Månadsarkiv: mars 2015

Utmana din läsning (hej Linda!)

Publicerad den av
Svara

Igår fick jag en förfrågan på Facebook ifall jag hade sett den här utmaningen som flera finska bibliotek ordnar i samband med Bokens år, och ifall jag skulle kunna tipsa om böcker inom de olika ”kategorierna” (de här frågorna är från Borgå bibliotek, men t.ex. huvudstadsregionens HelMet har en liknande utmaning med 50 kategorier). Vad roligt att få agera personlig bokguru, här är mina tips till dig Linda och er alla andra också såklart:

1. En bok skriven det år du är född
Berts dagbok (1987) av Anders Jacobsson och Sören Olsson. För dig Linda: It av Stephen King från 1986.
2. En bok vars handling utspelar sig på midsommaren
Tordyveln flyger i skymningen av Maria Gripe börjar den 27.6, den bestämmer jag enväldigt att får räknas in under den här kategorin eftersom den är en fin bok!
3. En bok vars författare har samma initialer som du
Något av Jane Austen för mig. Linda får Stjärnor utan svindel av Louise Boije af Gennäs.
4. En bok din mamma eller pappa gillat
Pappa vill alltid att jag ska läsa Per Anders Fogelströms Stockholmssvit. Någon gång..!
5. En bok som utspelar sig på en plats dit du skulle vilja resa
Skating to Antarctica av Jenny Diski. Jag vet inte om jag helt på riktigt skulle vilja resa till Antarktis, men den platsen fascinerar mig. Polarområden gör sig väldigt bra i litteraturen.
6. Ett fiktivt verk om en person som levt på riktigt (biografisk roman)
Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn, om Karin Boye.
7. En bok som utspelar sig i Borgå
Emma Juslins debut På barrikader av glas utspelar sig förvisso i en fiktiv småstad, men förlagan är författarens hemstad Borgå.
8. En bok som någonstans i världen varit på en lista över förbjudna böcker
Sinuhe, egyptiern av Mika Waltari. Tydligen förbjuden i Chicago och Irland på 50- och 60-talet.
9. En bok med ett djur i huvudrollen
Animal Farm av George Orwell.
10. En bok som det är lite genant att läsa
Äh, läsning ska vara lustfyllt och inte skamset, vad är det här för en kategori av en bibliotekarie, va? Jag svarar i stället en bok man kanske inte vill läsa offentligt, som novellsamlingen Het?
11. Ett seriealbum
Kunskapens frukt av Liv Strömquist. I motsats till resten av bokbloggosfären är jag inte ett fanatiskt Strömquist-fan, men den här boken är intressant och viktig. När jag läste den var jag lika fanatisk som resten av #boblmaf.
12. En barnbok som du minns från din barndom
Spionerna i Oreborg av Jakob Wegelius.vinterkriget
13. En bok som du tycker har fin pärm
Vinterkriget av Philip Teir.
14. En bok där det förekommer eller som är skriven av en person ur en sexuell minoritet
Min pappa Ann-Christine av Ester Roxberg.
15. En bok skriven av en Nobelförfattare.
Aniara av Harry Martinson som erhöll Nobelpriset 1974.
16. En debutbok
Den drunknade av Therese Bohman, helst pocketutgåvan eftersom min blurb är tryckt på omslaget ;).
17. En deckare som representerar låsta rummet-litteratur
Det spräckliga bandet av Arthur Conan Doyle. Eller And Then There Were None av Agatha Christie såklart. Jag minns inte längre vem som var den skyldiga i den sistnämnda?
18. En tragedi, dvs ett sorgespel
Du känner kanske till Hamlet? 😉
19. En bok där det förekommer övernaturliga väsen
The Name of the Star, Maureen Johnson.
20. En samling med skräck- eller thrillernoveller
Pappersväggar av John Ajvide Lindqvist (i princip den enda skräck jag läser).
21. En bok som var viktig för dig då du var under 20
Hon går genom tavlan, ut ur bilden av Johanna Nilsson.
22. Biografi eller memoarer av en konstnär eller musiker
Just Kids av Patti Smith. Tips: Kiasma i Helsingfors har en utställning över Robert Mapplethorpes fotografier fram till den 13:e september!
23. En bok skriven av en representant för ett ursprungsfolk
Sms från Soppero av Ann-Helén Laestadius. Vad vet vi egentligen om samerna?
24. En bok skriven på 1800-talet
Jorden runt på 80 dagar (1873) av Jules Verne – min älsklingsbok som barn faktiskt, i icke-förkortad version. En resglad bokmal redan då…
25. En bok med en färg i titeln
Vit oleander av Janet Fitch. En bok jag skulle vilja läsa om så här 10-15 år senare, men ännu inte har vågat.
26. En bok som vunnit Nordiska rådets litteraturpris
Hägring 38 av Kjell Westö.
27. En reseskildring
Expeditionen. Min kärlekshistoria av Bea Uusma. Var ju ändå någon månad sedan jag senast tipsade om den här på bloggen!
28. En diktbok skriven av någon ur författargruppen Tulenkantajat
Ähum, det här kan jag ingenting om, men jag säger något av Katri Vala eftersom Helsingfors bokmässa har en scen uppkallad efter henne…
29. En bok som får dig att skratta
You Had Me at Hello av Mhairi McFarlane. Rapp, brittisk humor!
30. En bok som blivit film/tv-serie
Still Alice av Lisa Genova som går på bio just nu. Gråt- och ångestframkallande, men väldigt läs- och sevärda båda två!

