Lade upp den här bilden på Instagram imorse och fick omedelbart en hel drös med entusiastiska tillrop. Stridsberg och Schulze är mer ”i ropet” medan Plath och Winterson snarare tätar luckor i allmänbildningen.  Har läst Wintersons apelsinbok för länge sedan, så det är ett mysterium att den här ”fortsättningen” blivit oläst så länge. Kastade mig över den i bussen sedan, och blev omedelbart förälskad i språket och formuleringarna. Anar redan nu en mycket citatstinn recension vad det lider!

A tough life needs a tough language – and that is what poetry is. That is what literature offers – a language powerful enough to say how it is.
It isn’t a hiding place. It is a finding place.

Och på tal om ett vackert språk som säger hur det är: Pauliina Rauhalas utomordentliga debutroman Taivaslaulu om ett ungt lestadianpar har äntligen släppts i pocket, och jag ser det som min personliga misson att försöka pracka den på alla och envar! Här recenserade jag den citatstinnt och stjärnögt, och här berättade jag att den var en av de tre bästa böckerna jag läste 2014. Kanske den bästa finska roman jag någonsin läst faktiskt? Alla ni som kan finska måste absolut läsa – tar emot era tacksamma kommentarer senare – och ni svenska (nordiska) förlag borde verkligen nappa på detta guldkorn! Jag bar hem boken och viftade genast med den i ansiktet på Mr Bokbabbel, snart ska jag själv läsa om åtminstone utvalda passager för att få vila i hennes poetiska språk igen. Finfint.