Helveteselden av Karin Fossum XXXX-
En gammal rostig husvagn med två kroppar i. En kvinna och hennes femåriga pojke, våldsamt knivhuggna till döds. Konrad Sejer med sidekicken Skarre är naturligtvis de som undersöker fallet, men som har varit i de senaste Fossum-deckarna så är poliserna enbart bakgrundsfigurer. I stället får man följa bland annat mordoffren innan deras liv brutals tas av daga.

Bonnie såg på hans stora, vita öra, hon tyckte att det påminde om en vacker snäcka, och om hon lade sitt öra intill hans skulle hon höra suset från hans långa liv.

De är stillsamma numera, Fossums deckare, och det låter kanske absurt med tanke på knivhuggningen, men det frossas över huvudtaget inte i våldet. Rätt ofta vet man också vem mördaren är, i stället ägnar sig böckerna åt att stillsamt nysta i vad som ledde fram till de ödesdigra händelserna. De utgör en välkommen kontrast till många andra deckare och thrillers, är kanske rentav lite Christie-lika med sin tonvikt på motivet. Ändå kan jag inte hjälpa att känna att Fossum senare böcker tenderar att bli lite sömniga i sin lågmäldhet. Konrad Sejer har också blivit värsta mysfarbrorn som bara lugnt inväntar att bitarna ska falla på plats. Inte heller vet man längre något om deras privatliv, all fokus ligger verkligen på offret med ”omkrets”. Jag saknar absolut inte våldet, men jag hade gärna sett lite mer skärpa.