Fotnot: Alla böcker utom nr 1 (Stephen King), 4, 9, 10 och 28 har jag själv läst.

Kvinnan på tåget

Publicerad den av
3

The Girl on the Train av Paula Hawkins XXX½
girlontrainNi som tar samma pendelbuss eller -tåg varje morgon och kväll, har ni någon ni känner igen i det? En man som alltid spelar Fruit Mania på telefonen, eller en kvinna som stirrar drömskt ut genom fönstret, så där att ni undrar vad hon tänker på, vem de åker hem till.
Rachel har sådana människor, men de sitter inte i samma tåg som hon utan bor i ett hus längs tågbanan, vid ett ställe där tåget oftast saktar in vid signaler. De är unga och vackra, och hon bygger upp ett liv kring dem. De är perfekta. Tills hon så en dag ser något hemskt som får illusionen att spricka. Vad var det egentligen hon såg, och vad betyder det?

Det här är upplägget, från början alltså, längre fram är det inte bara Rachel som är berättarrösten längre, men väldigt mycket av romanen kretsar kring vad det är vi ser på och hos andra människor, och hur vi väljer att tolka det. Rachel är nämligen alkoholist och bitter efter att hennes förhållande tog slut – hur pålitlig är hon egentligen som vittne, eller ens som berättare? Romanens grundförutsättningar påminner mig om Hitchcock-filmen Rear Window, där gränsen mellan stalker och empatisk medmänniska liksom blir lite suddig.
Jag tycker att rytmen i boken ibland är lika hackig som det där tåget som stannar till och sedan åker vidare, det är inte gastkramande spännande från sida ett eller ens sida 40. Däremot älskar jag hur man som läsare vid något skede känner att de här fasaderna som den ena efter den andra håller upp, de håller ju inte? Och fast de springer omkring och försöker lappa ihop och täta så spricker fasaderna lite här och lite där, och in silas ljuset och blottar… vadå?

Why Be Happy When You Could Be Normal?

Publicerad den av
Svara

Why Be Happy When You Could Be Normal? av Jeanette Winterson XXX½
whybeÅh som jag älskar den här i början! Alla citaten om böcker om läsning, om smärtan över den iskalla adoptivmamman och vad det innebär för Jeanette själv att vara ett adoptivbarn. Hur hon skapar sin egen berättelse för att överleva, samlar på orden.

Fiction and poetry are doses, medicines. What they heal is the rupture reality makes on the imagination.

Jag har ju citerat ur den här boken några gånger redan. Ett fint språk har hon också. Men efter den första tredjedelen blir det mer… vanligt liv helt enkelt, och där tappar jag intresset. Visst är det gripande, hennes efterforskningar efter hennes biologiska mamma, men det där som gnistrar och bränner till, det finns inte där längre. Ändå en klart läsvärd bok, det vill jag absolut förtydliga.
Titeln? Ett citat av adoptivmodern mrs Winterson, i princip reaktionen på att Jeanette berättar att hon är förälskad i en kvinna. Ofattbart.

