Jag fick några rec.ex. från Mix Förlag, nämligen två av deras noveller ur deras Halloween-satsning med en kvartett så kallade ”Nattläge”-noveller. Nu har min Kindle-modell ingen nattlägesknapp, och novellerna är helt tillräckligt ruskiga för hariga lilla mig som det är. Jag gillar ändå tanken på att Mix, som är ett hundraprocentigt digitalt förlag, har tänkt till det lite extra. Novellerna går alltså att läsa som det är helt rakt av, men om man vill och/eller vågar så kan man slå på sin läsplattas nattläge och då hitta vad jag antar är extramaterial och ruskigheter. Kanske vågar jag prova det på min iPad en dag? En ljus och solig dag i så fall…

#nofilter av Helena Dahlgren
Helena Dahlgren har valt vardagen som litterär fond igen, precis som i bussnovellen Salamandertider. Stämningen känns ändå mer lik den i Kallelsen, och då tänker jag både på huvudpersonens ensamhet och känslan av att kanske hålla på att bli lite tokig – är det någon annan som märker det som pågår eller är det bara jag?
Huvudpersonen, som skrivs fram i den något ovanliga formen andra person singularis, skaffar sist av alla en smarttelefon och trillar snart även ner i Instagramträsket. Vem har inte en groende Narcissus i sig, vem tycker inte om att få bekräftelse i form av likes och peppande emojisymboler?

Någonstans anar du att denna rastlöshet har med tempus att göra, något som utan att du riktigt märkt det obönhörligt glidit från futurum till presens. Allt det som skulle bli, nu färdigpaketerat och förseglat.

Novellen balanserar nära det vanliga och vardagliga, huvudpersonen har till exempel många likheter med författaren själv och det finns även ett (allt ruskigare) Instagram-konto kopplat till novellen. Det är, förutom stigande obehagligt, även väldigt sorgligt. Att allt till pappers är bara bra, men att själen känner en allt påtagligare olust. Av orsak eller annan.

Kärlen av Johan Ring
Den ensamstående pappan kämpar på efter skilsmässan, men har åtminstone äntligen kunnat bosätta sig som han alltid önskat, vid randen av skogen. Tioåriga dottern Ellen tycker också om att leka där. Du-du-du-DUM, vad mer ska jag säga, ni förstår ju att det här också blir något obehagligt va? Slutet kommer tyvärr för plötsligt tycker jag, men fram tills dess fungerar det utmärkt, också här är allt först så väldigt vardagligt med studsmattor och VAB-dagar. Om jag ska läsa skräck så är det så här jag vill läsa det; med det vardagliga som fond och sedan det ondskefulla som sipprar igenom en växande reva mellan världarna.