I’ll Give You the Sun av Jandy Nelson XXXX-
Jude och Noah är tvillingar och riktigt riktigt nära. Olika, men varandras bästa vänner, avslutar varandras meningar och så.

I turn around, remembering again that we got made together, cell for cell. We were keeping eck other company when we didn’t have any eyes or hands. Before our soul even got delivered.

Men så drabbas familjen av en tragedi, och syskonen flyger ifrån varandra som strecken på det vackra omslaget här intill. Berättarrösterna är Noah som 13-14-åring och Jude som 16-åring, det skulle kunna vara konstigt men det fungerar helt smärtfritt.

Dad used to make Mom’s eyes shine; now he makes her grind her teeth.

Jandy Nelson har ett speciellt och poetiskt sätt att skriva, något jag älskade i debuten Himlen börjar här, men som stundvis i I’ll Give You the Sun blir mig lite övermäktigt. Noah är en konstnär, han målar både fysiska tavlor och konstanta porträtt i huvudet – porträtt vars titlar läsaren konstant får ta del av. Jag gillar det, titlarna är sinnrika men de blir för många, de förekommer på så gott som varje sida. Judes ”levnadsstrategi”, nämligen livstips från hennes mormor eller henne själv förekommer tack och lov mer sällan, för dem gillar jag inte alls. Fast det här greppet avtar kanske en aning under bokens gång, eller är det bara jag som vänjer mig?

I know from doing portraits that you have to look at someone a really long time to see what they’re covering up, to see their inside face, and when you do see it and get it down, that’s the thing that makes people freak out about how much a drawing looks like them.

Det här är en trevlig bok, om tvillingar och syskonskap och svartsjuka och sorg. Om konst och om att växa upp. En bok jag trivs med medan jag läser, även om jag som sagt stör mig på vissa saker. En bok med ett störtsnyggt omslag! Men… inte så mycket mer än det ändå. Jag skulle inte ge någon solen för den här boken, om vi säger så.