Thomas i trubbel – tråkig tvåa

Publicerad den av
2

The Scorch Trials av James Dashner XX½
scorchJaha, den här boken får ju nästan the Glade och the Maze i ettan att verka mysiga. Ja och så störde jag mig redan tidigare på att stackars Thomas inte visste någonting – även det blir liksom ännu värre nu, både han och läsaren famlar i blindo boken igenom. Han har förvisso en massa drömmar med plötsliga minnen från tidigare, men det här med vem man kan lita på klarnar ändå inte. Mest är det ett enda rännande, alla fräser åt varandra och så blir det slagsmål mot allehanda fiender. Ni hör ju att jag inte var så imponerad, inte att undra på att det tog mig säkert en månad att läsa ut den också.
Det finns en bok kvar. Vi får se vad som vinner – irritationen eller nyfikenheten…

Efterlängtade boksläpp!

Publicerad den av
2

I dag släpps nyaste Harlan Coben-thrillern The Stranger och i övermorgon senaste boken i serien om arkeologen Ruth Galloway, Elly Griffiths Ghost Fields.

dropeverything

Tryggt ändå, med dessa författare man kan ställa klockan planera sin kalender enligt. Coben i mars kring in födelsedag (coincidence? I think not!) och så den likasinnade Linwood Barclay senast i september. Like clockwork.

Just nu, en måndag i mars

Publicerad den av
8

Vad sitter väl bättre en sömnig måndag än en enkät från Enligt O?

Vid sängen: Det norska fantasyunderverket (?), tegelstenen Odinsbarn av Siri Pettersen – en bok jag aldrig hade hört talas om tidigare men som sedan dök upp tre gånger på en vecka och som den här nyfikna bokmalen sedan nöjd kunde låna på biblioteket och själv stifta bekantskap med. Handlar om 15-åriga Hirka som får höra att hon är ett Odinsbarn, en svanslös ondska från en annan värld. Det verkar helt otippat bli rätt mycket fantasy i vår, trevlig omväxling!
Vid soffan: Står den här fina Harry Potter-boxen som jag fick i födelsedagspresent av Mr Bokbabbel i helgen. Hur fin?!hpbox
På jobbet: Har vi fått in en massa nya pocketnyheter på svenska, och jag som inte beställde så många rec.ex i höst hoppar högt av förtjusning. Jag är nyfiken på exempelvis Marie Hermansons Skymningslandet och Kristina Olssons nya mini-deckarserie som börjar med Lotus Blues.
Utmaningsbok: Det är inte böcker som är utmnaningen för mig, utan bristen på lästid.
Bokcirkelsbok/Borde börja med: Jag hör inte till någon bokcirkel men just i april ska jag faktiskt delta i en när #boblmaf intar staden! Vi ska diskutera Kjell Westös Där vi en gång gått, så den omläsningen borde jag minsann börja ta tag i, det är inga lättviktare han skriver, den gode Kjell.
På läsplattan: Allt möjligt smått och gott såklart, men särskilt undrar jag varför jag ännu inte har läst The Truth About the Harry Quebert Affair som orsakade en sådan hype då den kom?
Längtar efter att få läsa: Harlan Cobens nyaste förortsthriller som släpps IMORGON!
Senast köpta bok: A Little Life av Haniya Yanagihara, en boksnackis inom en yttepytte BOTNS-lyssnande falang inom #boblmaf. Fru E läser den som bäst, och vi är några stycken som andäktigt väntar in läsrapporter. Enligt podcasten är den nämligen en livsomvälvande läsupplevelse som kräver att man efter att man läst ut den ställer sig i duschen och fulgråter en halvtimme. Då blir man ju genast nyfiken, eller hur? En och annan bok och jag var lika lättköpta i alla fall :D.
Skulle vilja köpa: Cobens The Stranger är ju given, bara jag kommer hem från jobb och tandläkare imorgon. Senare i veckan släpps Elly Griffiths nyaste arkeologmysthriller The Ghost Fields (som Kindle-version), och förutom dessa två så har jag såklart tiotals böcker på önskelistor på elektroniska post its och nätbokhandlar och Goodreads och gud vet var.

