I tisdags var jag och lyssnade på Jo Nesbø som var i stan (ja! Äntligen något som händer här och inte bara på andra sidan pölen!), så trots att det är Svenska dagen i dag tänkte jag skriva några ord om en norrman i stället.

Vad roligt att det för en gångs skull ordnades ett sådant här event, att ett stort författarnamn inte bara schabblades bort med en kort intervju i ett hörn på den stora bokhandeln som man hörde talas om först då den var över (lex Donna Tartt)! Vi var väl ungefär tvåhundra människor som hade betalat* för författarpratet, och det kändes lyxigt med en över en timme lång intervju, väldigt långt från hetsiga bokmässemonterprat med andra ord. Att det var just tennisstjärnan Jarkko Nieminen som intervjuade Nesbø hade jag lite svårt att förstå, speciellt som han inte alls bemästrade att haka på något författaren hade sagt utan bara körde frågorna rakt av enligt manus. Som tur är Nesbø dock en rutinerad turnerare vid det här laget, och pratade länge och roligt om så väl hur Harry Hole-serien fick sin början, Doktor Proktor-böckerna samt om Jesus-tematiken i den nya boken Sonen som nu, signerad men oläst, väntar på att jag ska hugga tänderna i den. Nesbø, som innan han slog igenom som författare även har varit så väl finanshaj som rockstjärna, pratade även en hel del om den för honom viktiga musiken:

When you actually like listening to jazz, that’s when you know you’re old. Miles Davis – kiss of death!

Intressantast för mig som ett fan av Harry Hole-serien var att höra mer om hur den kom till. Nesbø var på bandturné i Australien, funderade ut plotten under den monstruöst långa flygresan dit och började väl framme i Sydney, jetlaggad och installerad på hotellet, skriva om en man som även han var jetlaggad och bodde på samma hotell. I den första boken, Fladdermusmannen, fungerar Harry Hole enbart som en kameralins för bokens intrig. Den skrev Nesbø egentligen som en inträdesbiljett till bokvärlden – han önskade att förlaget skulle nappa på honom som författare men inte själva boken, han ville skriva något ”finare”. Förlaget ville dock ha Harry, men att han fick komma med i bok två var också det en slump. Först i bok tre, Rödhake, skrev Nesbø aktivt in och om Harry Hole, vilket enligt mig antagligen är orsaken till att det är där serien verkligen lyfter. När jag fick mitt ex av Sonen signerad passade jag även på att fråga författaren om vilken av hans böcker som är hans personliga favorit, och ser man på, efter att ha funderat en stund svarade även han just Rödhake.

*) Jag fick biljetten via förlaget, tack!