”Hell is the absence of the people you long for”

Station Eleven av Emily St John Mandel XXXX½
sta

I was here for the end of electricity.

Mitt under en föreställning av King Lear dimper en av skådespelarna ner och dör i en hjärtattack. En av barnskådisarna tittar förfärat på från kulisserna medan en ambulansförare ur publiken förgäves försöker rädda honom. Samma ambulansförare som sedan vandrar hem i kvällen och får ett samtal från en läkarkompis att en fruktansvärd influensa har brutit ut och att folk dör som flugor på bara några timmar. Rädda dig, du som ännu kan..!
Femton-tjugo år efter att Georgia flu skördat 99 % av mänskligheten under loppet av några korta veckor, vandrar den forna barnskådisen Kirsten runt med en liten skådespelartrupp som uppträder för de små nomadkolonier som finns kvar i det som en gång var U.S.A.

No more internet. No more social media, no more scrolling through litanies of dreams and nervous hopes and photographs of lunches, cries for help and expressions of contentment and relationship-status updates with heart icons whole or broken, plans to meet up later, pleas, complaints, desires, pictures of babies dressed as bears or peppers for Halloween. No more reading and commenting on the lives of others, and in so doing, feeling slightly less alone in the room.

Jag tycker om den här boken. Den är med på långlistan för Baileys Women’s Prize for Fiction (gamla Orange alltså!), och utan att ha läst de andra 19 böckerna så kan jag på rak arm säga att Station Eleven förtjänar att vinna. Vi får följa många karaktärer och tidsspår som vävs in i varandra: Arthur, skådespelaren som dör i hjärtattacken, och de kärlekar som vandrar in och ut i hans liv. Själva dag 0 – när kaoset bryter ut. De människor som överlevde och nu försöker hanka sig fram i denna råa nya värld som finns kvar.

[…] walking alone for a hundred miles, whispering French to herself because all te horror in her life had transpired in English and she thought switching languages might save her.

Men det fungerar förunderligt väl, det blir aldrig rörigt och de beröringspunkter som finns känns någorlunda logiska. Visst finns det berättelser som berör mera – till skillnad från Johanna L så tyckte jag väldigt mycket om den post-apokalyptiska skildringen, även om både den och själva sjukdomsutbrottet ger mig weltschmerz med jämna mellanrum. Och som den blinde märker på mängden citat i den här recensionen så är jag förtjust i själva språket. Highlightar det ena och det andra där jag ligger i min solstol och läser, grips av alla de där människoödena. Tänker på dem som dog: i sin säng, i en bil i ett fåfängt försök att fly, på en asiatisk strand långt från någon de känner. Och på dem som blev kvar, som minns dem som en gång fanns vid deras sida. Som mumlar deras namn om och om igen för att inte glömma.

First we only want to be seen, but once we’re seen, that’s not enough anymore. After that, we want to be remembered.

Advertisements

13 thoughts on “”Hell is the absence of the people you long for”

  1. Årets Bailey’s-nominerade verkar vara ovanligt starka tycker jag! Blev nyfiken på denna, funderar på läsutmaning där jag läser åtminstone fem av böckerna från långa listan (håller på med Waters The Paying Guests nu, också väldigt väldigt bra).

  2. Ping: Baileys Women’s Prize for Fiction-utmaning? Bailey’s Women’s Prize for Fiction-utmaning! | Dark Places

  3. Den här har varit på min lista sedan jag läste nånstans att de spelar Shakespeare. Trots att jag läst dystopiskildringar så det räcker och går över så går Shakespeare/teater alltid igenom…

      • Alltså, den har stått på min att läsa-lista HUR LÄNGE SOM HELST på grund av den Shakespearegroupien som jag är, men den har liksom inte blivit prioriterad. Men nu klickade jag hem den och Station Eleven, så det blev ett riktigt Helena/Jessica-paket!

  4. Den låter bra! Får man några YA-vibbar av den? Är så hiiiiskeligt trött på YA just nu att jag kräks om jag måste läsa om missanpassade ungdomar som blir kära i varandra…

    • Haha, kära cyniker-vän, som konstaterat där du satt på ditt tåg så finns här inga truliga tonåringar i sikte, som Helena och Frida dessutom orerar här ovanför så är det en hel del Shakespeare-referenser också. Finns i TPB för tillfället, men hoppas på pocket snart!

  5. Ping: Station Eleven | Skuggornas bibliotek

  6. Ping: Melissa, Merete och Jack | Bokbabbel

  7. Ping: Nesser har fattat | Bokbabbel

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s