När böcker kommunicerar sinsemellan

Publicerad den av
4

Jag har säkert skrivit om det tidigare: när böcker liksom smälter samman genom ett tema eller någon annan detalj helt oväntat. Nu läste jag till exempel Sara Stridsbergs Beckomberga. Ode till min familj för ett tag sedan, och kände inte förrän i höstas, då romanen dök upp i förlagskatalogen, till vad Beckomberga över huvudtaget var för något. Några veckor senare sitter jag på ett flygplan i ett behagligt läsflyt med Anna Lihammers historiska deckare Medan mörkret faller i handen och stöter plötsligt på det här:

beckombergaFörvisso reagerar jag på namnet eftersom jag numera känner till sjukhuset och en del av dess historia, kanske har det flimrat förbi redan tidigare utan att jag har lagt märke till det. Tycker ändå om det där, när böcker liksom börjar prata med varandra helt bortom det man på förhand känner till om boken.

”Hell is the absence of the people you long for”

Publicerad den av
13

Station Eleven av Emily St John Mandel XXXX½
sta

I was here for the end of electricity.

Mitt under en föreställning av King Lear dimper en av skådespelarna ner och dör i en hjärtattack. En av barnskådisarna tittar förfärat på från kulisserna medan en ambulansförare ur publiken förgäves försöker rädda honom. Samma ambulansförare som sedan vandrar hem i kvällen och får ett samtal från en läkarkompis att en fruktansvärd influensa har brutit ut och att folk dör som flugor på bara några timmar. Rädda dig, du som ännu kan..!
Femton-tjugo år efter att Georgia flu skördat 99 % av mänskligheten under loppet av några korta veckor, vandrar den forna barnskådisen Kirsten runt med en liten skådespelartrupp som uppträder för de små nomadkolonier som finns kvar i det som en gång var U.S.A.

No more internet. No more social media, no more scrolling through litanies of dreams and nervous hopes and photographs of lunches, cries for help and expressions of contentment and relationship-status updates with heart icons whole or broken, plans to meet up later, pleas, complaints, desires, pictures of babies dressed as bears or peppers for Halloween. No more reading and commenting on the lives of others, and in so doing, feeling slightly less alone in the room.

Jag tycker om den här boken. Den är med på långlistan för Baileys Women’s Prize for Fiction (gamla Orange alltså!), och utan att ha läst de andra 19 böckerna så kan jag på rak arm säga att Station Eleven förtjänar att vinna. Vi får följa många karaktärer och tidsspår som vävs in i varandra: Arthur, skådespelaren som dör i hjärtattacken, och de kärlekar som vandrar in och ut i hans liv. Själva dag 0 – när kaoset bryter ut. De människor som överlevde och nu försöker hanka sig fram i denna råa nya värld som finns kvar.

[…] walking alone for a hundred miles, whispering French to herself because all te horror in her life had transpired in English and she thought switching languages might save her.

Men det fungerar förunderligt väl, det blir aldrig rörigt och de beröringspunkter som finns känns någorlunda logiska. Visst finns det berättelser som berör mera – till skillnad från Johanna L så tyckte jag väldigt mycket om den post-apokalyptiska skildringen, även om både den och själva sjukdomsutbrottet ger mig weltschmerz med jämna mellanrum. Och som den blinde märker på mängden citat i den här recensionen så är jag förtjust i själva språket. Highlightar det ena och det andra där jag ligger i min solstol och läser, grips av alla de där människoödena. Tänker på dem som dog: i sin säng, i en bil i ett fåfängt försök att fly, på en asiatisk strand långt från någon de känner. Och på dem som blev kvar, som minns dem som en gång fanns vid deras sida. Som mumlar deras namn om och om igen för att inte glömma.

First we only want to be seen, but once we’re seen, that’s not enough anymore. After that, we want to be remembered.

