Jag läser Vårt gemensamma liv av Anna Schulze för tillfället, är mer än halvvägs så mellanrapport är kanske ett felvalt ord, och uff, det är en bok som verkligen kryper under skinnet! Det är en relationsroman i stil med Helena von Zweigbergks dito när hon var som vassast (skilsmässoromanerna Ur vulkanens mun och Anna och Mats bor inte här längre, tipz tipz!), och det fascinerande är att den är så himla himla träffsäker. Varje suck, varje konstig tanke som dyker upp i huvudpersonen Teds huvud, varje osäkerhet han stör sig på hos sambon Cecilia. Alldeles vanliga människor, som gör misstag och skördar framgångar. En annan sak som är intressant är att jag inte alls vet hur det kommer att gå – är det här ”bara” en inblick i dessa personers liv under några år, eller kommer något ännu att explodera? Det finns liksom spänningar under ytan, Cecilia har börjat laga mat helt maniskt när hon är frustrerad och korkade Ted bara svansar omkring och försöker hjälpa på helt fel sätt. Men jag vet ännu inte om det är helt vanliga småbarnsårs-spänningar, eller om frustrationerna går djupare ner än så. Känns som om jag kommer att vara nöjd med boken vilket som!

Så här skrev Johanna L (som naturligtvis är orsaken till att jag läser den här boken, det är oftast hon som är det när det kommer till genren ”vanliga romaner”):

Jag låg och letade efter något bra citat som skulle kunna visa storheten, men jag hittade inget lämpligt. De här romanerna bygger inte på snygga oneliners utan det är helheten som gör det. Det går inte att plocka ut små detaljer om man inte har läst några sidor, men har man det så blir man kär i detaljerna.

Jag älskar älskar älskar ju att fastna för och spara vackra/träffsäkra citat ur böcker, men Anna Schulze visar verkligen att man kan skriva bra och fångande och mitt i prick även om jag inte hittar en massa citat att skriva ner och klistra upp över halva internet.