The Maze Runner av James Dashner XXX+
Pojke vaknar i stor låda i marken. Minns ingenting av vad som hänt eller vem han är. Blir utstirrad av det nya områdets, Gläntans, invånare, bara pojkar. Och det är bara början…
Hej en YA-dystopitrilogi, det var något nytt..! Fast jag verkar ju ha axlat manteln att kolla in hela utbudet inom den genren, och så var min kollega helt elegisk över hela trilogin, och då väcks såklart min nyfikenhet.
Själv är jag försiktigt nöjd, det är spännande och jag antar att jag kan sägas ha fastnat så till den milda grad att jag kommer att läsa vidare (surprise surprise). Och filmen är jag väldigt nyfiken på, den lär dessutom skilja sig rätt mycket från boken. Samtidigt kan jag inte påstå att boken någonsin lyfter från marken (eller jag med den), eller att den är något jag längtar till varje vaken stund. Framför allt blir jag otroligt irriterad på slangen med shanks hit och shuckfaces dit, och jag ser inte riktigt någon motivering till varför den måste finnas där? Min andra stora rynka i pannan kommer av att de andra pojkarna i Gläntan vägrar svara på en enda av Thomas frågor – okej att det framkommer väldigt tydligt att han är modig och frågvis och sätter sig upp mot auktoriteter, men det kunde kanske ha kunnat gestaltas på lite fler sätt? Ja och så upprepas det hundra gånger att Thomas inte minns något från tiden innan Gläntan, men även om han hade gjort det så hade XX ändå varit den mest irriterande människan eller extrema situationen eller what not.
Så ja. Ett inte helt okomplicerat förhållande till den här boken alltså.