Stillsam Fossum

Publicerad den av
3

Helveteselden av Karin Fossum XXXX-
helEn gammal rostig husvagn med två kroppar i. En kvinna och hennes femåriga pojke, våldsamt knivhuggna till döds. Konrad Sejer med sidekicken Skarre är naturligtvis de som undersöker fallet, men som har varit i de senaste Fossum-deckarna så är poliserna enbart bakgrundsfigurer. I stället får man följa bland annat mordoffren innan deras liv brutals tas av daga.

Bonnie såg på hans stora, vita öra, hon tyckte att det påminde om en vacker snäcka, och om hon lade sitt öra intill hans skulle hon höra suset från hans långa liv.

De är stillsamma numera, Fossums deckare, och det låter kanske absurt med tanke på knivhuggningen, men det frossas över huvudtaget inte i våldet. Rätt ofta vet man också vem mördaren är, i stället ägnar sig böckerna åt att stillsamt nysta i vad som ledde fram till de ödesdigra händelserna. De utgör en välkommen kontrast till många andra deckare och thrillers, är kanske rentav lite Christie-lika med sin tonvikt på motivet. Ändå kan jag inte hjälpa att känna att Fossum senare böcker tenderar att bli lite sömniga i sin lågmäldhet. Konrad Sejer har också blivit värsta mysfarbrorn som bara lugnt inväntar att bitarna ska falla på plats. Inte heller vet man längre något om deras privatliv, all fokus ligger verkligen på offret med ”omkrets”. Jag saknar absolut inte våldet, men jag hade gärna sett lite mer skärpa.

Abercrombies fantasy light

Publicerad den av
Svara

Half a King (The Shattered Sea #1) av Joe Abercrombie XXX½
halfakDen här boken kategoriseras som young adult, men jag vet inte riktigt varför. Jo, huvudpersonen Yarvi är rätt ung, men det är Garion i David Eddings böcker också *plats för nostalgisk suck*. Men okej, den här boken är rätt tunn för att vara fantasy, min pocket går loss på 373 sidor vilket i fantasykretsar ändå måste betraktas som en lättviktare. Fantasy light!

Det är ändå episk fantasy det är frågan om, med en värld som inte är vår, med religioner och prat om älvor och argsinta tronfejder. Huvudpersonen Yarvi, som förberett sig på ett liv in the ministry (typ som en vis munk som kan en massa om örter och andra hemligheter, haha vilken usel förklaring av mig) men då hans pappa och bror plötsligt mördas tvingas han ofrivilligt axla rollen som kung. Han som bara har en stump till hand, som är så feg och dålig på att svärdsfäktas? Nåväl, sen händer det både det ena och det andra, saker går liksom inte helt enligt planerna. En sak jag blev förvånad över men som kändes helt ”fräsch” är att Yarvi inte alls är genomgod som så många andra fantasyhjältar. När han befinner sig i livsfara tillsammans med andra människor gör han väldigt sällan dumdristiga/hjältemodiga saker, snarare är han rätt feg. Eller ”vanlig” kanske är ordet?

Linda och Helena, båda stora fantasyskeptiker, diskuterade Half a King på Kulturkollo för ett tag sedan och hade båda tyckt att det var rätt mycket roende och vandrande i boken. Just det stör mig inte, och jag kikar på kartan i boken med jämna mellanrum eftersom Yarvis värld fortfarande är mig obekant. Däremot tycker jag att vandrandet i stället stjäl tid från karaktärsutvecklingen, det är helt klart att karaktärerna har mer djup än vad som först anas, men det är väldigt sällan det får komma fram. Och oftast gör det det sedan i enorma hopp eller say whaaat-scener (som jag förvisso gillar!). Half a King är dock första boken i en trilogi (surprise surprise), så jag antar att det finns mer karaktärsutveckling att vänta. Tvåan Half the World finns ute nu medan trean Half a War förväntas komma redan i höst. Jag kommer nog att läsa vidare i något skede, men faktum är att jag är mer nyfiken på Abercrombies ”vuxenböcker”, framför allt The Blade Itself ur First Law-trilogin som Bokstävlarna skrivit mycket varmt om massor av gånger. Tänker bara att jag inte borde snuttläsa ur en massa fantasyserier, har fortfarande The Wise Man’s Fear (Rothfuss) och lite GRRM oläst… Får se hur det går med det löftet, oberoende roligt med ett fantasysug vid sidan av mina sedvanliga thrillers och relationsromaner!

