter år, där stigar och vikar kanske fått namn efter något specifikt som hänt familjen där en gång. Där det krävs att man känner stället utan och innan för att veta vilket fönster som inte går att öppna och hur man bäst eldar i spisen. En plats som blir ett andningshål, ett ställe att komma ifrån vardagen samtidigt som man kanske är som allra mest ”sig själv” där. Men också en plats som kan orsaka mycket smärta, som blir orsaken till släktfejder och år av iskall tystnad. Det är viktiga saker, hemmen, landställena, platser det är omöjligt att förhålla sig helt neutralt till.
Titeln förresten, genialisk!