Minkriket av Karin Erlandsson XXXX
Här har vi en av höstens finlandssvenska nyheter som jag inte fäste någon nämnvärd uppmärksamhet vid när jag först läste om den, men som kom att överraska mig mycket positivt. Minkriket är Karin Erlandssons debut, och utspelar sig på en minkfarm i österbottniska Nykarleby, staden som egentligen var för lite för att bli en stad men fick bli det i alla fall eftersom kommunen var så rik tack vare pälsnäringen.
Vem hade kunnat tro att det är så trevligt att läsa om livet på en minkfarm? Det är samma förvåning som när jag läste om Anne B. Ragdes svinfarm i Berlinerpopplarna-trilogin, och här finns även samma människoöden som griper tag i en. Evert, som är den som grundar minkfarmen på 1950-talet* ungefär. Marianne, hans fru, och sonen Lars-Mikael som ivrigt tar över först ett eget minkhus och sedan allt fler. Sedermera även Lars-Mikaels familj, så även om det är ett stort tidsspann på romanens 300 sidor, hinner vi lära känna en rad människor med sina egna glädjeämnen och sorger.
Det är en fascinerande plats, minkfarmen, och i förlängningen även hela det lilla samhället. Där man inte får nya skolböcker eller blyertspennor i skolorna de år det går dåligt för minkfarmarna, eftersom hela kommunens ekonomi står och faller med pälspriserna. Foderköket som pustar ut sin stank om det blåser från fel håll, resorna till Mallorca mellan pälsase och parase, minkarna som alltid alltid kommer först. Ibland rentav före familjen, den som går omkring därinne i huset och funderar och längtar och kliar på eksem och försöker medla.
Erlandsson skriver enkelt och okonstlat, men det ryms mycket mellan raderna. Kärlek, beslutsamhet, besvikelser och svek. En stark roman!

*) Det här vet jag eftersom jag lyssnade till Erlandsson då hon pratade på bokmässan. Boken känns överlag ganska tidlös, även om foderköket och rävflickorna ger vissa tidshänvisningar.