Mörker bortom pastellomslaget

Publicerad den av
3

All the Bright Places av Jennifer Niven XXX+
brightTheodore Finch och Violet Markey möts i skolans klocktorn. Ingen av dem har tagit sig upp dit för att ta livet av sig per se, det är mer av en stirra döden i vitögat och känna att man lever-kind of grej. Efter det börjar de lägga märke till varandra i skolan, Finch lägger in stora charmoffensiven och de paras även ihop för ett långt skolprojekt. Ett lite udda par, Finch som är skolans freak:

One year later, I grew out of clothes because, it turns out, growing fourteen inches in a summer is easy. It’s growing out o a label that’s hard.

… och Violet som var åtminstone i periferin av de populära, i alla fall tills hennes syster Eleanor dog. Nu flyter hon mest omkring, räknar ner dagarna tills hon tar studenten.
Den här boken riktar sig till John Green- och Rainbow Rowell-fans, och likt Fiktioner kände jag mig initialt skeptisk, det är så lätt för förlagens marknadsföringsavdelningar att bara slänga dit en ”If you liked The Fault in Our Stars / Gone Girl / The Hunger Games”-dekal och hoppas på att den ska göra tricket. Eller, nu läste jag ju boken, så lite lurad blev jag allt, men jag menar också att det är fuskigt att bara nämna en bästsäljande bok och sedan låta den stå för hela genren, om ni förstår vad jag menar?

Jag har svårt att formulera en åsikt om den här boken faktiskt, för drygt första halvan är den inte särskilt speciell. Jag fastnar inte för karaktärerna och tycker mest att de flamsar runt. Trots att det är uppenbart att Finch inte mår bra är det ändå inte riktigt närvarande i texten eller tematiken. Tills det svänger, rätt så abrupt, och blir så där hemskt som många amerikanska tonårsböcker tenderar att bli. Och det är även rätt hemskt att jag tycker att det är där boken växer… Samtidigt gör det att jag direkt känner att den här boken kan vara svår att sälja på bokhandelsgolvet – man vill inte spoila men man vill ändå berätta att den blir mycket värre än vad det vackra pastelliga omslaget låter påskina.
I höst utkommer romanen på svenska på Lilla Piratförlaget. Tycker det är fint att svenska förlag verkar ha bra näsa för att plocka upp ungdomsböcker numera.

Det började bra

Publicerad den av
7

Låt mig ta din hand av Tove Alsterdal XXX
IMG_8785Natten före valborgsmässoafton störtar en kvinnokropp ner mot den hårda asfalten nere på en gård i förorten. Charlie Eriksson lämnar missbruk och skulder efter sig, och fallet avskrivs snabbt som självmord. Men Charlies syster, som försökt lämna både förort och födelsefamilj bakom sig, blir ändå fundersam. Och varför hade Charlie åkt till Buenos Aires bara några veckor före sin död, söker hon fortfarande efter deras mamma som försvann när de var små?

En tanke om att en människas liv inte finns i det hon lämnar efter sig utan det hon har velat dölja.

Jag gillar början av boken, just detta med förorten och skammen och familjerna som gått i kras – muntert är inte min melodi när det kommer till böcker, nej. Det där lågmält sorgliga, det som försökts stuvas undan långt bak i medvetandet men som sedan bubblar upp igen på grund av en doft eller en bekant gård mellan höghus som tornar upp mot en grådaskig himmel. Det älskar jag att läsa om, och det vill jag minnas att finns i I tystnaden begravd också. I LMTDH drar intrigerna dock iväg åt olika håll, till Argentina och till dåtid och till politiska strömningar som i i alla fall mitt eget huvud känns väldigt avlägsna den där höghusgården. Dessutom blir boken med sina nästan 500 sidor klart för lång också, så jag läser ut och stundtals är det spännande, men den där stämningen från början av boken, den är försvunnen för länge sedan.
Låt mig ta din hand utsågs av Svenska Deckarakademin till Årets bästa svenska kriminalroman 2014.

