Kärleken passerade här en gång av Peo Bengtsson XXX½
En kväll kommer Samuels fru Johanna hem och säger att hon vill separera. Samuels värld faller i bitar – men först måste de lägga barnen och läsa godnattsaga för dem, först efter det kan de prata.

Den griper tag i mig också, Samuels vanmakt och hjälplöshet. När den andra bara vill lämna och gå. Så himla skrämmande! Och jag vet inte vad det säger om mig eller vårt samhälle, men det känns liksom ”fräscht” att det berättas ur mannens perspektiv, och också att det är kvinnan som lämnar. Kvinnan som säger att hon tar barnen sen när det har ordnat upp sig.
Parallellt med sönderfallet får man följa Samuel och Johannas kärlekshistoria, från sena kvällar på skrivarlinjens rum till barnens födelse. Ytterligare ett spår står Samuels vän Theodor för, och även om han bidrar till historien genom att göra den till något mer än bara kärleken som brister så är jag väldigt ointresserad av deras vandrande i Tibet och den känslokalla kvinnan som sviker honom rejält. Överlag är kvinnorna riktiga isstoder i den här berättelsen, jag faller inte alls för Johanna som känns svår och egoistisk.
Plus för den allmängiltiga och fruktansvärda sorgen/vanmakten/rädslan. Minus för Tibet och iskvinnorna!