Why Be Happy When You Could Be Normal? av Jeanette Winterson XXX½
Åh som jag älskar den här i början! Alla citaten om böcker om läsning, om smärtan över den iskalla adoptivmamman och vad det innebär för Jeanette själv att vara ett adoptivbarn. Hur hon skapar sin egen berättelse för att överleva, samlar på orden.

Fiction and poetry are doses, medicines. What they heal is the rupture reality makes on the imagination.

Jag har ju citerat ur den här boken några gånger redan. Ett fint språk har hon också. Men efter den första tredjedelen blir det mer… vanligt liv helt enkelt, och där tappar jag intresset. Visst är det gripande, hennes efterforskningar efter hennes biologiska mamma, men det där som gnistrar och bränner till, det finns inte där längre. Ändå en klart läsvärd bok, det vill jag absolut förtydliga.
Titeln? Ett citat av adoptivmodern mrs Winterson, i princip reaktionen på att Jeanette berättar att hon är förälskad i en kvinna. Ofattbart.