Märta. Alltid Märta.

Publicerad den av
31

I ultrarapid
lyfter du din hand
som ska slå mej

mycket hinner gå
genom min hjärna
innan din hand
är framme vid mej

tanken
på alla kvinnor
i alla tider
som har upplevt den här sekunden
sekunden innan handen slår

skräcken
som förlamar
så jag inte förmår
slita mej loss
bita sparka fly
jag kan inte öppna munnen
jag skriker inte

känslan
av att vara utlämnad
utan återvändo
utan möjligheter
inte rå på
inte ha kontroll över
inte kunna göra nånting
inte kunna göra nånting

och slutligen
det otroliga i det
som nu är över oss –
det är inte tänkbart
det kommer inte att hända
det kan inte ske

du
kan inte slå
mej

Innan din hand
är framme vid mej
vet jag redan:
detta drabbar oss inte
av kärleks brist
utan av kärleks förtvivlan

ändå
är det svårt att fatta
omöjligt att glömma

ur Århundradets kärlekssaga (1979) av Märta Tikkanen

De här dikterna knockar mig gång på gång, lika starkt som i början av 2000-talet då jag gick i gymnasiet och läste sida efter sida, stående lutad mot en bibliotekshylla. Märta Tikkanens ord håller över tid, de håller för omläsningar och de är fortfarande lika smärtsamma. De håller skilt för sig, eller som den helhet de är skrivna som.
De gör mig fortfarande lika storögd som den där kvällen när jag stod lutad mot en hylla på biblioteket.

* * * * *

Det här inlägget är en del av den av Kulturkollo ordnade bloggstafetten internationella kvinnodagen till ära.

Jag gillar en vinterskräckis (igen)

Publicerad den av
7

The Winter People av Jennifer McMahon XXXX
wintermcmOkej så kalendern visar tidig vår och tulpaner och sneakers börjar sakteliga ta över Instagram-feeden, men hoppas ni är okej med en recension av en ytterst vintrig bok ändå? Själv hade jag den som poolläsning under semestern för några veckor sedan, så tro mig, den funkar överallt!

I feel Mama stiffen. ”Winter people?” ”That’s what I call them,” I say, turning to face her. ”The people who are stuck between here and there, waiting. It reminds me of winter, how everything is all pale and cold and full of nothing, and all you can do is wait for spring.”

Den lilla byn Westhall, Vermont. Olika tider och berättare, i nutiden är det Ruthie vars mamma har försvunnit men det berättarspår jag minns bäst så här i efterhand är nog det äldre spåret med Sara. Scenen med rävskinnet i början av romanen, det kan nog vara det obehagligaste jag har läst sen Michelle Pavers fantastiska skräckroman Evig natt (och nu inser jag igen hur mycket jag tycker om just vinterskräckisar!)! Förutom en renodlad skräckroman – mer renodlad än den gränslandstematik som genomsyrat McMahons tidigare böcker alltså – är det här också en berättelse om kärlek och sorg. Om att inte vilja vara ensam, även om priset man måste betala är högt. En mycket fin bok, och trots några hårresande scener, även rätt lågmäld. Inget äckelsplatter alltså, utan den bästa sortens berättelse som liksom kryper in i en och sedan stannar kvar.

Mellanrapport: Anna Schulze

Publicerad den av
1

Jag läser Vårt gemensamma liv av Anna Schulze för tillfället, är mer än halvvägs så schulzemellanrapport är kanske ett felvalt ord, och uff, det är en bok som verkligen kryper under skinnet! Det är en relationsroman i stil med Helena von Zweigbergks dito när hon var som vassast (skilsmässoromanerna Ur vulkanens mun och Anna och Mats bor inte här längre, tipz tipz!), och det fascinerande är att den är så himla himla träffsäker. Varje suck, varje konstig tanke som dyker upp i huvudpersonen Teds huvud, varje osäkerhet han stör sig på hos sambon Cecilia. Alldeles vanliga människor, som gör misstag och skördar framgångar. En annan sak som är intressant är att jag inte alls vet hur det kommer att gå – är det här ”bara” en inblick i dessa personers liv under några år, eller kommer något ännu att explodera? Det finns liksom spänningar under ytan, Cecilia har börjat laga mat helt maniskt när hon är frustrerad och korkade Ted bara svansar omkring och försöker hjälpa på helt fel sätt. Men jag vet ännu inte om det är helt vanliga småbarnsårs-spänningar, eller om frustrationerna går djupare ner än så. Känns som om jag kommer att vara nöjd med boken vilket som!

