Habibi av Craig Thompson XXXX+
Ramen för den här berättelsen är de två barnen Dodola och Zam, två barnslavar som flytt och tagit skydd i ett gammalt skepp (!) i öknen. Dodola är äldre och beskyddar Zam, berättar sagor för honom och lär honom om arabisk skrift och symbolik. Ödet skiljer dessa unga tu åt, och tar dem båda med på hisnande ”äventyr”, som slavar. Tiden är i princip modern, även om det är bara ett fåtal detaljer som vittnar om det, på det stora hela känns det långt från en tid med mobiltelefoner och internet. Miljön är ett fiktivt ökenlandskap och de 672 (!) sidorna är tecknade i svartvitt.
Samtidigt som det är spännande – och hemskt! – att följa deras öden och hålla tummarna för att de ska mötas igen, böljar arabiska tecken över sidorna. Snirkliga symboler, drömmar. Det är otroligt vackert tecknat av Thompson, men man får vara noga när man läser, verkligen ta in varje bild och textruta noggrant. Det här är ett verk du varken kan eller vill hasta igenom. Om man får tro internet har Habibi fått mycket delad kritik, dels ytterst positiv men röster har även höjts för att kritisera hur arabvärlden och sex(ualitet) skildras. Jag kan själv känna att de flesta karaktärer är rätt endimensionellt onda eller goda, och att Dodolas och Zams uppfattningar och minnen av varandra blir rentav religiösa. Det bör även sägas att verket, Thompsons ”orgy of art” som Guardians recensent så träffande kallar det, hade kunnat kortats ner en hel del. Ändå blir Habibi för mig ett imponerande romanbygge och en mycket fin läsupplevelse.

Kuriosa: Jag utsåg tydligen Carnet de Voyage, som är den resedagbok i bilder Thompson förde när han gjorde efterforskningar för Habibi, till en av 00-talets tio bästa böcker. Även den självbiografiska Blankets är helt fantastisk.