Stalker av Lars Kepler XXX½
Okej, en fråga till en början. Ni vet badrockar? Brukar ni använda dem? Brukar det i så fall ofta hända att de öppnas av sig själva utan att ni ens rör på er? Jag är ingen storbrukare av detta plagg, men jag kan lova er att det aldrig har hänt mig.
I Stalker händer det tre gånger.
Det stör mig.
En annan sak som stör mig är att sverigefinländaren Joona Linna pratar finska några gånger. Det är ju trevligt, men synd då att man inte orkade kolla upp ifall de kanske fem repliker han mumlar är korrekta, det är en av dem nämligen inte. Kolla fast med mig nästa gång!

Till de mer positiva sakerna bör framför allt början nämnas – sällan har väl en bok börjat så starkt och så fruktansvärt spännande? Lagom till att vi i Norden övergick till normaltid och kvällarna blev ännu mörkare, ja då satt jag här med Stalker i handen och tänkte på bokens baksidestext, att stalkern ser dig utifrån mörkret om du har lamporna tända, men att du, om du släcker lamporna, inte kommer att se stalkern om hen redan tagit sig in i huset. HUU!
Det är bladvändarspänning igen, och poliser och hypnotisörer (jo, just Erik Maria Bark från den allra första boken) som agerar så där typiskt deckarpolisigt okej-jag-bryter-mot-reglerna-men-det-är-för-att-jag-vet-bättre-än-alla-andra. Och folk dör som flugor, kanske är det här Keplers råaste bok hittills? Ändå får jag en svagt skavande känsla ibland. De andra böckerna har jag ångat igenom och först senare hört folk klaga på bristfälligt språk utan att själv ha noterat någonting. Men nu spricker det lite grann, inget direkt tydligt att peka på förutom de där badrockarna och sattuu/satuttaa-missen, mer som att övergången mellan kapitel eller rentav stycken inte alltid fungerar smärtfritt. Så där så att jag ibland höjer blicken och rynkar ögonbrynen innan jag sjunker ner i läsningen och ångar vidare igen.
Rec.ex. från Albert Bonniers förlag.