Så här skrev Johanna L (som naturligtvis är orsaken till att jag läser den här boken, det är oftast hon som är det när det kommer till genren ”vanliga romaner”):

Jag låg och letade efter något bra citat som skulle kunna visa storheten, men jag hittade inget lämpligt. De här romanerna bygger inte på snygga oneliners utan det är helheten som gör det. Det går inte att plocka ut små detaljer om man inte har läst några sidor, men har man det så blir man kär i detaljerna.

Jag älskar älskar älskar ju att fastna för och spara vackra/träffsäkra citat ur böcker, men Anna Schulze visar verkligen att man kan skriva bra och fångande och mitt i prick även om jag inte hittar en massa citat att skriva ner och klistra upp över halva internet.

Massolit Book Blog Awards

Publicerad den av
Svara

Som ni säkert har läst har de nio nominerade bloggarna i Massolit Book Blog Awards (tidigare Forma Book Blog Awards) släppts, och de här är de nominerade:massolitbba

Årets bokblogg
Dark places
Kulturkollo
Tystnad

Årets nischade bokblogg
Den döda zonen
Feministbiblioteket
Breakfast Bookclub

Årets inlägg
Kulturkollo – ”Chick-lit – inget att skämmas för”
Den döda zonen – ”Söndagsintervjun: David Peace – om text och skrivande”
Bokpandan – ”Det här med bokbloggare, skyldigheter, och recensionsexemplar”

Många fina namn bland de nominerade också i år, även om jag kan tycka att det är lite trist att två av årets tre inlägg finns på bloggar som är nominerade i en annan kategori. Obs att jag inte säger det för att jag tycker att mitt gif-inlägg om bokmässan borde ha fått vara med 😉 Man kan även konstatera att kollektivbloggande verkar ligga rätt i tiden!
Jag vet hur min röst ska falla i åtminstone två av kategorierna, här kan ni rösta fram till den 9 mars klockan 12 och den 11.3 presenteras vinnarna.

Månadssummering februari 2015

Publicerad den av
Svara

Jennifer Niven – All the Bright Places
Jennifer McMahon – The Winter People
Maureen Johnson – The Madness Underneath
Emily St John Mandel – Station Eleven
Lena Dunham – Not That Kind of Girl. En ung kvinna berättar vad hon ”lärt av livet”
Maureen Johnson – The Boy in the Smoke
Lisa Unger – Crazy Love You
Emma Straub – The Vacationers
Maureen Johnson – The Shadow Cabinet
Karin Fossum – Helveteselden
Jeanette Winterson – Why Be happy When You Could Be Normal?
Sara Stridsberg – Beckomberga. Ode till min familj
James Dashner – The Scorch Trials
Tom Perrotta – Nine Inches. Stories

Antal böcker på finska/engelska: 0/10
Antal novellsamlingar: 1 + även en lång novell/kortroman (extramaterial till en existerande bokserie)
Antal ungdomsböcker: 5
Antal graphic novels: 0
Antal tunnisar/tegelstenar: 1/0
Antal böcker lästa på Kindle: 8
Sammanlagt antal: 14Screen Shot 2015-02-27 at 05.05.06

Månadens bästa: KOLLA VAD MÅNGA BÖCKER JAG LÄSTE!
Månadens sämsta: Lena Dunham, det blir aldrig vi två.
Månadens överraskning: Tre alster av Maureen Johnson, haha! En annan överraskning var att först årets 22:a bok var skriven av en man.
Månadens besvikelse: Lisa Unger som tidigare varit så vass skrev fina formuleringar men en intrig som inte trollband mig alls.