Crazy Love You av Lisa Unger XXX-
Att den här boken skulle släppas kom ju som en glad nyhet för mig strax innan resan, och en morgon kunde jag sedan glatt ladda ner den till Kindlur innan jag gick ner till poolen (åh att det får vara ens vardag i en vecka eller så, att frukost och solkräm och solstol liksom ger ramarna för dagen!). Förutsättningarna lät ju lovande de också, med en graphic novel-tecknare som flyttat till New York, men som inte riktigt kan lämna sin bakgrund i The Hollows, Unger fiktiva upstate New York-småstad där mörker och ångest bubblar under takplattorna. Ian, huvudpersonen, har flytt både inre och yttre demoner, och har förutom den fysiska platsen New York även tagit sin tillflykt i konsten och skrivandet.

Dragons and Hobbits, elves, flying reindeer, Oz, Narnia, the Shire, castles and princesses, warlocks – all the cool stuff was pretend, made up. You couldn’t go to any of those places, couldn’t be touched by any of those things except in the pages of a book, or in your own imagination. You couldn’t be anyplace but the dull, ugly, boring real world. I guess that was my coming-of-age –  as a kid and as a writer and artist. I didn’t like the world the way it was, with all its disappointing truths. I liked it better inside a book, or in a world I’d created myself.

Som sagt: vilka förutsättningar! Men tyvärr läser jag på där vid poolen, kisar mot solen och mot sidorna utan att texten över huvudtaget bränner till. Vilket är konstigt, eftersom vissa partier är mitt i prick på ett typiskt Ungerskt sätt. Ian, som fortfarande brottas med allehanda missbruk känns dock som ett otrevligt rötägg, medan Megan, ljuset i hans liv är platt som karaktär i sin oändliga godhet. Priss, Ians destruktiva barndomsvän och tillika fiktiva serie-hjältinna, hyser han varma och nästan nostalgiska känslor för, men jisses vilka bad news hon alltid innebär.

But isn’t that true of all addictions? It’s just a way to fill the dark places some of us have inside.

Så tyvärr. Platta karaktärer, en balansgång mellan genregränser som inte riktigt fungerar samt tendenser till upprepning gör att jag för första gången slår igen en thriller av Lisa Unger med en känsla av besvikelse. Så ska det inte få va’!