Poetiskt och nyanserat om lestadianism

Taivaslaulu av Pauliina Rauhala XXXXX-
taivaslauluDet är en biblioteksbok jag läser, så jag kan inte vika hundöron vid de vackraste meningarna. I stället skriver jag upp sidnumren på en post it-lapp jag klistrat in på titelbladet. 16, skriver jag, 53, 75, 134… Det är sällan jag läser på finska, men här kommer språket verkligen till sin sätt, jag tvingar mig själv att sakta ner för att verkligen kunna sjunka in i den böljande lyriska prosan. De allra mest smärtsamma meningarna är dock korta. Kärnfulla och brännande:

En ole enää hän. Olen vain se jolla on ne.

Vilja och Aleksi dricker te på Café Esplanad, det gör jag också ibland. Tiden är också densamma, crocs och andra tidsmarkörer skymtar ibland förbi i texten, men i övrigt är våra liv så vitt skilda. De är lestadianer, och fastän de drar ut på sitt sällskapande innan de gifter sig, för att hinna leva livet lite, så hamnar de snabbt där. Med barn som bara fortsätter att komma, så fort de trötta föräldrarna sökt sig till varandra för lite ihojen ikävä. Vilja kämpar med sig själv och sina känslor, för samtidigt som glädjen finns i just barnen, mannen och gud, är det samtidigt desamma som blir för mycket. Hon hinner knappt städa undan vaggan och de allra minsta kläderna om hösten, för när krokusen slår ut bär hon på ett barn igen. Hon är ett kärl, inte längre en kvinna, bara en mor. Hon orkar inte längre, hon vill inte längre. Hon längtar bort.

Minulla on pitkään ollut keho jolle tapahtuu, ei keho joka tekee.

Och jag känner så varmt också för Aleksi, som är en fin man och pappa och människa, som älskar och funderar och kämpar mot konventionerna. Jag känner för barnen, som själva funderar, som får höra att himlen är det bästa som kan hända en människa men som inte vill att människor de älskar ska dö. Är det syndigt att tänka så?
Det jag tycker om med den här boken, förutom det vackra språket och det gripande livsödet, är att den presenterar en värld som finns där, rätt så parallellt med min egen, men som är mig vilt främmande. Rauhala lyckas dessutom förvånansvärt bra med sin skildring av religionen, för även om man känner starkt för och med Vilja och Aleksi och ibland misstroende skakar på huvudet är romanen ständigt nyanserad. Aldrig svartvit.
Jag är så glad över att Söstra Mi tipsade om den här boken, och att jag väntade ut den enorma reservationskön på biblioteket. Köp eller låna ni också, och LÄS!

Annonser

6 thoughts on “Poetiskt och nyanserat om lestadianism

  1. Jag läste Taivaslaulu för ett år sedan när jag just hade fått veta att jag var gravid – igen, trots spiraljäveln. Min son var tre år gammal och min dotter ett och ett halvt år. Den nya bebisens beräknade tid var två dagar efter dottern skulle fylla två. Boken talade till mig på en otroligt gripande nivå.

    En väldigt fin bok som är absolut värd att läsa.

    • Åh, då måste den verkligen ha känts för dig! Själv har jag inga barn, men jag tycker författaren skildrar tröttheten, känslan av förtvivlan men ändå kärleken/tacksamheten alldeles otroligt fint!
      Hoppas din vardag fungerar och du får sova och pusta ut trots era många små!

  2. Ping: Årets bästa böcker | Bokbabbel

  3. Ping: Books baby, books | Bokbabbel

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s