The Miniaturist av Jessie Burton XXX-
När jag plockade upp den här boken tänkte jag att miljön, 1600-talets Amsterdam, hade kunnat bli något av en stötesten för mig. Under tonårstiden älskade jag kostymdramer i historiska miljöer, men numera väljer jag oftast bort den sortens böcker, utan att någon konkret aversion egentligen någonsin infunnit sig. Det har liksom bara blivit så. Och, skulle det visa sig, just den gamla Amsterdammiljön var det bästa med hela boken!
It is not a prison, this city, if you plot your path correctly.
Nella anländer till ett pampigt hem i centrala Amsterdam. Hon och hennes nya man Johannes Brandt gifte sig för några månader sedan, och nu installerar hon sig i sitt nya hem. Men det är ett konstigt hem, med Johannes som ständigt är borta på handelsresor och hans sura syster Marin snokande i skuggorna. För att Nella ska få ”öva sig på det där med hushåll” ger hennes man henne ett stort dockskåp, ett skåp som är en exakt miniatyr av huset de bor i. När Nella beställer lite dockor och möbler av the miniaturist och får obehagligt verklighetstrogna replikor tillbaka blir livet på Heerengracht allt underligare.
Meeen. Det är liksom det. Jag förväntar mig krypande spänning, en massa frågor och åtminstone en del svar, men boken lyfter ju aldrig! Den liksom puttrar på, det krisas här och där, men den engagerar mig aldrig. Jag förstår mig inte riktigt heller på Nella som, trots att hon blir sviken eller åtminstone iskallt behandlad gång på gång, ändå bara fortsätter att vara snäll och godhjärtad. Äsch då. Synd på ett så assnyggt omslag, men det här var då ingenting för mig.
Bokbabbel 
Äsch då 😒 förväntade mig mer lovord. Nu tror jag att den får vara för min del. Var fundersam på miljön och tidsepoken redan innan.
Även En och annan bok tyckte ”Meh”. Väldigt synd, hoppades också på den!
Jag gillade! Läste den mer som en saga – berättelsen känns som en docklek som lite absurt och klaustrofobiskt vindlar framåt – än en historisk roman och som sådan tyckte jag mycket om den. Som historisk roman duger den däremot inte alls. Den är mer någons fantasi om 1600-talets Amsterdam (igen den där dockleken) än någon riktig miljö och karaktärerna är högst moderna.
Ja, karaktärerna var nog inte 1600-tals, det har du nog rätt i. Har inget emot det lite sagolika, det var just det mystiska med dockskåpet som drog mig till boken – men jag tycker det utlovades mer än det blev. Alltid roligt hur man kan uppfatta böcker så olika!